Det som alltid står i centrum i LDKs verksamhet är hästarna. Utan dem är LDK ingenting. Vad är det då för hästar som dragontrumpetarna använder? Vad ställer man för krav på dem? Måste de inte ha öronproppar när man spelar så starkt? Ja, frågorna är många och här ges kanske svar på några av dem.
När Dragontrumpetarkåren kommer ridande är det stabstrumpetaren man ser först. Efter stabstrumpetaren kommer de kanske mest populära och spektakulära hästarna inom dragontrupetarkåren, nämligen pukhästarna. Pukhästarna är traditionellt av av en storväxt ras, som shire, clydesdale eller nordsvensk. För att pukspelaren ska kunna använda båda händerna att spela med är pukhästens tyglar fästa i stigbyglarna.
Nästa stolta linje i Dragontrumpetarkåren är fanfartrumpetarnas skimlar. Den gråvit-spräckliga pälsen gör att de var mycket väl synliga på de gamla slagfälten. En nödvändighet för signaltrumpetaren då han vidarebefordrade chefens order till truppen.
Avslutningsvis så kommer den övriga truppens fuxar, med både rödbrun päls, man och svans. Dessa svenska halvblod (även skimlarna är svenska halvblod) har, liksom kårens övriga hästar, fått vänja sig vid att vara s.k. musikhästar. Det är ett krävande uppdrag de har, att under ofta stressiga omständigheter alltid uppträda lugnt och stiligt. Tillsammans med sin ryttare tränas hästarna varje dag. Men först måste kårchefen, tillsammans med stallchefen och LDKs plutonchef, välja ut vilka hästar som kan tänkas kunna passa som musikhästar. Man tittar på hästens utséende och rörelsemönster, men kanske främst på dess psyke. En musikhästaspirant måste vara lugn och stabil, och av Livgardets knappt 100 hästar har man valt ut ungefär 25 som passar. Resten är visserligen mycket bra hästar men klarar inte av att vara just musikhästar.
När en häst väl har valts ut påbörjas den långa och tidskrävande utbildningen till musikhäst. Den måste få tillfälle att vänja sig vid många nya saker. Blänkande instrument, kraftiga pukslag, ryckiga rörelser i samband med soldaterna exercis. Det kan ta upp till tre år innan en häst är färdigutbildad.
I paraden går hästarna nära varandra, och det kan tyckas vara riskabelt. Men eftersom en häst är ett flockdjur trivs den bättre om den får gå nära sina "hästkollegor" än om man särar på dem. Så när soldaterna rider "knä vid knä" känner hästarna en samhörighet och en trygghet med varandra.
Som tidigare nämnts tränas såväl hästar som ryttare dagligen. Det krävs ett ömsesidigt förtroende mellan ryttare och häst för att det skall fungera klanderfritt. Och nästan alla soldater får sin "egen" häst som de har på varje parad. På så sätt lär man känna sin häst, med dess egenheter och känsliga punkter, och man kan försöka uppnå målet att bli ett med sin häst.
I Dragontrumpetarkårens verksamhet står alltid hästen i centrum. Som soldat får man lära sig att sätta sina egna behov till sidan till förmån för hästen. Den skall vårdas och skötas om, utfodras och ses till. Även hästens utrustning, i form av exv. träns, kandar och sadel måste vårdas. Så även om man kommer hem sent från en spelning lär man sig att vänta med sina egna behov tills dess att hästen har fått sina tillgodosedda.
Dragontrumpetarkårens samtliga hästar ägs av "Stiftelsen för den beridna högvaktens bevarande" och de lånas ut till kåren. När det gäller utbildning och beridna högvakter lånas de ut gratis, men vid kårens övriga spelningar måste den betala en hyra för hästarna. Det är därför som man inte alltid kan uppträda med alla hästar utan kanske bara med sex stycken. Det är också stiftelsen som bestämmer vilka hästar som skall nyinköpas, och det är som vi tidigare nämnt väldigt få hästar som passar för kårens unika verksamhet.
Har Du några frågor om Dragontrumpetarkårens hästar skall Du inte tveka utan fråga gärna soldaterna, eller befälen, när de är ute på spelning. De får en god utbildning såväl teoretiskt som praktiskt om hästarna och kan ge Dig bra svar.