LDK

Kamratföreningen
Vad är LDK-k?
Fotoalbum
Brassbands-SM
Styrelsen
Stadgar
Medlemskap
Medlemsportalen
Ã…rets Dragontrumpetare
Allmänt
Startsida
Vad är LDK?
Soldatförteckning
Fotoalbum
Hästarna
Elva månader
Chat
Forum
Ã…rskullar
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
Länkar
Beridna Högvakten
Försvarsmusiken
Arméns Musikkårs Vänner
Arméns Trumkårs Vänner
Övrigt
LDK:s CD-skivor
Svensk historia
Kontakta oss
In English
LDK-k © 1997 - 2018


Dagboken - senaste inlägget längst upp

 

--------------
Muck!

Så hade det kommit till den dagen då Livgardets dragontrumpetarkår årgång 2006 var ett minne blott. Aldrig mer skulle soldaterna paradera genom stadens gator, höra hovklappret under sig på vägen mot slottet och låta ryttarmusiken klinga mellan huvudstadens tinnar och torn. För sista gång hade man stigit upp på morgonen, tagit på sig sin uniform och sadlat sin häst. Timman var nu slagen men början till slutet hade varit finalkonserten i Rikssalen på Stockholms slott kvällen den 20 augusti.

Från början var det inte tänkt att Dragontrumpetarkårens finalkonsert skulle hållas på slottet men då Kapten Hermansen bokade lokalen för ett antal månader sedan fanns det ingen tid som passade vare sig i Berwaldhallen eller i konserthuset. Platsen blev istället rikssalen och en idé växte fram hos kårchefen om ett musikaliskt tema runt själva rummet. Bland annat skulle musik från Riksdagens öppnande genom historien spelas. Därtill kom en rad stycken med kungliga beställare och andra, mer eller mindre långsökta, kopplingar till hovet.

Visst fanns föraningen från soldaterna att det hela kunde bli lite stelt men, ”som vanligt” kan man säga när det gäller Livgardets dragontrumpetarkår 2006, blev det succé. De två konserterna hölls inför stor publik (den första var helt utsåld) och vår konferencier, hovpredikant Erland Roos, gjorde en bejublad insats. Glädjen och värmen var påtaglig den kvällen.

Efteråt var alla rätt så slutkörda. Det hade varit en lång vecka med beridna högvakter och intensivt repetitionsarbete och de två konserterna blev en riktig urladdning. Alla var nöjda men en viss känsla av tomhet infann sig. Begreppet finalkonsert verkade så slutgiltigt. Men som tur var följde en avrustningsvecka med ett antal, smärtsamma men ändå nödvändiga, avsked.

I första hand skulle våra kära vänner hästarna avtackas. Detta skedde i två etapper. På måndagen drog det igång ordentligt med något som vi tjatat oss till av Kapten Borggren: hoppning i K1:s ridhus. Spännande – visst, men när ridpasset närmade sig vitnade vi alla mer och mer i ansiktet och några började undra varför vi bett om att få sätta livet på spel. Det visade sig dock att vi inte hade något att oroa oss för. Några fick sig visserligen en flygtur men vi hade roligt och hästarna hade ännu roligare, vilket faktiskt var syftet med övningen!

På onsdagen satt vi sedan upp som pluton en sista gång. Då bar det av på minnesritt på Djurgården. Det hela började bra. Vi travade, Kapten Borggren visade sevärdheter, vi skrittade, hästarna fick bada och när det sedan började hällregna fick vi oss allesammans en rejäl dusch. Därefter erbjöds lek, stoj, galopp och skutt på en äng innan vi red vidare och tog sikte på lunchen. Blöta och hungra såg vi fram mot en härlig måltid och vid Djurgårdsbrunnskanalen bar det av i galopp. Till en början var allt under kontroll men sedan blev det lite mycket av det goda för några av oss. Fyra avsittningar och tyvärr några blessyrer men alla var på benen vid dagens slut och visst blev det en minnesritt värd namnet.

Den kvällen, 23 augusti, stormades kavallerikaserns matsal av ett udda gäng. 20 laddade ungdomar i fullkomligt oreglementerade uniformskonstellationer. Väl inne utspelades ett märkligt spektakel, en hejdlöst raljerad statsceremoni, inför en fanatisk publik. Matsalen kokade. Men plötsligt var de borta. Omtumlade kom åskådarna, från Dragonbataljonens 4:e skvadron, ut på kaserngården. Vid valvet stod en skara iförd röda baskrar, de höjde sina instrument och fram klingade Arméns stora tapto. De tystnade och kvällen kändes magisk. Det sägs att var det numret var det sista som framfördes av dessa Försvarsmusikens ”fallskärmsjägare”, som major Augustin, chef 4:e skvadron, uttryckte det. De sågs åtminstone aldrig igen och många finner deras avsked gott.

Tisdagen blev ett ”tack och adjö” till soldatlivet. Före lunchen kastades handgranat. En spännande övning som hör till när man gör lumpen. Dessutom fick vi prova på gröntjänst, med allt vad det för med sig i form av granbarrslukt, spindelväv i håret och mossa i kalsongerna, en sista gång. Eftermiddagen ägnades åt slutvård på vår kära puffra (”Anna-Karin 5”) och sedan kunde vi sova sött och drömma om stordåd på baskerprov och PEK-helger i det förgångna.

Den näst sista dagen, torsdagen, började med inlämning av alla våra persedlar på K1:s förråd. Detta innebar mer än en handfull olika uniformssystem med fler delar än det finns gruskorn på kaserngården. Skåpen vändes upp och ner och logementen liknade ett tag det närmaste vi kommit ett slagfält. Dragontrumpetarna kånkade och släpade, ojade sig och svettades allt med en känsla av lättnad blandad med separationsångest. Vad skulle vi nu ha på oss? Det enkla svaret var inte längre ”samma som de andra”.

På kvällen gick muckarfesten av stapeln i Lilla mässen. Trerättersmiddag avnjöts i glada vänners lag innan staden gjordes osäker senare under natten. Under middagen delades diplom och en peng ut till några dragontrumpetare som utmärkt sig under året. Årets musiksoldat, som utnämns av Militärmusiksamfundet, blev Rikard Mattson som gjort ett fantastiskt arbete med det musikaliska i kåren; Årets dragontrumpetare, som framröstas av soldaterna själva, blev Martin Ståhl som varit ambitiös och skicklig på alla områden och visat bra ”LDK-anda”; Årets soldat, utnämnd av Plutonchef och hans ställföreträdare, blev Alexander Avebjörk på grund av sin styrka och uthållighet under fältvecka, baskerprov och skjutningar; och Årets kamrat blev Daniel Sääf på grund av sin positiva inställning, empati och engagemang i de andra soldaterna.

Slutligen återstod bara en sak: muck. Vid 13-tiden den 25 augusti marscherade LDK 2006 en sista gång ut genom grindarna på K1. Innan hade betyg/vitsord utdelats och nu var det bara det sista avskedet kvar. Det kändes overkligt och tomt att plötsligt vara fri. Det fälldes en och annan tår och det var med vemod kavallerikasern lämnades. Men om det inte hade känts så hade inte den här tiden varit mycket värd och när allt kommer omkring är Livgardets dragontrumpetarkår 2006 mer än ett minne blott. LDK-06 är en hemsida, så småningom en CD-skiva, ett gäng kompisar och förhoppningsvis en massa underbara återträffar.

LDK-veteran (m/2006) Per Sporre, 2006-08-26

--------------
Italienturné för LDK

Foto: Lt Gustav Lundström

Så har då nuvarande årgång av LDK gjort sitt namn känt internationellt, närmare bestämt genom att medverka vid Modena International Military Tattoo. På vägen ner hann man även sprida svensk militärmusikglädje i Tyskland.

Karriärlystna musiksoldater ur Livgardets dragontrumpetarkår frågade tidigt i utbildningen sin kårchef om en utlandsturné skulle bli aktuell. Till svar fick man att LDK inte fått någon inbjudan till något militärt tattoo, eller motsvarande, ännu. Kosovo var på tal, men bestämmelsen att värnpliktiga inte får vistas i konfliktområden satte stopp, och visst undrade soldaterna vad det egentligen skulle bli av årets turnémöjligheter. Beskedet om att dragontrumpetarna fått en inbjudan att medverka vid ett tattoo i Italien blev med andra ord en glad överraskning för kåren.

Så en tidig, med betoning på tidig, fredagsmorgon i juli bar det av mot färjestaden Trelleborg. Den totalt överlastade och till sista sätet fyllda bussen skulle föra kåren till Modena via städerna Wittstock och Ingolstadt i Tyskland. I den senare av dessa städer genomförde LDK en parad som avslutades med kårens figurativa marschprogram, det som kåren genomför utan hästar. Som bekant var musiksoldaternas fyrbenta vänner på grönbete vid tiden för turnén. I Ingolstadt genomfördes även en bejublad marschmusikkonsert i stadens armémuseum.

Väl framme i Italien fick musiksoldaterna känna på subtropiskt högsommarklimat, med temperaturer uppemot och över 40 grader. Rutinerat nog var de flesta framträdanden förlagda till kvällarna, då temperaturen var något mer acceptabel när man går klädd i full modell Ä-uniform. Förmiddagar var det ofta gemensamma eller enskilda repetitioner som gällde och då gjorde hettan sig väl tillkänna. Lyckligtvis hade kåren fått ut två nya, svala uniformer inför turnén: fältuniformen modell 90 Lätt, den kortärmade kamouflageuniform utlandsstyrkan använder sig av, samt arbetsuniform modell 93, som är en än svalare helgrön beklädnad.

Framträdanden bestod dels av regelrätta tattoouppvisningar av den modell som kan ses runtom i världen, med figurativa uppvisningar av musikkårer av skiftande slag. Här framförde LDK sitt figurativa marschprogram, inklusive stående konsertdel. Musik som framfördes var marscherna Fanvakten, Hertigen av Västerbotten och Skånsk dragontrall. Som konsertstycken användes temat från Jupiter ur Holsts Planeterna, Kavalleriparad och en del ur Suppés Lätta kavalleriet.

Den svenska marschmusiken skiljde ut sig på ett mycket fint sätt i samlingen musikkårer. På samma sätt skiljde svenskarnas uppvisning ut sig väldigt mycket med sin exakta och strikta utformning, med mycket snärtiga och effektfulla excercismoment. Även de svenska musiksoldaternas disciplin bakom scenen blev något unikt, till kårens förvåning.

Övriga framträdanden bestod i flera parader genom staden Modena, samt konserter i olika förorter, i ena fallet tillsammans med en italiensk musikkår och i andra fallet med det skotska deltagande bandet. Skottarna var för övrigt några svenskarna direkt fastnade för, med sin höga musikaliska nivå och sin förmåga att för en gång skull förstå engelska. Andra deltagande band var ett antal italienska, varvid en springande musikkår, samt en jättelik belgisk 100-manna kår.

Sammantaget var Italienresan en mycket positiv upplevelse för personalen i LDK. De sista dagarna hade kåren inget speciellt inplanerat, varpå de flesta embarkerade sig intill poolkanten vid ett utomhusbad inte långt från hotellet. Att gå en sightseeingrunda i den gamla staden Modena var också en upplevelse. Att kåren en mycket tidig söndagsmorgon dessutom fick förmånen att snabbt och smidigt flyga tillbaks till Sverige gjorde inte direkt helhetsintrycket av resan sämre. Nu har LDK återgått till sin huvudsyssla, nämligen att spela och rida vaktparad. Soldaterna muckar den 25 augusti, så kom och se en högvaktsavlösning med Livgardets dragontrumpetarkår 2006 vid kungliga slottet i Stockholm innan det är för sent!

/Musiksoldat Martin Ståhl, 27 juli 2006

--------------
Dalhalla, Gävle m.m.

Livgardets dragontrumpetarkår går nu in i en ny fas av sin verksamhet. Ridstövlarna ställs på hyllan för ett tag (en lycka för de mindre stövelputsglada) och paradkängorna dammas av för att åter få se en värld av asfalt, grus och lera. Marsch- och konsertsäsongen är igång.

Fram emot LDK:s 29:e beridna vaktparad fick man reda på att hästarna, utöver förmånen med nya stallar, skulle få semester (något som soldaterna inte trodde fanns inom försvarsmusiken). Det var sonika dags för grönbete och en solig junimorgon leddes nästan alla hästar på kavallerikasern ut till lastbilar och hästtrailers, väl medvetna om det stundande gröna, saftiga ängsbetet. Det bar av till Kungsängen där hästarna en bit utanför Livgardet släpptes lösa för att genast dra iväg i full galopp. I drygt en månad kan hästarna nu göra något annat än att gå i strikta led på hård asfalt och traggla figurativt program på yttre borggården (något som hästarna i och för sig verkar trivas bra med). Vi undrade om det är svårt att förmå hästarna att vända hemåt när den dagen kommer, varpå kapten Borggren svarade att hästarna gärna åker hem om det blir en sommar med mycket mygg, knott och flugor.

Väl av med hästarna kunde nu LDK samma dag åka iväg på sin första lilla turné, nämligen till Gävle. Regementsparken, granne med gamla I 14, hyser en stor paviljong där musikkåren i sin roll som brassband konserterade för en mycket nöjd Gävlepublik. Solister var trombon- och eufoniumtrakterande Mikael Carlsson från Kungliga hovkapellet tillsammans med kårens egen Sergeant Alhbin, även han på eufonium.

Som om inte Gävle vore långt norrut nog for LDK en vecka senare till Rättvik för att medverka vid Dalhalla Tattoo. Här medverkade även Arméns musikkår, Ludvika och Borlänge hemvärnsmusikkårer samt The The Pipes & Drums of The 1st Royal Engineers. Nere i det gamla kalkbrottet visade musikkåren vad kavallerimusik egentligen innebär genom att använda sig av fanfartrumpeter och pukor i samband med kårens egen konsertdel.

Förutom konserter, högvakter och marschuppvisningar har kåren även utfört ett par uppgifter vid sidan om ordinarie uppdrag och utan ordinarie musikanförare. Både Andra skvadron och Livskvadron har i enlighet med tradition haft så kallade muckarmiddagar i matsalen på Kavallerikasern, och detta innebär två traditionsenliga spelningar för LDK vars värde ej skall underskattas. Med stående ovationer som resultat genomfördes delar ur en högvaktsavlösning mer eller mindre seriöst med hjälp av skvadronernas egna soldater. Till detta kommer musik framförd i ej helt uniformsmässig klädsel och visst var det så taket höll på att lyfta när musikkåren under sin konsertdel i högvaktsavlösningen framförde Musik skall byggas utav glädje med så mycket glädje som det bara går.

Efter att musiken och applåderna klingat ut och kaffe med dopp intagits undrade man från Livskvadron om Arméns stora tapto kunde genomföras på kaserngården innan ryttmästaren skulle skäppa lös soldaterna på Stockholms gator. Visst kunde man det! Med andra ord: snabbt upp till logementen för att svida om till mer reglementsenlig klädsel och sedan på egen hand genomföra taptoceremoni med musiksoldat Westling som jägarhornsolist på Signale Solenne. Framförandet säger något om utbildningen soldaterna fått hittills.

Innan hästarna han åka på grönbete har även LDK fått äran att spela vid högvaktsavlösning på nationaldagen, med tillhörande publik. Folkmassorna påminde om de som ockuperat slottet och dess angränsande delar i samband med kungens födelsedag och det var inte utan att man var orolig för att hästarna skulle få för sig något spralligt nu när de åter hade så mycket publik. Kungen var tyvärr inte närvarande vid vaktavlösningen, men en styrka om fyra trumpetare fick äran att rida framför den kortege som tog kungen med familj till Solliden på Skansen senare på kvällen. Att rida som ”häradstrumpetare” innebär att du traditionsenligt (som så mycket annat) rider först i kortegen för att helt enkelt påkalla folkets uppmärksamhet. Vad det förutom detta innebär är väldigt ömma bakdelar hos ryttarna, eftersom ritten går i trav som helst skall vara nedsutten. Brukligt (och mer bekvämt) är att rida lätt. Att spela i denna gångart var också det en upplevelse som undertecknad kan intyga är något utöver det vanliga när det gäller att bli andfådd. Samtliga trumpetare var dock överens: fruktansvärt kul var det!

Musiksoldat Ståhl, 2006-06-14



--------------
Beriden högvaktspremiär!

Det var den 19 april och Livgardets dragontrumpetarkår satt på stallbacken med den värmande eftermiddagssolen i ryggen. Lite som hjältar hemvändande från slagfältet såg de ut, med värkande kroppar och ögonen blanka av trötthet, men ändå stolta i blicken och med huvudena lyfta. Generalrepetitionen var över och nu väntade de på domen från plutonchefen. ”Två saker var bra idag”, började han. ”Det första var att vi hade tur med vädret och det andra var att det gick åt helvete. Nu kan det bara gå bättre.”

Morgonen efter snöade det och det var inte utan att några av oss misströstade. Det hade inte precis varit lysande dagen innan men så illa var det inte heller. Att hästarna skulle vara helt lugna hade ingen väntat sig men turen på stan förvånade oss musiksoldater. Stundtals var det fri lek bland hästarna men det figurativa programmet gick i stort sett enligt planen. Efteråt visste de flesta inte vad de gjort för fel och det kändes en smula snopet.

Problemet (förstod vi senare) var att även då vi knappt kunde ha varit bättre förberedda hade ingen bilden helt klar för sig. En högvaktsdag är en heldag med tungt arbete som verkligen kräver sin musiksoldat. Det är städning, tvätt, borstning, rykt, puts, tidig lunch, stress, ombyten, sadling, betsling, mer stress, vård samt mer vård och dessutom spel och ritt genom staden. Precis som att den beridna vaktparaden måste upplevas för att man ska förstå hur fantastisk den är måste en högvaktsdag upplevas om och om igen för att allt ska fungera. Det är nämligen så att för att uppvisningen ska vara utmärkt måste förberedelserna vara ännu bättre.

Dagen börjar med uppställning och visitation (en sanning med modifikation eftersom musiksoldaterna varit uppe länge och genomfört tvagning, rakning, städning av logement och övriga utrymmen samt utspisning av frukost). Därefter sker vård av hästarna fram till lunchen 9:30. Man och svans ska kammas tills allt spån och alla tovor är borta, hovarna ska kratsas och göras rena och sedan ska hästen ryktas tills den är helt ren och blank. Dessutom ska alla vita partier tvättas med tvål och vatten, ett extra kärt besvär för fanfartrumpetarna som rider skimlar (helvita).

Efter lunch är det bråttom eftersom det 10:15 är uppställning för visitation i paraduniform modell äldre. Innan dess ska instrument och all övrig utrustning ha förberetts. Sedan är det bara att rusa in i stallet och sätta igång med sadling och betsling för att 10:40 vara klar för ytterligare en visitation, denna gång av hästens utrustning.

När kåren återvänt efter paraden vid tvåtiden på eftermiddagen följer ett snabbt ombyte och några timmars minutiös vård fram till middagen. Den som inte tidigare känt till stöv får här detta fenomen noggrant presenterat för sig (vad det är spelar inte så stor men det skrapas bort från insidan av kandaret). Vidare ska allt hår bort från valltrapp och vojlock och sabeln ska blänka så att Stockholms invånare vid nästa vaktparad återigen kan förundras. Inte alltid så roligt arbete men mödan värt när Fehrbelliner marsch spelas och man möter folket på borggården.

När allt detta började sjunka in hos oss och vi allmänt kunde slappna av mer tycktes det smitta av sig på hästarna. Vi växte snabbt under resten av högvakterna den veckan och under helgen sken solen oupphörligen på LDK, både bildligt och bokstavligt. För som fåglar är skapta för flyga, fiskar för att simma och hästar för att springa, är Livgardets dragontrumpetare skapta för att rida högvakter – och det ska vi fortsätta med.

Musiksoldat Sporre, 24 april 2006

--------------
Högvaktsspel till fots

Den senaste perioden har för Livgardets Dragontrumpetarkår varit den intensivaste, åtminstone vad det gäller det musikaliska arbetet. Inte mindre än åtta framträdanden av varierande art har hunnits med och i fortsättningen får vi nog vänja oss vid att de skarpa lägena kommer slag i slag. Just det att de skarpa lägena är så många är också något som skiljer vår verksamhet från andra soldaters. Därför kan vi, med risk för att framstå som inte helt objektiva, påstå att vi i fredstid är en av de viktigaste bitarna i försvarsmaktspusslet.

Veckan började med en rivstart. Botswanas statschef kom på besök och LDK deltog förstås vid mottagandet på tisdagen. Presidenten färdades i beriden kortege mot Kungliga slottet och på Norrbro fanns Livgardets dragoner representerat i form av 4:e skvadron som bildade häck och en styrka ur LDK under Lt Maniettes befäl på riksplan. Vissa farhågor fanns förstås om skenande hästar men de fyrfota visade sig vara mer musikaliska än väntat. Resterande dragontrumpetare, som fanns uppdelade på mindre spel på Lejonbacken, yttre borggården och i västra valvet, kunde därför lugnt lotsa gästerna sista biten fram till slottet. På fredagen avtackades presidenten och hans följe på Arlanda. Detta utfördes av en samlad trumpetarkår och en honörsvakt från Amf 1 och skedde trots bitande kyla med nationalsånger, pompa och ståt.

Det andra blocket med spelningar var det största och kanske viktigaste. Det bestod av fyra vaktparader vid Kungliga slottet. LDK fick för första gången prova sina vingar som marscherande och ljudande musikkår och dessutom på förtjänstfullt sätt samarbeta med pågående och avgående styrka under avlösningsceremonin. De här fyra vaktparaderna till fots fungerade som en bra introduktion av rutinerna kring högvaktsavlösningar inför de beridna paraderna. Vi fick också prova den lite märkliga högvaktsrutinen att äta lunch redan 9:30. Svårigheter att uppbringa riktig aptit så tidigt och en glupande hunger på eftermiddagen som följd var konsekvenser av detta, men det är antagligen bara att vänja sig.

Men hur gick spelningarna då? Jo LDK genomförde förstås sina fyra första och enda gående högvaktsspel med bravur och endast små fadäser som vurpor på isfläckar och ett svimningsanfall (som skickligt avstyrdes). Till dem som gick miste om dramatiken vill vi säga: misströsta inte. Den 20 april är Livgardets Dragontrumpetarkår tillbaka på slottet igen, då i sitt rätta element.

Vår sista kategori spelningar var två stycken för det s.k. UNMIL, i klartext spel vid medaljeringen av hemvändande soldater från utlandsstyrkan i Liberia och Afghanistan. Dessa var båda exempel på effektiva spelningar enligt principen ”snabbt in snabbt ut”. Vi fick också arbeta efter LDK:s motto ”spel i alla väder” och detta trots att spelningarna var under tak (!).

Alla dessa arbeten utförs förstås paradmässigt med stor vikt bland annat på det estetiska. Dragontrumpetarna klär upp sig i m/ä (uniform modell äldre) och det tycks förstås för utomstående som hiskligt mycket att tänka på om man ska vara på topp utseendemässigt. Men där finns en knep som vi kan dela med oss av: minnesregeln HUSVIN, d.v.s. H – huvudbonad, U – uniform, S – skor, V – vitutrustning (bälte och handskar), I – instrument och N – notmateriel. Så nästa gång ni vill uppträda lite mer paradmässigt på jobbet, kom ihåg att rabbla HUSVIN. Bokstäverna kan förstås med tillförsikt modifieras en aning om man vill att de ska stämma bättre med ens egen särskilda verksamhet.

LDK har också fått mottaga en praktikant under den gångna perioden. En ung man med stort intresse för, och redan stora kunskaper inom, militärmusiken. Vi ser det som mycket glädjande att återväxten är god inom detta traditionsbundna värv och önskar att han ska trivas ytterligare en vecka hos oss.

Dragontrumpetare Sporre, 1 april 2006 (nej, det är inget skämt...)

--------------
Audienser och fältliv för LDK

Foto: Lt Per Maniette

Förutom premiär för LDK:s musikridning var det i veckan premiär för spelningar på kungliga slottet. Det var dags för audienser och fyra ambassadörer från olika länder fick träffa kung Carl XVI Gustav under, internationellt sett, mycket högtidliga former. Givetvis stod Livgardets dragontrumpetarkår för passande musik.
Musikkåren delades upp i mindre enheter för att kunna spela på olika platser samtidigt. På yttre borggården möttes kortegen, med ambassadörerna i häst och vagn, av tre trumpetare spelandes kavalleriets paradmarsch. På inre borggården spelade merparten av musikkåren Narvamarsch vid ambassadörernas ankomst och Finska rytteriets marsch vid avfärden. Kapten Hermansen spelade här ambassadörssignaler från hästryggen. Väl inne i slottet möttes gästerna av ytterligare en ambassadörssignal spelad av musiksoldat Axelsson, som även fick äran att spela appeller vid konungens ankomst på morgonen. På väg upp i östra valvet möttes dessutom ambassadörerna av vacker sextettmusik med musiker från LDK.
Foto: Martin Ståhl
Ytterligare verksamhet under den gångna perioden har varit fältliv och skjutövningar utanför Strängnäs. De legendariska skidorna vita blixten delades ut och användes flitigt. Kalla, stjärnklara nätter spenderades i 12-tält och i stridsställningar utanför dessa. Givetvis var vintersoldaterna tvungna att, lagom till läggdags, lämna värmen i tälten för att försvara förläggningen mot angripare från plutonsledningen (som givetvis nerkämpades, i motsats till vad löjtnant Maniette efteråt hävdade).

/ Dragontrumpetare Martin Ståhl, 19 mars 2006

--------------
LDK-06 musikridning – kapitel 1

Foto: Erik Horgby

Hästhovarnas klapprande mot kullerstenar, pukornas taktfasta dunder, fanfartrumpeternas smatter. Även de mest inbitna AMK:are medger i allmänhet att LDK:s entréer är mäktiga. Vi vill dock påstå att det är mer än så, en närmast andlig upplevelse som uppfyller kroppen och får håret att resa sig.
Nåja, 2006 års upplaga är kanske inte där riktigt ännu men nu är vi åtminstone en god bit på väg. I skrivandets stund har tre musikridningar genomförts. (Om det på något sätt var oklart innebär alltså musikridning spel till häst). Ridningen börjar normalt sett med en tur i skogen (utan instrument!) för även om vi musiksoldater vill inbilla oss det så är själva tutandet i ridhuset inte lika givande för hästarna som för oss. De behöver sin dagliga motion och efter det kan de stå ut med någon timmes oväsen.
Det som följer efter motionsslingan är i själva verket inte så komplicerat. Bara att sitta rätt upp och ner i sadeln, hålla tyglarna i vänster hand och instrumentet i höger och sedan blåsa för allt vad tygen håller, i stort sett. Dock finns det några saker att tänka på där prio ett är rättning. Hur trist, fantasilöst och konventionellt det ordet än kan låta så är det i detta sammanhang mycket användbart. Först och främst är raka led betydligt snyggare och mer militäriska än ”bananer” - självklart en visuell effekt att eftersträva. Sedan passar det bra ihop med PlutC Kn Borggrens mantra och vår ledstjärna sedan ridutbildningen började (hur var det nu igen? Just det!): ”hästar är och flockdjur och flyktdjur”. Genom att rida tätt, helst så att vi känner värmen från hästen (och ryttaren) intill så blir hästarna lugnare då de känner tryggheten i flocken. Och trygga hästar ger trygga musiksoldater och därmed säkert spel (förhoppningsvis).
Till en början kan det förstås verka mycket att tänka på: att styra, driva på/bromsa, tillrättavisa (!) hästen samtidigt som att spela rätt (tonart, nyans, förtecken etc.). Jobbigast var det dock för pukslagarna. Ny häst och framförallt ett nytt hjälpmedel: fottyglar. Normalt manövreras hästen med händerna (tyglar) och fötterna (skänklar) plus en rad andra hjälper som t.ex. hur man sitter i sadeln. Enkelt uttryckt drivs hästen på med skänklarna, hålls tillbaka med tyglarna och styrs med båda i samverkan. I pukslagarnas fall är bettet i hästens mun kopplat till tyglarna, som sitter fast i stigbyglarna, som övergår i skänklarna, som sitter fast i resten av musiksoldaten… Ni förstår principen, händerna bankar på pukorna medan benen ensamma ska styra hästen. Knepigt i början förstås och som Musiksoldat Mattson uttryckte det: ”Han (hästen Harry) förstod inte vad jag ville och jag förstod inte vad jag ville”.
Slutligen var det där med ”flyktdjur”. Jodå, att det stämmer fick Musiker Wennström erfara då hästen Krut satte av i full galopp med ryttare och tuba mot ridhusväggen. Hästarna fick sitt roliga och tubaisten blev som tur var endast skräckslagen och inte blåslagen. Efter incidenten sammanfattade Furir Gustafsson det vi alla tänkte: ”Varför spelade du inte, Wennström? Det skulle jag ha gjort”.

/ Musiksoldat Per Sporre, 19 mars 2006

--------------
Stalltjänst – med hästskit i fokus

Så var det så dags för årets upplaga av LDK att ta i tu med den fruktade stalltjänsten som för plutonen varade i en vecka.
Med nära sjuttio militära hästar genererar stallarna på kavallerikasern mycket arbete. Detta brukar utföras av soldater från 4:e Skvadron, den grupp som LDK så småningom skall spela tillsammans med under högvakten i sommar. Efter den gångna veckan har LDK fått insikt i det enorma arbete som stalltjänsten innebär, och kanske har respekten för ”fjärdeskvadronarna” ökat en del.
Förutom att mocka i hästarnas boxar skall givetvis även de glupska djuren ha mat. Hö och kraftfoder i mängder går åt. Dessutom skall vissa hästar föras ut i en utepaddock varje dag, och andra skall gå runt i en skrittmaskin för att få extra motion. Städning av stallar är även det en verksamhet som LDK kämpat med.
I samband med plutonens något speciella tjänstevecka har även de beryktade linnekläderna model 50-någonting använts flitigt, tillsammans med fältmössa model 59. I och med detta förde man vidare en anrik LDK-tradition (och urskiljde sig från 4:e Skvadron, som använder motoroverall).
Det tog ett tag att få in rutinen på de nya uppgifterna och kanske flöt inte arbetet på bra förrän veckan i princip var slut. Något verkligt positivt med veckan var att soldaterna fick bättra på sin hästvana rejält. Erfarenheter från stallveckan skall förhoppningsvis vara till hjälp i framtida hästtjänst och ridning.
Efter en slitig åttonde vecka på året fick plutonen vila upp sig vecka nio (i och med rid- och musiktjänst), för att nu vecka tio dra ut i fält på nytt. I trakterna kring Strängnäs skall det skjutas och tältas. Den grundläggande soldatutbildningen fortsätter...

/ Dragontrumpetare Martin Ståhl, 3 mars 2006

--------------
LDK rider vidare...

För ett par veckor sedan fick musiksoldaterna i Livgardets Dragontrumpetarkår rida ut på Norra Djurgården för första gången. Fyra trygga väggar och ett mjukt underlag i ridhuset blev helt plötsligt hård asfalt, branta backar, hala småstigar och öppna fält för halva kåren åt gången. Trots detta klagade ingen (förutom de som satt av). Man njöt istället av frihetskänslan och utmaningen att hålla hästen på plats när det finns stora härliga slätter för denne att galoppera iväg över.
Nu vecka 7 var det så dags för hela kåren att rida ut på en gång. Uppåt trettio soldater och befäl bildade en pampig kolonn som med Kapten Borggren i täten red en numera bekant slinga genom Lill-Jansskogen, och visst möttes man av många nyfikna blickar.
Något ryttarna verkligen fick börja koncentrera sig på var att hålla snygga rättningar, det vill säga positioner hästarna sinsemellan. När man senare rider genom centrala Stockholm kommer det vara många åskådare som ser om någon häst inte går i linje med övriga. Att hålla rättningen med fem hästar i bredd och ett instrument i högerhanden skall med andra ord så småningom bli vardagsmat för musiksoldaterna.
För att kunna reglera hästen enklare med en hand använder man inte vanligt träns, utan ett kandar. Istället för en har ryttaren då två tyglar till hästens mun, vilket gör det enklare att kontrollera hästen. Att fatta dessa tygelpar på rätt sätt med en- respektive tvåhandsfattning har man drillat flitigt. Det kommer inte att bli lätt att korrigera sin fattning med ett instrument i högerhanden och en högvaktspelning att koncentrera sig på.

/ Dragontrumpetare Martin Ståhl, 16 februari 2006

--------------
Vapentjänstpremiär för Livgardets Dragontrumpetarkår

Solen skiner, snön glimmar, en grupp musiksoldater bär vit snödräkt och ställföreträdande plutonchef löjtnant Maniette bär hörselskydd.
Nej, det är inte orkesterrep… Den här gången är ljudnivån till och med lite högre än så. Livgardets Dragontrumpetarkår ligger nämligen på Sofieros skjutbana vid Livgardet, utanför Kungsängen, med varsin AK-5.
I samband med kårens baskerprov fick soldaterna provskjuta automatkarbin 5 och nu är det dags att gå vidare med vapenutbildningen. Första momentet är inskjutning, d.v.s. inställning av vapnets sikte.
Skjuthelgen har föregåtts av en hel del teori i bland annat vapensäkerhet. Dessutom har man drillat in moment såsom ”ladda” och ”patron ur” i ryggmärgen på musiksoldaterna under en period innan. Säkerheten är mycket beroende av att dessa moment utförs på rätt sätt.
Att det var roligt att äntligen få skjuta instämmer de flesta i. Att vissa skulle finna det precis lika kul att bara montera ihop och isär vapnet var däremot lite förvånande. ”Det är ju som tekniklego”, kommenterar dragontrumpetare Ståhl. Dock var det musiksoldat Kopp som visade sig vara mest flink i fingrarna när det gällde att montera isär och ihop vapnet på kortast tid.
Vid nästa skjuttillfälle kan de soldater som skjuter extra bra få utmärkelser av olika slag.

/ Dragontrumpetare Martin Ståhl, 1 februari 2006

--------------
En dragontrumpetares första tid i tjänst

Så var årets upplaga av Livgardets Dragontrumpetarkår äntligen igång! Sedan den 31 oktober har vi 20 värnpliktiga musiksoldater varit i tjänst på Livgardets Kavallerikasern, d.v.s. gamla K1, i Stockholm. Tiden sen dess har gått fort och när detta skrivs har vi precis haft 17 dagars ”övningsuppehåll” över jul och nyår.
På tre månader har vi nu hunnit med fem musikaliska framträdanden, ett baskerprov samt en hel mängd exercis, orkesterrepetition, ridträning och en del militär soldatutbildning. En någorlunda vanlig arbetsdag för oss består just nu av just exercis, ridning och orkesterrep. Sen tillkommer givetvis daglig BRAK (träning av bl.a. Buk, Rygg, Armar och Knän) och städning.
Vår inryckningsdag såg förmodligen ut som de allra flesta värnpliktigas. Dagen började på Livgardet utanför Kungsängen, för att där hämta materiel i så småningom överfulla sopsäckar. Väl transporterade till Stockholm lyckades vi till slut få upp våra åbäken till Livgardets Kavallerikaserns femte våning. Vår ställföreträdande plutonchef löjtnant Maniettes ord ringer fortfarande i bakhuvudet; ”Släpa inte säckarna!”.
Första veckan fick vi också ut våra tjänsteinstrument, till stor glädje (så mycket oväsen i en och samma korridor har förmodligen få upplevt tidigare). Vid samma tillfälle gjorde vi också individuella provspelningar inför kårchef kapten Hermansen och regementstrumpetare löjtnant Lundström. Detta för att de skulle kunna fördela orkesterstämmorna. Kåren började repetera i sin replokal på Kungliga Hovstallet veckan därpå.
Hästar, ja! Ridlektioner drar igång och vi är alla överens om en sak: vilken upplevelse! Kårens två tjejer är i princip de enda som har ridvana sedan tidigare, vi andra lär oss från början. Vi körde fullt tempo direkt och visst fick vi värk i diverse nedre kroppsdelar ganska fort. Så kallade avsittningar förekom (och förekommer) lite då och då. Att ramla av hästen är något många av oss nu har provat på. Inget konstigt med det, eller som vår plutonchef, kapten Borggren, har kommenterat undertecknad: ”Vad håller du på med? Upp igen!”.
En liten militärutbildning är det också tänkt vi ska få. Vi får inte bara så kallade skarpa och lösa musikinstrument (mer eller mindre fina och ömtåliga), utan även automatkarbinen AK-5. För att få bära försvarsmusikens röda basker har vi utfört ett baskerprov som bestod av mycket marsch, diverse övningar i fältliv samt Mariekex och leverpastej i ej helt tillfredställande portioner.
Den musikaliska verksamheten har hittills bestått av fem framträdanden. Vårt första innebar en rejäl rivstart av verksamheten, som traditionen medger, nämligen spelning på Stockholm International Horse Show. Uppdraget bestod främst av att spela nationalsånger för vinnarna i de olika tävlingar som hölls. För att göra detta krävdes en hel del väntan under tävlingarnas gång, och vi blev alla medvetna om hur en tung paradhjälm med plym känns att ha på huvudet en längre tid. Träning inför kommande högvaktsspelningar, med andra ord. Vidare har vi bland annat spelat på K1:s högtidsdag, då även nya stallar invigdes av kung Carl XVI Gustav. En julkonsert i slottskyrkan tillsammans med Riksdagskören och Slottskören hanns också med innan julledigheten..
Det nya året inleddes med att hälften av oss åkte iväg till Strängnäs i nästan två veckor för att få förarutbildning för BE-körkort. Våra turnéfordon består av minibussar och för att vi ska få dra en hästtrailer med dessa krävs körkort för tungt släp. Att erhålla detta genom sin värnplikt är verkligen en förmån. En förmån fick i och för sig också de som var kvar i Stockholm, i form av extra ridpass och stämrep.
Framöver väntar mer ridning, mer spelning och mer exercis. Allt detta för att så småningom kunna spela både sittande, gående och ridande, framförallt vid de cirka 40 högvakter som skall utföras framåt sommaren, och visst ser vi fram emot det!

/ Dragontrumpetare Martin Ståhl, 22 januari 2006