| Kamratföreningen |
|
Vad är LDK-k? Fotoalbum Brassbands-SM Styrelsen Stadgar Medlemskap Medlemsportalen Årets Dragontrumpetare |
| Allmänt |
|
Startsida Vad är LDK? Soldatförteckning Fotoalbum Hästarna Elva månader Gästbok Chat Forum |
| Årskullar |
|
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 |
| Länkar |
|
Beridna Högvakten Försvarsmusiken Arméns Musikkårs Vänner Arméns Trumkårs Vänner |
| Övrigt |
|
LDK:s CD-skivor Svensk historia Kontakta oss In English |
|
LDK-k © 1997 - 2010 |
Dagboken
--------------
Vecka 21, 4-10 april
Veckan smygstartade egentligen redan på söndagseftermiddagen då vi begav oss mot vår första destination - Gävle. Stämningen i bussen var på topp redan från början, mycket tack vare Jävlar anamma, Ystad military tattoo (featuring Sveger) och att busschauffören hette Akke! Väl framme i Norrland var det installation på hotellet, och senare middag på O'Learys med de andra kårerna som gällde. Bo på hotell och ha trevligt tillhör sannerligen inte vanligheterna.
Måndagen bestod sedan av repetitioner inför premiärkonserten på kvällen, en konsert som på många sett var fantastisk - trots att vi helt glömde av att ha vår halvtimme med obligatorisk mappexercis. Konserten avslutades traditionsenligt med att alla kårerna spelade tillsammans - och det hade kanske varit ännu trevligare om AMK:s roddare hade lyckats ställa fram stolar och notställ till alla. Efter konserten var det dags för (citat Sg Fagerlund) "det vi är bäst på" - nämligen packa ihop våra grejer och komma iväg fort som attsingen. Mottot "snabbt in - snabbt ut" efterlevdes verkligen till fullo. Och visst var det trevligt att sitta och mysa vid kvällsmålet när de andra kårerna kom indrällandes.
På tisdagsförmiddagen styrde vi kosan vidare mot Älvkarleby där vi spelade på en högstadieskola med förvånansvärt snäll publik. Vi har fortfarande inte kommit fram till om de verkligen lyssnade eller om de hade somnat. Dagens höjdpunkter kom annars efter konserten när vi hade lite småexercis utanför skolan (och busschauffören var med!), aldrig har vi väl fått sådan uppskattning för några vändningar och aldrig har vi skrikit så mycket på avlämningen som var utanför matsalen. Och vilken matsal sen! Alla 25 har vi nog längtat efter en äkta högstadieskolmatsal igen, och nu fick vi uppleva den!
Resan fortsatte sedan till Uppsala där vi inkvarterade oss och körde lite fys (som bestod av blandad löpning, "kom alla mina små föl", konstiga stafetter och hets brak framför Trumkårens buss). På kvällen var det sedan middag med alla kårerna, och dit kom LDK i sina sexiga, svarta jackor och sergeanterna var hetast av alla i sina solglasögon. Efter middagen framförde LDK en mycket bejublad version av Kreuzritter, varenda ton och ord stämde och man kunde se glädjen i sergeanternas ögon. Kvällen ägnades åt "samkväm" med de andra båda kårerna, och meddelas kan att det inte är så lätt som man tror att hitta någonstans där 75 personer (under 22) får plats i Uppsala, och där ölen är tillräckligt billig för att alla skulle vilja följa med in.
Under onsdagen intog vi den extremt rymliga Universitetsaulan i Uppsala. LDK:s loge var stor och fin och dagen präglades verkligen av gott om plats. Konserten kändes väl också lite som en medeldag - liten scen och framförallt ganska liten publik. En höjdpunkt var dock när vår egen dragontrumpetare Modée räddade hela massbandet i extra, extranumret. Ensam satte han nergången i trion och stackars, förvirrade AMK kunde komma in igen.
Innan vi åkte på torsdagen ledde vår käre dagelev Greiff BRAK:et. Aldrig har vi sett honom göra så många armhävningar och skrika så sergeants-aktigt. Greiff levde sig verkligen in i uppgiften till fullo när han under jägarvilan skriker "Jönsson, vad heter Gud?". Som tur är besvarade han sin egen fråga: "Raúl!".
Sista konserten var inför ett fullsatt Conventum i Örebro (som INTE ligger vid parkeringen, eller?) - även om scenen och akustiken inte var den bästa så kändes det maffigt att spela inför nästan 1500 personer. Positivt var dessutom att alla fick varsin stol under det avslutande massbandet (även om det inte var på rätt ställe), det tillhör inte vanligheterna. Efter konserten packade vi (snabbast som vanligt) in oss i bussen och begav oss hem till vårt älskade K1. Det är som man brukar säga: "Borta bra, men hemma häst".
Innan vi fick åka hem på permission hanns ett musikridningspass med - med våra egna hästar för första gången! Passet gav mycket nya, intressanta erfarenheter, bland annat en punkt i figet som är helt ny för i år - Karlsson ligger med tuban på borggården och krälar.
141 dagar kvar till muck, men bara sju till den första beridna högvakten. Och nu, när vi vet hur vi ska göra, då ska vi alltid göra så. Eller hur Sveger?
/ Dragontrumpetare Toftgård, Jansson, Palmén och Karlsson.
--------------
Vecka 22, 11 - 17 april
Hela veckan var en lång uppvärmning inför vår första beridna högvakt, vi nötte på fanfarmarscherna försökte lära oss själv (och hästarna) figet - men framförallt - vi putsade våra ridstövlar. För hur det låter eller ser ut spelar ingen större roll så länge stövlarna och bataljbandet är fint. Ett dåligt bataljband kan förstöra en hel högvakt, för att citera Sg Petersson.
En av alla trevliga saker som hände under veckan var då Sg Fagerlund skulle förevisa hur man förbereder sig innan högvakten och hur man vårdar efteråt. Den stackars sergeanten skulle inleda med att visa hur man tvättar en skimmel, men på grund av dagens veterinärbesiktning var varken han, vi eller Brisad välkomna i vare sig vattenpasset eller vid slangarna utomhus. Fagerlund bestämde sig därför för att tvätta Brisad i tvättspiltan innanför Cezars box, men fick överge även denna idé efter att ha ägnat en kvart åt att försöka få den vettskrämda hästen över den höga kanten. Med dyster min och med skimmelhår på baskern fick den gode sergeanten snällt vänta till veterinären lämnat stallplan. Mungiporna for dock snabbt uppåt när han fick förevisa de tre borstarna i vårdpåsen. Ingen annan kan få de att låta som en hel vetenskap att vårda en högvaktsutrustning.
En annan uppskattad sak under veckan var att vi slapp gå upp klockan fem för att rida den tidiga förövningen. Istället hade vi en liten privat förövning mitt på dagen och med Kn Isaksson i polisväst. Grr. Övningen förflöt relativt smärtfritt och för de flesta lyftes nog en liten sten i hjärtat inför lördagen. Kanske skulle vi trots allt överleva?
En vecka går trots allt ganska fort, och så plötsligt stod vi där, och det var lördag morgon. Solen sken och hästar, instrument, stövlar, hjälmar och tjänsteminer gnistrade. Högvakten förflöt utan några större missöden. Som tur var, kanske - med tanke på hur många före detta LDK:are som syntes på slottet. Trevligt med egna groupies. Utmattade (främst då av vården på eftermiddagen) var alla tvungna att sätta sig och putsa ridstövlar igen eftersom vi skulle spela tapto på Livgardets officersbal på Karlberg på kvällen. Ett gäng slitna dragontrumpetare fick fantastisk pyttipanna i isokärl, innan man ställde upp utanför och spelade några vackra bitar. Men bäst av allt var nog ändå sängen som väntade när man kom tillbaka till K1.
Söndagen är en dag att minnas, en lysande högvakt, och de känns bra att efter två rundor till slottet höra befälen säga: "En så här bra vakt kommer ni antagligen aldrig mer att göra ..".
134 dagar och 40 beridna högvakter (och vårdeftermiddagar) kvar till muck, det måste ändå vara höjden av lycka!
// Dragontrumpetare Palmén och Karlsson.
--------------
Vecka 23-25, 18 april - 8 maj
För att ge en kortfattad resumé av hur det gick; bra väder - bra högvakt, dåligt väder - dålig högvakt, hagel - dålig hjälmputs. Några små detaljer har ändrats och fått jobbas extra på, dystert nog så blev Elan långtidssjuk, så Berg har nu fått rida fler högvakter på Krut än vad han har gjort på Bonus, som i sin tur har ridits av Mossberg istället. Men det största problemet har nog trots allt varit uppvändningen till Lätta Kavalleriet, Dante har dansat runt med Nilsson, Amos har visat tänderna för Krabat och Dolma som hoppat rundor och Esau har gjort sin egen jätterusch in på plats med Frykman hängande i tyglarna. De sista två högvakterna har dock Dante och Brutus bytt plats - med fina resultat och till nästa högvaktsperiod är förhoppningsvis Elan tillbaka igen.
Några dagar har dock stuckit ut från all skumpande i sadeln och all fantastisk vård. Det första var under vår första vilodag, då Trumkåren historiskt nog spelade på en beriden högvakt. LDK närvarade givetvis på borggården (till fots) för att se trupphästarna skena förbi, men både hästar och trumslagare höll sig i skinnet(!) och det skedde inga större missöden.
Veckan efter var det då dags för den uppskjutna utbildningsmiddagen. Tack vare många fina avsittningar så verkade det som om de skulle kunna bli en trevlig kväll. Kn Isaksson jobbade hårt för att lära oss snapsvisorna och tömma Skåneflaskorna. Sg Petersson kom med en småöppnad whiskeyflaska (eftersom han tappat både schabrak och vojlock på en av de första högvakterna) och Sg Fagerlund kom utan slips, men avböjde erbjudandet om Ulfsbos fina Star Wars-slips. Det var en trevlig kväll med många överraskningar, mat och trevliga minnen (hos de flesta, hrm...). Det enda som tyngde kvällen lite var de faktum att Kn Isaksson var Dagoff och därför tvungen att hålla sig till lättölen under hela middagen.
Så var det då dags för Kungens födelsedag, många människor på slottet, två musikkårer, kungafamiljen på balkongen - och in kommer vi på våra imponerande hästar och visar både kung och AMK vilka som regerar. Ceremonin förflöt utan större problem (så länge man såg dirigenten) och vi återvände stolta till K1. Dagen efter var det så dags att visa upp vår fina kasern för alla nära och kära. "En dag på LDK" var givetvis temat och Kn Isaksson hade verkligen lagt ner sin själ i manuset. Dock var det uppskattat bland de flesta, som även fick gå på en liten rundtur bland stall och kaserner. Tur att våra två kaptener är så fåordiga. Själva programmet avslutades med en fin konsert när fanfartrumpetarena hade vackra, egenhändigt tillverkade fanor (fys-shorts, paradfana, linnetrasa, övningsfana, halv 90-byxa). Innan det var dags för lunch blev även våra sex gruppchefer utnämnda till korpraler och fick två fiskpinnar att sätta på allt samt en fin fanfar. Som Greiff sa: "De som blir korpraler är de som är bäst på att sy"
113 dagar och 26 beridna högvakter (och vårdeftermiddagar) kvar till muck, vi kan klara det!
//Dragontrumpetare Toftgård, Jansson, Palmén och Karlsson.