LDK

Kamratföreningen
Aktuellt
Vad är LDK-k?
Fotoalbum
Brassbands-SM
Styrelsen
Stadgar
Aktuell medlemslista
Medlemskap
Årets Dragontrumpetare
Allmänt
Startsida
Vad är LDK?
Soldatförteckning
Fotoalbum
Hästarna
Elva månader
Gästbok
Chat
Forum
Årskullar
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
Länkar
Försvarsmusiken
Arméns Musikkårs Vänner
Arméns Trumkårs Vänner
Övrigt
LDK:s CD-skivor
Svensk historia
Kontakta oss
In English
LDK-k © 1997 - 2010


Dagboken

 

--------------
Vecka 11 och 12, 24 januari - 6 februari

Äntligen började det hända lite spännande saker efter julledigheten, på tisdagen fick vi åka ut till Kapten Isakssons favoritplats(?) Kungsängen, för att hämta våra ak5:or. Populärt och bejublat av några (mestadels pojkar), och lite mer ointresserat från andras håll. Det trevligaste med vapenutdelningen var dock att vi fick stanna och fika på McDonalds (trots att vi redan var sena ..)
Ridningen blev dessutom en ganska spännande upplevelse från läktaren, när fordonsförarna skulle hämta in vad de hade glömt när de var i Strängnäs (även om Kn Isaksson tvingade oss att springa bredvid första gången). Erikssons avsittning när Markant stegrande leder fortfarande listan över de snyggaste avsittningarna! (Se Brennans fina film?)
På eftermiddagarna repade på Hovstallet, något som var extra spännande vid några tillfällen, till exempel när Åke Edenstrand var där och höll ett mycket intressant föredrag om militärmusik och kavalleri. Bland annat fick vi läraoss att bastrumpeter är djävulens påfund (det ska vara ventilbasun), att althorn ska vara riktade framåt, att kornetter ska vara av svensk modell och att fanfartrumpeter ska vara naturtrumpeter stämda i ess. Dessutom fick vi höra spännande ryska galoppmarscher på kassettband och lära oss hur man logaritmiskt kan räkna ut hur långt det är mellan naturtonerna. Glasklart tyckte alla. Sg Petersson ägnade eftermiddagen åt att kasta vantar och annat löst på Jönsson med flera som satt och sov. Det var totalt jävla IG, fick vi reda på senare av sg Petersson, man ska visa intresse!
En annan spännande upplevelse på Hovstallet var när våra kära sergeanter skulle ha "slutprov" på sin dirigentkurs under ledning av Torgny Hansson. Vi kan väl sammanfatta kvällen med att vi är mycket stolta över dem, och vi kom ju trots allt igenom alla tre styckena. Det känns dessutom skönt att veta att även sergeanter är mänskliga(?) de kan både göra fel och bli kringsjasade med.
På fredagen hade vi sektionsrep med Gustav Lundström och Micke Carlsson, och på kvällen åkte vi för första gången till Södra Mässing och Långbrodalsskolan. Efter att vi åkt på en liten extra sightseeingtur med sg Fagerlund så möttes vi av ballonger, godisförsäljning och musik. Tyvärr var det inte till oss, utan till lågstadieeleverna som skulle ha disco. Vi fick istället fortsätta inåt, ta av oss kängorna och ordna in dem i nummerordning och sedan sätta fram notställ och pallar. Repetitionen var en upplevelse, så att säga. Lyckost Kn Hermansen som var i Wien, eller hördes det kanske ända dit hur illa de stämde? Det var låtar som åkte in och åkte ut, och dirigenten kunde inte riktigt bestämma sig för vad som skulle spelas. Till slut bröt en kille i tubasektionen ihop och skrek "Men, jag har för fan inga noter" (och, nej, det var inte Jönsson). De gånger vi hade samma noter uppe kunde man ibland urskilja melodin, som till exempel i underbara "Karl-Alfred och Ellinor" Tur att öronen har två veckor på sig att återhämta sig tills det är dags nästa gång.
På helgen var det dags för oss att lära känna våra fina vapen. Vi fick plocka isär, plocka ihop, testa ställningar, ladda och göra patron ur samtidigt som Otto svansade omkring, inspekterade skoputs och försökte käka ak5:or till Kn Isaksons förtret. Extra spännande var det när han spydde på Kn Isaksons gröna tröja. (citat Nilsson: "Öhh, Kapten, din hund?"). Dessutom fick vi göra prov som alla klarade så fint. Holmqvist ska dessutom få ett litet omnämnande eftersom han var snabbast av alla, vår egen Lucky Luke!
Sedan var det kort vecka, och vi FICK spela i civila kläder innan vi åkte hem på onsdagen, fint att se att det faktiskt finns normala människor under allt kamouflagefärgat.
Bara 204 dagar kvar till muck, det går som ett skott av kaliber 5,56 (alltså 930 m/s i utgångshastighet).

/ Dragontrumpetare Palmén, Aktulga, Gunnarsson, Jansson och Karlsson.

--------------
Vecka 13, 7 - 13 februari

Veckans första dagar präglades av stövelputsångest inför spelningen på Karlbergs slott på onsdagskvällen. På tisdagskvällen hade dessutom den nya lilla sextetten extra rep (som lät sådär), medan vi andra hade extra fys och puts på K1.
På onsdagen var det dags för den skarpa spelningen, och det gick ganska fint, med Nilssons solo på Segnale Solenne och Aktulgas solovirvel på taptot. Vi var 25 stycken, de som lyssnade var sju. Spännande. Dessutom fick vi en fin, engagerad, historielektion och goda (men svårätna) mackor. Den lilla sextetten fick dessutom skaka hand med ÖB, grattis till dem.
Under torsdagskvällen var det dags för Södra Mässing igen. Kn Hermansen begravde huvudet i händerna och sa "Tack och förlåt" efteråt, Sg Petersson stod längst bak och såg allmänt lidande ut, speciellt när vi spelade hans paradnummer, Jupiters theme, samtliga dragontrumpetare hade huvudvärk. Jupiters theme var förövrigt ett kapitel för sig. Att så många har så svårt att förstå vad "Det är bara LDK som spelar första reprisen" betyder är lite konstigt och hornens slutackord i piss-dur är något att minnas. (Som ett dåligt exempel).
På fredagen var det ytterligare en gång dags för spelning, den här gången på Axelsberg för ett gäng med pensionärer, som verkligen uppskattade oss. Bland annat en man som reste sig upp under "Finska rytteriets marsch" och berättade att han hade varit krigsplacerad i 23 år på Norrbottens regemente. Sånt värmer ett litet dragontrumpetarhjärta. Dessutom fanns där ett 1000-bitarspussel med LDK på inre borggården, sg Petersson räknade alla bitarna!
En annan specialsak som präglade vår vecka var sg Peterssons nya Jesus-brak, där vi gjorde armhävningar till de tre patriarkerna och de tolv stammarna. Greiff tänkte på de tre musketörerna och vi andra mest på mjölksyran i armarna.
Under helgen var det ännu en gång dags att dra fram ak5:orna. Under lördagen fick vi först titta på stridsfilmer i (en aning vimmelkantig) Kn Isakssons egen blandning, klipp ur stora filmer som Gladiator, Jeanne D'Arc och Finska vinterkriget. Tilläggas kan också att somliga ur plutonen träffade kapten på fredagskvällen, iförd svart kostym och backslick. En spännande upplevelse, enligt de drabbade. Dagen fortsatte med förberedelser till strid, stridsförflyttning och skyddsintagande. Palmén missuppfattade det sistnämna, man ska nämligen inte ha manöverhandtaget i munnen! Det lilla misstaget fick betalas med en blodfylld mun och tre och en halv timme i väntrummet på Karolinska sjukhuset.
Söndagen var lite lugnare, vi slapp kravla i leran och fick istället ha sjukvårdstjänst och lära oss sikta mot vita papper med svarta bollar på. Det gick bra för många och sämre för somliga (Karlsson). Kapten frågade henne om inte hon ville vara med i ett medicinskt experiment eftersom hon såg fyra bollar när hon försökte sikta och missade med närmare åtta decimeter (godkänt var en centimeter). Vem vill stå bredvid Karlsson på skjutbanan? Greiff och Sveger var förövrigt allmänt uppkäftiga över att de lyckades träffa, deras mammor är säkert stolta över dem.
Bara 197 dagar kvar till muck, det är inom sikte (utom för Karlsson).

/ Dragontrumpetare Gunnarsson, Jansson, Palmén, Aktulga och Karlsson.

--------------
Vecka 14 och 15, 21 februari - 6 mars

Efter en helgs välbehövlig ledighet var samtliga dragontrumpetare laddade för en underbar vecka i Kn Hjelms tjänst, linnekläderna var framplockade och armmusklerna trimmade inför sju dagars mockning i stallet.
Det är klart att allt inte går som man tänker sig, och att det tar fem gånger så lång tid som man tror att ta ut en häst till skrittmaskinen, men LDK klarade ändå av den prövofyllda veckan med någon form av heder i behåll. Vi fick lära oss vilka hästar som bits (Achantus och Ciceron ligger bra till i statistiken) och vilka som skallas (fråga Aktulga, vars öra fortfarande är i två bitar efter Jägers påhopp), vi fick mocka, mata och rykta men det man kanske ändå minns bäst är det eviga på- och avtagandet av täcken. Det är en hel vetenskap.
Stalltjänsten varvades även med ridning och lite enskild överspelning för dem som inte var stallposter, bland annat så red vi ut utanför kaserngården för första gången (vilket genast genererade fyra avsittningar). Vi började dessutom med formationsridning på utomhusridbanan, och några red faktiskt på fem täter medan andra gjorde små avstickare i galopp till gevärsbron eller skrittmaskinen.
Under lördagseftermiddagen, när vi sorterade ryktskrapor i stallet, inträffade något oförutsett och trevligt: LDK 2004 kom och besökte K1, och bjöd oss på förfest innan Crazy Horse på kvällen. Somliga var aningen bittra när ett gäng glada dragontrumpetare gav sig av vid åttasnåret eftersom uppgifterna i stallet varar till halv tio, men ingen var så bitter som stackars Greiff när han insåg att de fyra stallposterna inte fick lämna området. Det var i alla fall en trevlig kväll, då till och med Sg Petersson sågs le vid något enstaka tillfälle.
Under måndagen började Kn Isakson ladda upp för (enligt honom) en av årets höjdpunkter: fältveckan med PEK-skjutning. Efter mockningen på morgonen var det sprängmedel och NBC-stridsmedel som stod på programmet (undertecknad närvarde inte själv eftersom LDK fortfarande gick stallpost denna dag), med en närmast överexalterad Kn Isakson som berättade om sin barndoms hemmagjorda bomber i Linköping.
På tisdagen var vi sedan tillbaka i nästan vanliga gängor igen, med den skillnaden att det var dags för den första musikridningen. Äntligen satt vi i sadeln med våra instrument, och även om det lät fruktansvärt ("Detta förblir en militär hemlighet" citat Kn Hermansen) så har vi i alla fall fått känna på det som ska vara vår huvudsakliga uppgift efter den 16 april, då högvaktspremiären är. På eftermiddagen fick vi oss en genomgång av operan Tosca, som vi fick chansen att avnjuta på kvällen, detta av en mycket engagerad Erland Ros, som även visade oss runt bakom scenen innan föreställningen. Ros deltog dessutom själv i operan som statist, och fick nog de allra flesta att vara lite mer alerta i sitt tittande, ständigt sökande efter honom på scenen. Operakänslan höll dessutom i sig till nästa dag då vi hälsade på Sg Petersson med ett fantastiskt, operaklingande "Goooodmiiidag Sergeaaaant". Väldigt uppskattat.
Livet på K1 må vara likformigt och enformigt, men samtidigt blir man ständigt överraskad. Under onsdagens exercispass beordras plötsligt 4:e skvadrons 2:a pluton att ställa upp i LDK:s luckor för att på så sätt öva tätavbrytningar (ni skulle sett ljuset i Sg Peterssons ögon när deras befäl berömde vår exercis). Övningen blev dock mer cirkus än övning: vi armpendlade med olika armar, de saknade våra tomma tvåor och framförallt: vi gick tio i bredd. Dömt att misslyckas, men en humörhöjare under ett långt exercispass. Eftermiddagen och kvällen ägnades sedan åt repetition inför våra första audienser och puts av paradskor, hjälmar och instrument till det samma.
Under torsdagen var det då dags: förutsättningarna var underbara; så kallt att ventilerna frös när vi gick från transitbussarna till slottet. Tre småfrusna fanfartrumpetare (Sporre, Carlsson och Brennan) ställde upp på gevärsbron, två slagverkare (Aktulga och Greiff) samt två bihang (Sveger, bastrumma och Frykman, beckar) ställde upp på inre borggården och duon Holmqvist-Eriksson tog plats i dörren in till slottet, samtliga redo för att ta emot de nya ambassadörerna. Övriga kåren (utom Jansson, Millegård och Jönsson) ställde upp inne i östra valvet där de skulle spela under Sg Peterssons ledning. En sergeant som genast fick mindervärdeskomplex över sin enda medalj på m/ä:n (några av de som eskorterade ambassadörerna hade fyra rader). Förutom ett missat avslag på Narvamarschen gick det trots allt bra, och sg Petersson fick till och med kaffe i de två senare pauserna mellan ambassadörerna (ett nöjt leende spreds i hans ansikte, trots den ensamma medaljen). Noteras kan väl också att den gode sergeanten inte tyckte att det var ett bra förslag att vi skulle spela Kongolela när Senegals ambassadör kom.
Innan vi fick åka hem och ladda inför fältveckan hade vi dock en givande plutonens timme. Här återger vi, som enda nyhetskälla, denna oförglömliga konversation i sin helhet:

Sg Petersson: Ni får se till att inbjudningskorten till balen kommer ut i tid så att man hinner sy upp balklänningen.
Okänd dragontrumpetare: Ska ni två gå tillsammans då, eller?
Sg P: Jag får inte gå med honom, för han har ring på fingret.
Sg Fagerlund: Jag kan ta av den, för din skull.
Sg P: Annars får man väl hitta något på stan.

(Lång tystnad)

Sg P: Hitta en klänning, alltså.

Nästa vecka är det dags för den ångestfyllda fältveckan, men (som Brennan brukar säga) efter den är det ju bara en jobbig sak kvar: konserten med Södra Mässing. Nu, med endast 176 dagar och 42 beridna högvakter kvar till muck så avslutar vi med några minnesvärda ord från Sg Petersson: "Den som söker, han letar"

/ Dragontrumpetare Karlsson (med viss assistans av Larsson)