| Kamratföreningen |
|
Vad är LDK-k? Fotoalbum Brassbands-SM Styrelsen Stadgar Medlemskap Medlemsportalen Årets Dragontrumpetare |
| Allmänt |
|
Startsida Vad är LDK? Soldatförteckning Fotoalbum Hästarna Elva månader Gästbok Chat Forum |
| Årskullar |
|
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 |
| Länkar |
|
Beridna Högvakten Försvarsmusiken Arméns Musikkårs Vänner Arméns Trumkårs Vänner |
| Övrigt |
|
LDK:s CD-skivor Svensk historia Kontakta oss In English |
|
LDK-k © 1997 - 2010 |
Dagboken
--------------
Vecka 1, 1-7 november 2004
Är du trött? Det är vi också. Dragontrumpetare Iselands hemska mobilväckarklocka ringer kvart över fem varje morgon, en ganska stor omställning för oss som var vana att sova halva dagen.
Det är bara en vecka sedan 25 smånervösa, nyinryckta dragontrumpetare stod på I1 i Kungsängen och tittade fundersamt på varandra, men det känns redan som om vi alltid varit ett lag, och som om vi alltid varit inlåsta här på K1, som vi förflyttade oss till i måndags eftermiddag efter att ha hämtat ut tre väskor och en sopsäck med snygga, gröna militärkläder.
Sergeanterna Petersson och Fagerlund försökte genast sätta sig i respekt, och inledde därför vår vistelse på Östermalm med att köra ett härligt exercispass där vi fick lära oss att stå i enskild ställning och lystringsställning. Millimeternogrannhet i skåpen var i de flesta fallen raka motsatsen till rummet hemma. "Preussisk ordning" och "kinesisk likhet", gastar sergeant Petersson för att få oss att förstå hur det ska se ut.
Efter inpackning av diverse persedlar och materiel i skåpen väntade den av killarna så fruktade rakningen - deras långa vackra hår försvann ner i papperskorgen och kvar blev mellan tre och sju millimeter, allt efter personlig smak.
Annars bestod den fösta veckan i lumpen mest av ett ofantligt stort informationsintag - och jag tror att alla närmade sig bristningsgränsen för vad man orkar med när vi äntligen fick ut våra legitimationer och kunde lämna området på fredagskvällen.
Övriga saker som är värda att notera från den första veckan var att vi gjorde vårt intåg i stallet ganska omedelbart - något som var nytt för de flesta. Rykta och kratsa lärde vi oss av kapten Isakson, som dessutom tog med oss ut på en uppfriskande "joggingtur" i "lugnt" tempo på Gärdet.
Under lördagen och söndagen var schemat lite slappare (eftersom befälen inte vill hålla efter oss hela tiden), men vi fick bland annat byta däck på minibussar och hästsläp. Återstå att se hur många som sitter kvar när vi väl börjar köra med bilarna.
Bara 292 dagar kvar nu, känns stabilt!
/ Dragontrumpetare Pettersson och Karlsson
--------------
Vecka 2, 8-14 november 2004
Det ljusnar vid horisonten, på torsdag åker vi hem! En veckas sängsträckning börjar kännas i kroppen. Hittills har ingen blivit biten, i alla fall inte av någon häst. Vi har både fått betsla och sadla och det lyckades nästan.
Kapten Hermansen är en ganska trevlig prick. I måndags hade vi vårt första rep nere på hovstallet där vi även fick nudda kungens finvagnar, i alla fall Jönsson. Han var två millimeter från att välta den dyraste vagnen. Eftersom vi inte vet vilka land som kommer ta hem guldmedaljerna på Globen Horse Show spelar vi i stort sett alla världens nationalsånger. Otroligt inspirerande.
På tisdagen fick vi ut m/ä, av vissa även kallad "modell äldre". Efter timmar av utprovning hade alla utom fem fått varsin fin blå, åttiotusenkronors uniform.
Torsdagen närmade sig med stormsteg. Och vips, efter en härlig orienteringsrunda med kapten Isakson assisterad av dragontrumpetare Karlsson, var det dags för fredagsrutin. På en torsdag. Men ändå. Allt skulle städas. Brutalt noga. Och vi slet som flodhästar för att få åka hem och pussa mamma (citat: Sergeant Petersson) och visst kunde man se lyckan i trumpetarkårens ögon då marschmusiken sattes igång och kapten Isakson på ett för dagen otroligt sött vis kommenderade: "Höger vänster om, arrrrrrrsch".
Bara 285 dagar kvar nu, det närmar sig!
/Dragontrumpetare Karlsson och Pettersson
--------------
Vecka 3, 15-21 november
Nu började det verkligen närma sig stunden då vi skulle sitta upp i sadeln för första gången, men det återstod tre viktiga hästlektioner innan den stora stunden. Veckan inleddes med att vi fick lära oss sadla (i kombination av betslingsrepetition). På tisdagen fick vi sedan se kapten Isakson i sadeln för första gången, då han visade hästens gångarter. Vad fint det var! Alla såg verkligen skillnad på de olika skritterna, traverna och galopperna. Men hästen Utaas hade i alla fall olika färger på benen.
På onsdagen kom sedan det stora eldprovet för veckan. Efter att chefen från Försvarsmusikcentrum hade haft en liten genomgång (oj, vad långt och jobbigt det är att säga "Godmorgon överstelöjtnant", när man är van att bara ha befäl med två stavelser) så klädde vi på oss de vackra blåa fyskläderna och sjöstridskängor (!) för att ge oss ut och springa ridbanans vägar under sergeant Fagerlunds ivriga påhejande. Noterbart är att den annars så duktige sergeanten lurade oss alltihopa, man ska inte byta håll efter att ha vänt rätt upp!
Musikmässigt så var det nationalsångernas stora vecka, ett evigt nötande av alla i Stockholm Horse Show deltagande länders hymner slet en del på ovana läppar. Men vad duktiga vi var! På torsdagen började vi uppladdningen inför hemresan med en härlig orienteringsrunda i snöslask. Utmärkt banläggning! Dock var det bara hälften som fick ge sig ut i skogen, medan den andra halvan fick sitta inne i värmen där vi provade ridstövlar (och åt kakor!).
Innan vi fick åka hem var det dock dags för en liten TBE-spruta - och genast var killarna inte så häftiga längre. Sveger och Iseland skakade i hela kroppen när sjuksyster uppenbarade sig, men alla överlevde faktiskt, mot alla odds.
Bara 278 dagar kvar, snart är skeppet i hamn!
/ Dragontrumpetare Toftgård, Palmén och Karlsson.
--------------
Vecka 4, 22-28 november
Vår stora Globen-vecka inleddes med våra allra första ridlektioner, där K1 var den lyckligt lottade gruppen, som fick rida under kapten Isaksons vakande öga. Allt gick förhållandevis smärtfritt, vi fick starta, stanna och trava och ingen ramlade av. Det största problemet var troligtvis att komma upp på de stora hästarna, ner kommer man ju alltid. Sergeant Petersson bistod dessutom med några fina stretchövningar, så innan 16 april och första högvakten ska förhoppningsvis alla kunna ta sig upp i sadeln för egen maskin.
Värre var det då för K2 som skulle rida på tisdagen, vår käre kapten låg hemma med sin lilla mops Otto och var förkyld, så vi fick istället ha löjtnant Malmén som "instruktör". En pedagogisk upplevelse utan dess like.
Annars var det rep för hela slanten, och på onsdagskvällen åkte vi till Globen för att repa. Jösses vad stort det var, man kan få scenskräck för mindre. Det känns dessutom bra när de berättar att det antagligen kommer att komma 10-12 000 och lyssna på kvällspassen. Förutom rep så ägnades onsdagen och torsdagen åt putsning av ALLT. Paradskor, hjälmar, plymer, instrument, munstycken, notgafflar - listan kan göras hur lång som helst.
På fredagen var det äntligen dags - efter ett avslutande putspass på förmiddagen lastade vi in alla prylar i den väntande Westinbussen och begav oss mot Globen. Vi installerade oss i vår fina loge, och fortsatte putsandet av m/ä och paradskor. Vårt första framträdande kom fram emot kvällskvisten då vi fick inleda med något vi kunde - Sveriges nationalsång. Annars var det mycket Tyskland som vann - bland annat alla fyra körgrenarna (med samma bana och samma deltagare). Så nu kan vi åka till Tyskland anytime. Karlssons tyska polare tyckte vi spelade fint (vilket vi kanske gjorde, några gånger …).
Annars var det inte mycket ledig tid, hade vi en halvtimme över så gick vi antingen ett och ett halvt varv runt Globen för att komma till matsalen, putsade skor eller spelade korum så vackert vi kunde under sergeant Peterssons ledning. Sergeant Fagerlund kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Och Petersson sa bra flera gånger på rad!! Självföretroendet var minst sagt på topp. Men några andra små höjdpunkter hanns med bland allt spelade och all skoputsning - bland annat fick vi se både küren, lite maskeradhoppning och Staffan Olsson! (Ja, handbollsspelaren köpte korv till sina barn när vi skulle köpa glass).
Efter drygt 20 framträdanden under helgen, där flickornas playback till triumfmarschen ur Aida var det mest bejublade (eller var det Järvsöfaks de jublade åt?). Så bar det av hem till K1 igen, alla med en upplevelse som lär bli svårslagen i bagaget - och ett litet rum i hjärtat över till sergeant Petersson som lyfte oss på den sista Segnale Solenne.
271 dagar kvar till muck - och tre stycken har fyllt 20, Holmqvist, Sporre och kapten Hermansen (och slagverkarna fick ingen tårta!). Nu har vi gjort våra första spelningar - loppet är igång och vi styr mot mål!
/ Dragontrumpetare Palmén, Pettersson, Toftgård och Karlsson.
--------------
Vecka 5, 29 november - 5 december
Efter ridning och städning på måndagen fick 25 dödströtta dragontrumpetare äntligen åka hem på permission och sova ut sig efter den hektiska Globenhelgen. Välbehövligt minst sagt.
Mer eller mindre utsövda kom vi tillbaka på onsdagskvällen, packade vår stridspackning och förberedde oss på torsdagskvällens marschövning. Innan den var det dags för ytterligare ridning och rep - nu med sikte på lördagens högtidsdag där vi ska spela lite psalmer och marscher.
Samtidigt som alla andra hade ångest för marschträningen (som inte blev så farlig, snarare trevlig under kapten Isaksons ledning, citat: "Ingen kul tur utan kultur") så blev Holmqvist hitsläpad med sin magsjuka - som smittades vidare till Eriksson. Dystert, men de återhämtade sig ganska snabbt båda två. Värre är det då för Modée, vars skavsår har blivit ett köttsår - han blev hemskickad i tio dagar för "vård i hemmet", som Frykman så fint uttrycker det varje avlämning.
Efter ännu mer rep under fredagen, var de då dags för högtidsdagen under lördagen. Vår fina Dragontrumpetarkår gjorde en fantastiskt spelning (med några få undantag, till exempel marschtempot, att vi kom för sent, tätavbrytningarna, övrig exercis, ingen visste var vi skulle ställa upp [citat Hermansen: "UPP I RIDBANAN DÅ!"], det lät illa när vi spelade, vi missade upptakten på Kreuzritter, Korumsignalen blev ett inslag och vi förfrös fingrar och tår). En fantastisk spelning med andra ord! Kanske lite hybris efter Globen?
Under söndagen gick mungiporna uppåt igen när vi fick ut en massa trevliga brassarrangemang och övade flitigt på Riedelfanfaren som ska framföras på tisdag med Kungen eller Pettersson på tam (gong-gong).
Bara 264 dagar kvar nu (och första veckan i fält kryper närmare) - det känns som en baggis, vi har redan packat och allt.
/ Dragontrumpetare Pettersson, Toftgård, Palmén och Karlsson.