LDK

Kamratföreningen
Vad är LDK-k?
Fotoalbum
Brassbands-SM
Styrelsen
Stadgar
Medlemskap
Medlemsportalen
Ã…rets Dragontrumpetare
Allmänt
Startsida
Vad är LDK?
Soldatförteckning
Fotoalbum
Hästarna
Elva månader
Chat
Forum
Ã…rskullar
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
Länkar
Beridna Högvakten
Försvarsmusiken
Arméns Musikkårs Vänner
Arméns Trumkårs Vänner
Övrigt
LDK:s CD-skivor
Svensk historia
Kontakta oss
In English
LDK-k © 1997 - 2018


Göteborg Horse Show

Efter 16 veckors ridutbildning och endast en ridande spelning tidigare, skulle vi nu ta befälet över Scandinavium, tiotusentals hästfantaster och inte minst våra egna hästar på Göteborg Horse Show. Torsdag morgon den 27 mars var det väckning tidigt på morgonen för att lasta hästarna (18 st) och vår personliga utrustning. Vi hade redan kvällen innan förberett en del för att spara lite tid, men hästarna skulle ändå ryktas och fixas i ordning med transportskydd innan den långa resan tvärs över hela landet kunde starta. Omkring kl. 07.20 rullade två stora hästtransportlastbilar och sex av LDK’s snygga minibussar mot västkustens pärla. Första anhalten blev dock lunch på ett trevligt värdshus utanför Jönköping. Samtliga åt korv med mos utom Kn Hermansson, som i stället smällde i sig ärtsoppa och pannkakor så det stod härliga till. Det var ju ändå torsdag. Därefter fortsatte färden och vi hann passera både Ulricehamn (där Serg Grann kommer ifrån) och Borås (Kn Hermanssons hemort) innan vi äntligen fick fylla våra lungor med frisk Göteborgsluft igen. För en del stackare i kåren var detta längesedan sist. Det första vi gjorde var att åka till Scandinavium och förbereda oss för genrepet där vi skulle medverka på eftermiddagen. De som skulle rida hade tidigare under färden (vid sista stoppet) bytt om till ridkläder. Väl på plats i Svenska Mässans varu- och (denna dag) hästintag, lastades hästarna ur och ryttarna gjorde både dem och sig själva klara för genrepet. Kn Hermansen var nog inte särskilt nöjd efteråt. Det lät dåligt och det såg inte speciellt bra ut heller. Hur skulle detta gå inför helgen? Efter att vi suttit av hästarna, leddes dessa åter in i hästtransporterna för förflyttning till Kungsbacka, västkustens andra stora pärla. Där skulle hästarna få bo under denna turné. De tvåbenta kårmedlemmarna bytte i Scandinavium om till M/ä för fotspelning på kvällen. Det var öppningsceremonin som skulle förgyllas med dragontrumpetarnas ljuvliga toner, under kungligt närvarande. HM Kronprinsessan Victoria var nämligen på plats för att, genom att trycka på en knapp, starta ett fyrverkeri. Därefter skulle vi spela fanfar. Efter denna marscherade vi ut till Lill Lindfors låt ”Musik skall byggas…”. Denna kväll var det tydligen 10364 personer på läktarna enligt någon dagstidning. Efter snabbt ombyte och inpackning av allting, var det transport till Kungsbacka som gällde även för oss. Vi åkte ut till Kungsbacka Ridklubb och såg till vår förtjusning en mycket fin ridanläggning. Här var vi alla övertygade om att hästarna skulle få det mycket bra. Efter att ha snackat ihop sig lite med sin häst en stund, packade vi ut M/ä-n och ridutrustningen, innan vi gjorde uppsittning i bilarna för att åka till vårt vandrarhem. Detta var beläget vid stigbergstorget i Majorna, alltså inte speciellt långt från stadskärnan. Där slocknade vi direkt, trötta, stolta och trots allt nöjda med dagens bedrifter.

På fredag morgon fick en glad skara dragontrumpetare fara ut till hästarna för att morgonfodra med hö. Avresetid från vandrarhemmet: 05:15. Övriga sov lite längre och släpade sig ner till undervåningen vid 06:50 för att äta frukost. Innanför dörren möttes vi av en fantastisk doft av nybakat bröd. Frukosten avnjöts i en av Göteborgs minsta matsalar, men den var fantastisk. Vi hade order på att infinna oss vid Kungsbacka ridklubb 08:00, men denna dag låg en mycket tät dimma över stan. Denna orsakade en försening på 5 minuter. Det var ungefär som att färdas genom ett enormt glas med mjölk, man såg ca 10 meter framför sig. Efter det var världen klädd i bomull. När alla äntligen var på plats kunde vi ta itu med dagens uppgifter. Först på programmet stod mockning av hästarnas boxar. Det var bara att försöka rota fram allt som Kn Hjelm lärt oss och lösa uppgiften. Eftersom vi bara hade hand om 18 hästar istället för ca 65 som hemma, gick det ganska fort, och vi kunde då börja med hästvården. Efter rykt, tvätt och annat småjuck var det äntligen dags att rida. Vi sadlade och betslade med kandar, för att sedan leda in hästarna i det ena av två ridhus. Det var ganska litet (ironi). Det var nog närmare tre gånger så stort som det hemma, men det kan ha både för och nackdelar. Vi ställde upp oss på linje och satt upp under glada tillrop från serg Grann, t.ex.: ”Du får ju stretcha lite mer då”. Sedan startade ridpasset under Kn Hermanssons ledning. Vi skrittade en stund med långa tyglar, vilket gick bra. Det var skönt för både ryttare och hästar att ha så mycket plats att röra sig på. Efter ca 10 min kortade vi tyglarna och började trava. Det var ju ett tag sen vi hade ett ”vanligt” ridpass, så till en början såg det lit studsigt ut på visa håll. Men de knipande knäna och stela innanlåren slappnade så småningom av och det började snart att se bättre ut. Vi fortsatte att trava i ca 20 min, sen tog Kn Hermansen befälet och det var dags för musikridning. Vi spelade igenom programmet vilket gick ganska bra, men när vi kom fram till marschen Finska rytteriet tog krutet slut. Man skulle kunna säga att vi inte spelade med så mycket övertygelse. Det lät mest som en rostig motor som hackade lite, men som tur var fick vi spela igenom den några gånger och mot slutet började det att låta riktigt bra. Då slutade Kn Hermansen att svettas och fick tillbaka färgen i ansiktet. När vi avslutade ridpasset var han vid gott mod, och intalade oss att det skulle bli jättebra. Frågan är om han trodde på det själv eller om han genom att övertyga oss även försökte övertyga sig själv. Det får vi nog inte veta.
När hästarna var tillbaka i sina boxar och mumsade på sitt lunchhö, var det även dags för 22 hungriga dragoner med befäl att äta. Färden gick till Kungsbacka City, och till restaurangen Tio Pepe. Där satte vi i oss var sin näringsrik pizza (alla utom Kn Hermansson och Serg Grann som åt fläskfilé med ädelostsås. Enligt Grann smakade det utmärkt). Efter att ha överbelastat restaurangens pizzaugn, var det dags att ta sig tillbaka till stallet för att mocka, vårda sadlar och kandar, borsta av schabrak och utfodra. När detta var klart fick vi eftermiddagen (17:00 ?) ledigt. Vi hade då fått en inbjudan från familjen Hansveden att komma hem till dem och fika. Vi har ju aldrig bangat en fika förr, så vi satt upp i bilarna och ställde kursen mot Hansvedens residens. Familjen H bjöd på gott kaffe, bullar, kakor och cider. Kåren minglade runt i den fina villan och spanade in kort på vår Hansvedare från när han var två till nu relativt vuxen ålder. Allt medan pappa Hansveden joggade runt och fotade hela kalaset .Tyvärr rusade tiden iväg och vi var snart tvungna att åka in till stan. Vi tackade så mycket för oss och gav oss av. Några av oss skulle ut till stallet igen vid 20:00, för att kvällsfodra. Andra skulle gå på Hoppningen på Scandinavium, eller konserten med Flygvapnets musikkår på Kronhuset. Åter några gick på hästmässan i anslutning till Scandinavium. Dragontrumpetarna spreds över hela stan, för att sedan vid varierande tider åter anlända till vandrarhemmet för att tryna.



Plötsligt när vi vaknade på lördagen var den stora dagen var här. Detta var dagen då vi skulle genomföra parad på Avenyn och spelning inne i Scandinavium. Precis som föregående dag skulle hästarna få hö och havre kl. 06.00, så det var avmarschtid kl. 05.15 från vandrarhemmet för en av dragontrumpetarna (en fordonsförare) och medhjälparna ur 4 skvadron från K1. Efter att samtliga hästarna fått mat på morgonen, åkte de tillbaka till vandrarhemmet i Göteborg för att själva äta frukost. Därefter åkte samtliga ur LDK och 4 skvadron till stallet i Kungsbacka för att förbereda sig inför paraden vid lunchtid i Göteborg. Vi bytte om till M/ä i Kungsbacka medan medhjälparna lastade in hästarna och åkte till Heden i Göteborg lite i förväg. När vi väl kom dit så var det bara att sätta igång att lasta ur alla hästar. Med detta förvandlades de två åskådarna till att bli tresiffriga på ett par minuter. Det var spännande att se hur mycket folk som skulle titta på oss. Många föräldrar, syskon, vänner och anhöriga var på plats för att med stolta ögon se just sina egna dragontrumpetare genomföra den första officiella spelningen till häst. Som sagt, efter att vi lastat ur alla hästar började vi sadla dem innan vi tog på oss paradhjälmarna och satt upp. Vi skrittade runt ett par varv på Heden som uppvärmning och spelade ett par ryttarmarscher till åskådarnas beundran. Strax innan klockan passerat 13.00 påbörjades paraden upp till Götaplatsen på Avenyn med låten ”Der Pappenheimer”. Den har blivit något som ett ledmotiv för dragontrumpetarkåren. Efter denna spelade vi ”Kreutzritter”. Det samlades mer och mer folk ju längre upp på Avenyn vi kom. Det var minst sagt en otrolig känsla att rida där. (Det kanske delvis beror på att dagboksskrivarna är från Göteborg med omnejd – i alla fall Hansveden och Göthe.) Efter att ha varvat med ”Der Pappenheimer” och ”Kreutzritter”, kom vi tillslut fram till Götaplatsen där vi gjorde halt. Kn Hermansen berättade via mikrofon och högtalare om dragontrumpetarkåren och vi spelade ståendes fem låtar; ”Fehrberliner Reitermarsch”, ”Finska Rytteriet”, ”Danska Gardeshusaren”, ”Der Alte Dessauer” och ”Kreutzritter”. Det lät grymt bra om man får skryta lite. Kn Hermansen gjorde till och med tummen upp efter sista låten. Efter mottagna applåder på Götaplatsen, skrittade vi tillbaka till Heden. Ridningen blev lite skakig mot slutet, men på det stora hela gick det kanonbra, högt över förväntan! När vi suttit av skyndade vi oss att sätta på tranportskydden på hästarna och lastade dem för transport till stallet. Vi var själva inte mycket efter, utan vi anlände ungefär samtidigt som hästtransporterna till ridanläggningen i Kungsbacka. När hästarna lastats av, bytte vi om till M/90 och åt lunch. Kyckling och ris stod på menyn, även kaffe och kaka till efterätt. Vi fick order av Kn Hermansson är inte äta mer än en liten kaka. (Vi tror bestämt att han åt minst två.)




På eftermiddagen vårdade vi av hästarna, sadlarna och kandaren inför spelningen i Scandinavium. På kvällssnåret var det alltså dags att åka in till Göteborg igen. Hästarna lastades på sedvanligt sätt ut och gjordes i ordning innan vi satt upp. En dryg timme senare var det vår tur att rida in på arenan med 11000 skrikande personer på läktarna. Wow, va häftigt!!! Till en början, alltså efter första låten när publiken gormade och skrek som värst, var det lite småbrall här och var i leden. Det var som tur var inte så farligt. Sen gick det skitbra, ren ut sagt!!! Alla var supertaggade och man fick en sådan enorm adrenalinkick!!! Efter framträdandet svävade dragontrumpetarna på moln och många kunde inte bärga sig att gå in igen. Vi ville göra morgondagens show med en gång. Det fick vi inte, utan i stället sadlade vi av innan all lastning drog i gång på nytt. När detta var klart satte fart mot Kungsbacka och ridanläggningen där vi bytte om och såg till att hästarna fick lite käk och ren box inför natten. De måste ha varit minst lika trötta som oss. När allt var klart i Kungsbacka, åkte vi till vandrarhemmet i Göteborg för att sova. Vad skönt det var att bara ligga i sängen och tänka på vad man åstadkommit under dagen. Fin parad och konsert på Avenyn och Götaplatsen och kanonföreställning inför dryga 11000 hästfantaster i det kokande Scandinavium… zzz…



Som alltid när man har roligt springer tiden ifrån oss. Plötsligt när vi vaknade en morgon var det söndag, hemresedag. Men innan det hade vi ju ett framträdande i Scandinavium kvar. Med fyra timmars sömn i kroppen (övergången till sommartid denna natt kunde inte kommit mer olämpligt), åkte några av oss ut till hästarna ca 05:15 för att morgonfodra våra älsklingar. Sen var det snabbt tillbaka till vandrarhemmet, äta frukost (fortfarande lika fantastisk), städa, packa in i bilarna och lämna Stigbergsliden med destination Kungsbacka. Där väntade dagplutonsarbete för 4:e skvadronarna, medan vi andra bättrade på putsen på ridstövlarna, kammade plymer och borstade av våra uniformer. Helt ärligt talat var det många av oss som inte hade möjlighet att bättra på någon puts på stövlarna. Det handlade mer om att försöka rädda de stackars skrämda flagor puts som fortfarande inte stuckit sin kos. På stora delar av stövlarna lyste den nämligen med sin frånvaro. Sen var det dags för hästvård. Där har våra skimlar lite egna rutiner. Eftersom smuts syns mycket bättre på en vit häst än på t.ex. en fux, står förutom rykt även tvätt med tvål och panelborste på programmet. Karlsson , som rider skimmeln Apache, hade tidigare varit mycket glad åt att denna häst alltid bär täcke i boxen. På så sätt blir han inte lika smutsig som de andra. Men denna morgon stod Apache och väntade på Karlsson och var allt annat än vit… i ansiktet. Hur han burit sig åt för att inta denna gul-grön-bruna färg, förtäljer inte historien. Han såg dock rätt nöjd ut när han såg Karlssons min när denna upptäckte eländet. Carousel var också på toppenhumör. Han var inget vidare sugen på en morgondusch. Han vägrade blint att gå in i tvättspiltan, men efter många lockrop, mycket fjäsk och en mängd svordomar gav han äntligen med sig. Brisad skulle också få sig en del hårda ord till livs denna morgon. Han tackade för tvätten med att gå in i boxen och rulla sig det första han gjorde.

Tiden rann iväg och snart var det dags att ta farväl av Kungsbacka Ridklubb. Vi åkte in till Scandinavium och lämnade av hjälmlådor, instrument och modell 90 uniformen (kamouflage). Vårt första framträdande var på prisutdelningen till VM i kür. Där spelades fanfar och nationalsång (Tysklands), men tyvärr inte till allas lycka. 3 av pristagarnas hästar brallade runt under i stort sett hela ceremonin. Vi stod ju till fots så för oss var allt lugnt (om man bortser från att Forsberg tog upptakten till nationalsången när det var dags för fanfar. Men, men det är sånt som händer). Åter till de brallande hästarna. De blev inte precis lugnare av att det blänkande, blå-röda oljudet (vi alltså) började röra på sig för att ta sig av arenan. Då tyckte de att de fått nog av trumpetspel och annat hyss, så de begav sig i rask takt till motsatt sida av arenan räknat från där vi var. Spelningen var dock godkänd, och vi skyndade oss iväg för att äta lunch. Efter det var det bara att vänta in hästarna, sen följde samma procedur som dagen innan med urlastning, sadling och snabb uppsittning. Efter att ha suttit och väntat i sadeln i 40 min, var det äntligen vår tur att rida fram på framridningsbanan. Vi kände lite på musik och hästar, och kunde konstatera att hästarna var lite spralligare än dagen innan. Plötsligt var det vår tur att rida fram till väntläget. Det skall tilläggas att en del boxar var belägna bakom väntläget, och att det var ganska trångt att med 18 hästar rida dit och vända runt för att slutligen ställa upp, beredda på att inta arenan. Innan vårt framträdande stod dressyruppvisning på programmet. Fyra kvinnliga ryttare tillhörande eliten, visade upp sig under folkets jubel. Problemet var bara att boxarna bakom oss tillhörde dem och det skulle stöta på patrull när de kom ut och var klara med sin grej. De skulle absolut tränga sig emellan, och vana vid berömmelsens alla fördelar och med en total brist på vanligt folkvett, red de mer eller mindre ner hopen av soldater som stod till fots. Enligt dem så stod de i vägen, och ropade med sina kraxiga stämmor: I vant to gå to maj box (dålig engelska med grov tysk accent). Väluppfostrade som vi är så höll vi tyst, men om blickar kunde döda… Nog om det. Vi hade ju ett framträdande att koncentrera oss på, och nu var det vår tur. Förutom att Carousel var på väg att vända i dörren, gick det mesta enligt planerna och efteråt var alla nöjda och glada. Men ingen rast ingen ro. Avsadling, lastning av hästar, ombyte och packning av bilarna skulle klaras av innan middagen kunde intagas. Det var skönt att få sätta sig och koppla av en stund, men vi skulle snart få sitta så det både räckte och blev över.


Det är konstigt hur allt funkar egentligen. Man laddar för fyra intensiva dagar, och förberedelserna tar flera månader. När det hela sen väl sätter igång, går det så fort över att man nästa får en känsla av att man inte varit med själv. Ändå så tror jag att alla tog tillfället i akt att njuta för fulla muggar när vi red upp för Avenyn och inne i Scandinavium. Det var verkligen en helt fantastisk upplevelse. Det var en mycket trött och sliten, men också väldigt nöjd, Dragontrumpetarkår som satt upp i bilarna , och lämnade Göteborg i skymningen för att ca 6 timmar senare se Stockholms gatlyktor igen. Här väntade nu ännu ett intensivt dygn med förberedelser för att 07:00 åter lämna Kavallerikasernens trygga famn, för Helsingborg och Marschtåget tillsammans med Arméns musikkår och Arméns trumkår. På återhörande (för att citera Kn Hermansen)

Puss och kram

/Dragontrumpetare Göthe och Hansveden