Dagboken

--------------
v 1-2, 2003

Det var med blandade känslor vi såg våra tappra blivande fordonsförare lämna K1 tidigt på tisdag morgon. Det skulle bli lite tomt med 10 personer borta, men snart var vi igång med veckans bestyr och då började allt kännas ganska normalt igen.

Vecka 1 bestod enbart av 4 tjänstgöringsdagar och vecka 2 av 5 st. Dessutom såg schemat lite annorlunda ut än vanligt. Vi var igång från ca 07.30 fram till middagstid. Alltså ingen kvällstjänst på två veckor!!! När fordonsförarna gett sig av, stod fysträning på schemat för oss övriga. 12 pigga (?) dragontrumpetare svidade om till de fantastiska blå fyskläderna av poplin, och gav oss ut på en uppfriskande joggingtur i den sköna naturen i Lill-Jansskogen. I varierande tempo tog vi oss runt en bana på 3-4 km, mest liknande ett gäng smurfar.

På eftermiddagen var det dags för rep i Hovstallet, och det var en aning tunn orkester som slog sig ned i replokalen. Repetitionerna dessa veckor fördrevs med att vi spelade lite gamla grejer och testade lite nya arrangemang, men det var svårt att få det att låta bra på den rådande sättningen. Hur som helst så var det bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Det fanns ju även fördelar med att inte vara full orkester. Bland annat för att man fick mer feedback på sitt eget spel, då Kn Hermansen hade mer tid för detta.

Vad gällde ridningen så hade vi 8 pass framför oss under de kommande två veckorna, innan de andra skulle komma tillbaka. Tanken var nog att vi skulle lära oss så pass mycket att vi sedan skulle kunna hjälpa de andra. Innan våra körgalna vänner lämnade oss, stoltserade kåren med enbart 4 avsittningar. När de kom tillbaka hade det blivit betydligt fler…

Onsdagens och torsdagens ridpass vecka 1 gick ganska lugnt till. Vi fick nu ha varsin häst istället för att dela en på två som vi gjort tidigare. Det tog lite längre tid än vanligt att komma i ordning före visitationen (20 minuter för att betsla Brisad kommer inte att ge mig någon guldmedalj för min snabbhet precis), men allt eftersom fick alla upp ett skapligt tempo. På fredagen däremot började avsittningskalaset. Jag stod själv för avsittningarna den dagen. Inte kunde jag ana vad lektionen denna dag skulle ha att erbjuda då Kn Hermansson med klar stämma meddelade att min häst för dagen var Linus. Till en början gick det riktigt bra, men mot slutet fick Linus nog av otydliga signaler orsakade av skänklar som studsade runt på alla håll och kanter. Vad som hände har jag inte helt klart för mig, men plötsligt bjöds jag på en gratis luftfärd genom ridhuset, och innan jag visste ordet av låg jag på backen täckt av sand, strö och annat mysigt som underlaget i ridhuset består av (typ 90 % hästkacka). Något omtöcknad kravlade jag mig upp och klängde mig upp i sadeln igen, men Linus var inte nöjd. Jag fick sitta kvar i ca 5 minuter innan det var dags igen. När jag sedan under lunchen kunde summera dagens bravader i ridhuset, konstaterade jag att resultatet hade blivit en hjärnskakning, ryggont och en något livlös arm samt en allmän känsla av demolering.

Ridpassen under vecka 2 innehöll mest rykt för min del, och jag fick följa övriga sorglösa soldater från läktaren i ridhuset istället. Under måndagens ridtur bjöds vi på inte mindre än tre avsittningar. Av dessa stod 506 Johansson på Junker för två, och 524 Forsberg på Invit för en. Johansson sträckte sig lite i nackmuskulaturen, men Forsberg klarade sig oskadd. Tisdagen skulle dock inte bli fullt så angenäm för Forsberg. Då var det Emir som protesterade och sköt iväg henne på en flygtur. Ett stort blåmärke och en mycket öm bakdel blev kontentan av detta, så Emir kände sig nog nöjd.

Onsdagens ridpass gick lugnt till. Inget att rapportera.

Annat var det på torsdagen. Då var det dags för 512 Johansson att åka med på en tur med LDK Airlines. Det var Cornett som stod för fiolerna, men som tur var klarade sig Johansson sig undan med en något kantstött stolthet. Hon hade inte planerat att åka av så pass tidigt under utbildningen, eftersom hon är en av dem med mest erfarenhet av ridning sen tidigare. Tyvärr skulle det inte sluta med en avsittning för Johansson. Under fredagens lektion var hon nämligen tilldelad det stilige vallacken Kumpan (fd Invit, som bytt namn då han nu efter några veckor på prov blivit inköpt och då kunde få ett nytt namn. I den militära världen skall det nämligen vara så, att alla hästar som är födda samma år har ett namn som börjar på en för året gemensam bokstav och för 1997 som var Kumpans födelseår gäller bokstaven K. ) Hursomhelst, det var ett litet sidospår. Tillbaka till ridlektionen. allt gick väl till en början, men sen hände något som Kumpan uppfattade som väldigt läskigt. Han sprattlade till och Johansson stupade på näsan i sanden. Tyvärr slog hon sig så illa att hon fick avsluta ridpasset sittandes på en stillastående Kumpan i en av volterna och vila. Efter ett kort besök på akuten (ca 4 h) kom domen. En fraktur i höger handled och gipsskena i tre veckor. Inte kul, men Johansson är snart med igen.

Veckorna utan fordonsförarna var något lugnare än tidigare veckor. Eftersom vi slutade så pass tidigt om dagarna kunde vi umgås ganska mycket om kvällarna.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
Fordonsutbildning (parallelldagbok med ovanstående)

Den 7 januari anno 2003 är ett historiskt datum för tio musiksoldater ur LDK. De skulle denna dag påbörja årets fordonsutbildning för behörigheten BE, d.v.s. tungt släp. (Tunga hästar = tungt släp.) De tio utvalda, plus en strålande Serg Kampe, lämnade på morgonen Stockholm med siktet inställt på Strängnäs och P10.

Där fick vi reda på att utbildaren vi skulle ha var sjuk. Typiskt. Icke till besvikelse fick vi i stället hjälpa AMK 2003 med sin inryckning. Det var kul att leka befäl under några timmar och få minnas hur fullständigt konfys man var. När dessa 46 hade bytt om och slängt in sina persedlar i skåpen, ställde vi upp dem i korridoren. Därefter avtackades vi för vårt arbete och gick till vår utbildning.

Nu började fordonsutbildningen, i form av teori och överläsning.

De tre kommande dagarna fick vi börja med att lära känna våra minibussar á la Ford Transit. Vi varvade enklare körning på körgård med teorilektioner, övningsprov och så småningom landsvägskörning. På de lediga kvällarna fanns det tid för bland annat överspelning och pluggning. En glad överraskning på P10 var gymnastiksalen. Tjo-ho! Nu kunde vi ta för oss att göra nåt annat än att ut och springa som fysaktivitet.

Under helgen, då resterande LDK hade permis, ägnade sig fordonsförarna åt att lära sig köra med tungt släp. Vi slängde på släpet på lördagsmorgon och körde i princip hela för- och eftermiddagen. Så även på söndagen. Backning av fordonsekipaget framkallade viss irritation hos oss, eftersom det inte gick så bra i början. Vi övade i alla fall flitigt. Väldigt flitigt. Kanske lite för flitigt ibland i vissa fall. Några använde bl. a. kopplingen lite för mycket. En något humoristisk Johnson vevade ned rutan för att vädra inne i sin bil. Han trodde att Engblom hade fisit som vanligt och tyckte det luktade svin. Senare började dock flera andra att känna odören och ett tu tre, så uppenbarades sanningen för alla. Det var inte Engblom som hade lagt av en brakare, utan det var hennes vänsterfot som hade slitit ut lamellerna i minibussen. På denna buss slets senare kopplingen ut totalt.

Tidigt måndag morgon åkte vi till en trafikövningsplats (halkbana) utanför Örebro. Där fick vi instruktioner och hjälp av Hubert. Han var en trevlig prick. Han förklarade att meningen med dagens övningar var att vi skulle både lyckas och misslyckas. Efter kaffe och en kort genomgång på förmiddagen, började halkningen på allvar. Vi körde ett X antal varv på olika banor och provade hur det kändes att bromsa på halt underlag med ABS-bromsar. Vi fick även prova på att köra slalom runt hinder. Den utomordentligt vällagade och professionellt serverade lunchen intogs på ett värdshus i närheten. Mums! Mätta och väldigt belåtna fortsatte utbildningen inne i en säkerhetshall. Krocktestade bilar stod uppställda och visade hur äckligt farligt det är att krocka i 50, 70 respektive 90 km/h. Vi såg på en instruktionsfilm och Hubert berättade att ett människohuvud väger ca 5 kg och balanseras på en kotpelare, smal som ett långfinger. Det visste ni inte, va? Därefter halkade vi vidare. Denna gång skulle den förrädiska kurvan testas för maximal inbromsning. Vissa fick verkligen prova på att misslyckas, eller hur Nilsson? Han dundrade in i kurvan i över 80 km/h med tungt släp på kulan. Detta resulterade i att han (naturligtvis) inte lyckades bromsa i tid. När han hade fått ner hastigheten något så när, var han nästan utanför banan. På väg tillbaka till Hubert och de andra ivrigt beskådande dragontrumpetarna, sladdade släpet och detta flög in i bilen. Med knäckt sadelskåp, låg blick och med svansen mellan benen, gick Nilsson ut ur bilen. Här möttes han av Serg Kampes hemska blick. Vi tolkade den ungefär så här: "Va fan, é han helt djävla dum i huvudet eller????!!!!" Han sa det dock inte. Det roliga med det hela var att Nilsson var het på gröten hela dagen och det var liksom självklart att det skulle hända honom, på det sista åket dessutom. Nilsson kommer nog aldrig att glömma detta. Särskilt inte innan han fått sin dom av Kn Hermansson. I alla fall, efter slutgenomgång, enkätskrivning och diplomutdelning (till och med till Nilsson), åkte vi tillbaka till Strängnäs. På kvällen tog de flesta det ganska lugnt. Eller förresten, kanske inte alla. Svanström ägnade mycket tid och kraft att hålla rak kurs med en ny bekantskap i AMK. Gulligt!!

Nästa två dagar fokuserades körningen mycket på backning med de numera demolerade släpen. Stads- och landsvägskörning klämdes också in på schemat. Efter mycket övning, svordomar, skällsord, blod, svett och tårar, börjar det nu se lite bättre ut i körningen. Inte för att detta är speciellt bra, men i början såg det ut som en gigantisk hönsgård. Till och med befälen, vilka vi hade nöjet att stifta bekantskap med under utbildningen, tyckte att det såg okej ut. I övrigt ser dagarna ganska likadana ut, men går fort. Vi slutar runt 15, vilket är mycket tidigare än vad vi är vana vid. Trots långa lediga kvällar, rusar timmarna förbi. En del av denna tid ägnades till att försöka lära känna TRK och AMK, både i gymnastiksalenasalen och i logementen. Ljudisoleringen mellan våningarna i byggnaderna är inte den bästa, så när AMK (vilka har sina logement våningen ovanför oss och TRK) övar exercis, bäddar eller gör annat som påfrestar golvet, så känns det som om hela taket ska rasa samman över oss vilken sekund som helst. De här sysslorna äger oftast rum tidigt på mornarna eller sent på kvällarna. Det är lite ovant, eftersom vi har våra logement på högsta våningen i Stockholm. Men vad utstår man inte för sina nyinryckta vänner.

På torsdag förmiddag fortsatte vi att backa runt koner och köra stadsslingor. Efter ett par dagars is och halka, blev det varmare. Detta gjorde att lervälling började tränga fram och färgade snabbt om våra vita bilar till en osmaklig brun färgton. Efter lunch bytte vi våra M/90 mot motoroverallen. Nu skulle det tvättas! Samtliga minibussar och släp kördes in i en stor tvätthall och blev efter ett par timmar som nya. Även musiksoldaterna fick sig en dusch när högtryckssprutorna satte igång.

Sista dagen på fordonsutbildningen påbörjades i en motorhall. Vi skulle få utbildning på var motorn, bromsarna, växellådan och allt annat nödvändigt skrot sitter under bilen. Vi fick känna och lukta på det mesta, men det gjorde vi inte. Innan lunch hade TRKs underhållningsband konsert för oss och AMK. Det lät bra och svängde så att man hade stor lust att bara ställa sig upp och dansa med. Men eftersom alla i lokalen var svenskar, så var det ingen som gjorde detta. Synd. En av höjdpunkterna på konserten var trumsaluten som spelades utan instrument. I stället använde de egna ljud som efterliknade sina instrument. Det var fräckt! Efter lunch packades bilarna och en ylande Svanström tog farväl av sin sköna. På hemfärden till Östermalm konstaterades det att endast två av elva hade tagit sitt BE-körkort. Det var nämligen bara tre stycken som hade fått chansen skriva och köra upp under de två veckorna. De andra får tyvärr vänta till senare. Efter att ha kört fyra plus fyra-hjuliga fordon i två veckor, skall vi nu återgå till våra fyrbenta sådana på K1.

/Dragontrumpetare Hansveden och Engblom

--------------
v 51, 2002

Baskerprovet varade fram till ca 12.15 tisdag förmiddag. Vad vi gjorde från 07.00 på måndagmorgon till dess kan Ni läsa om i texten "Baskerprov" längre ner. Vi blev meddelade att i och med att vi klarat provet så fick vi från och med nu tillgång till dagrummet. Hurra!!! Det var den bästa julklappen hittills (i och för sig den första, men ändå). Vi stapplade alla in dit för att äta lunch. Det vankades pasta med någon såsaktig röra på, äpplen, bröd, julmust och rulltårta. Trots att vi bara varit ute i ett drygt dygn, kändes det som att magsäcken krympt till halva sin storlek, och man fick inte i sig så mycket. Allt eftersom att folk blev klara stapplade man in i duschen där vissa var nära att somna. De som hann började ta hand om sin utrustning och några somnade utslagna på sängarna. Nästa punkt på programmet var soldaterinran i Gustav Adolf kyrkan med bland annat baskerceremoni. Vi packade in oss i minibussarna och åkte bort till kyrkan. Där blev vi ståendes i kylan i ca 10 minuter innan vi fick komma in i värmen, och detta till toner av Kn Hermansens piccolatrumpet. Många med mig kände nog att det här vad ett av de tillfällen i livet som man verkligen vill hålla sig vaken på, men att det var ohyggligt svårt att göra just detta. Det hjälpte föga att nypa sig i armarna, titta runt i kyrkan eller ens ställa sig upp och stämma upp i skönsång(?). Sömnen var obeveklig. Precis när man trodde att slaget var förlorat hördes tonerna av Så skimrande var aldrig havet. Kapten, som nu bytt piccolatrumpeten mot ett flygelhorn spelade så fantastiskt vackert att det plötsligt blev omöjligt att inte vara vaken. Samlingen avrundades och det blev uppställning på yttre för byte av huvudbonad. Trots att man frös så att käkarna skakade, var det få andra ställen i Stockholm man hade velat vara på just då. När överstelöjtnant Grafström kommenderade
– Fältmössa av! Började leendena sprida sig på samtligas läppar, och när kommandot –Basker på! ljöd var det många som sträckte lite extra på sig. I och med några avslutande ord från överstelöjtnanten och Kn Hermansson var ceremonin slut och vi var nu officiellt musiksoldater. Resten av kvällen fördrevs med vård av material, vård av den egna kroppen, julkalendern på Tv i dagrummet(!) och sömn vid ca 20:15.

Onsdag morgon började med ett ridpass. Det var en hög stolta men stela soldater som med alla tillåtna medel försökte ta sig upp på hästryggarna. De som inte stretchat dagen innan kände hur det stramade på sina ställen när Kapten kommenderade diverse voltigeliknande övningar på hästryggen. Det gick dock förhållandevis lugnt till och ingen slog ihjäl sig denna gången heller. Efter ridpasset var det dags för ett snabbt ombyte till m/ä och i hög fart ner till riksdagshuset för ett mottagande av Afghanistans president. Vi ställde upp i trappan och spelade igenom våra nationalhymner, och kunde ganska snart konstatera att intonationen lyste med sin frånvaro denna morgon. Det var dessutom mycket svårspelat i denna lokal då ljudet studsade hit och dit och det var svårt att höra sig själv. Presidenten kom, vi spelade, han gick förbi och det hela var över. Tyvärr hade det inte gått så bra som vi hade hoppats. Ärligt talat så gick det skitkasst. Kn Hermansen konstaterade att det stämde räven. Han stod som ett frågetecken och kunde inte förstå vad som hade tagit åt oss. Skamsna gick vi med svansen mellan benen ned till riksdagshusets lunchmatsal och åt lite mat. Vi åkte sedan tillbaka till Östermalm och tillbringade eftermiddagen med saft och ballongverksamhet var och en på sitt håll. På grund av en rad anledningar blev kvällen fri, dock med vissa restriktioner. Lite vård skulle utföras, det blå LDK-märket skulle sys på fin-90:an och fredagsrutinen kunde påbörjas om man ville. 5 av oss skickades ut på hemligt uppdrag, att hitta julklappar åt befälen och återkom ca 20.15 efter idogt letande med några påsar i bagaget.

Torsdag morgon vaknade alla med tanken att ikväll får vi åka hem. Även om det hänt mycket roligt den senaste veckan så skulle det vara skönt med lite vila. När de vanliga morgonbestyren var klara var det insittning i repsalen för en historielektion av överstelöjtnanterna Hansson och Grafström. Efter denna eminenta föreläsning var det dags att avsluta fredagsrutinen som påbörjats redan kvällen innan. Allt för att hinna till befälstävlingarna i ridhuset före lunch. Naturligtvis var alla spända på Kn Hermanssons entré, och nog var den storartad alltid. Iförd ridhjälm och tomteluva kom han inridande på Just Celsius som dagen till ära var iförd lösrenhorn och en tomteluva modell mindre. Kapten gjorde bra ifrån sig och gick till omhoppning, men där hamnade han på en tredjeplats (eller nå´t) trots att han var felfri runt banan.

I matsalen väntade sedan det beryktade julbordet, och det var välutrustat minsann. Alla var mätta och belåtna när de lämnade de dignande borden för att förbereda inför julavslutningen i Oscars kyrkan senare på eftermiddagen. Innan detta skulle ske, passade vi på att ge Serg Lundberg en julklapp. Han fick en julstrumpa innehållande kondomer, skavsårsplåster, polkagrisar, samt ett nummer av tidningen Slitz inifrån toaletten som gått i arv genom LDK sedan 1997. Denna klenod tyckte vi kunde passa denna ständigt aktuelle påg.

Till konserten blev det fastställt att vi skulle bära fin-90:an med nypåsydda märken, och snart satt alla i bussen på väg till kyrkan. När vi kom fram visade det sig att det skulle bli problem. En skola hade julavslutning i samma kyrka fram till klockan 16.00 (samma tid som vår avslutning skulle börja). Kn Hermansen fick hejda sig för att inte använda runda ord när han fick reda på detta. Hur som helst blev vi inpaketerade i församlingshemmet en bit därifrån och fick kört igenom programmet. Där passade Kapten på att meddela att Sveriges talmans sekreterare hade ringt. Hon ville bara meddela att Afghanistans president hade blivit så rörd över hur fantastiskt fint vi hade spelat Afghanistans nationalhymn, att han ville att vi skulle göra en inspelning av den och skicka ned den till honom. Ganska lustigt med tanke på hur bra vi tyckte att det hade gått på den spelningen. Men, men åsikten är fri.

Spelningen gick helt OK. Man var allt lite trött i truten, men ingen behövde skämmas (bortsett från Hagström som lyckades hysta iväg munstycket så att det ekade i hela kyrkan när det var dags för "Passa Signal"). Efteråt var det snabbt ihopplock av alla saker, snabb julklappsutdelning till Kn Hermansen som ej skulle följa med tillbaka, snabb uppsittning i bussen och så tillbaka till uppställning i korridoren. Här fortsatte julklappsutdelningen till Sergeanterna (och Kn Hermansson som tyvärr ej närvarade).Även vi fick julklappar av Serg Grann i form av en extra stor laddning kondomer. Tacksamma för detta var det sedan dags att önska God jul, Gott Nytt År och HVO.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
v 51, 2002 - Baskerprovet

På söndagskvällen den 15 december påbörjades arbetet med att packa stridspackningen och trosspackningen inför vad som skulle bli vår första fältövning. Kn Hermansson informerade oss om att vi skulle ställa upp kl. 06.45 i korridoren, för att sedan packa in packningen i våra bilar och gå och äta frukost. Därefter skulle vi åka ut på fältövningen. Vi behövde inte ha mycket kläder på oss, för då skulle det bli för varmt.

Så blev det inte.

När vi stod uppställda framför bilarna på yttre uppställningsplatsen började kapten, istället för att släppa iväg de hungriga soldaterna på frukost, fråga oss vad man gör på julen. Efter ett antal svar såsom fysar och överspelar, hördes svaret äter från någon av oss. Bra, sade kapten. Man äter mycket på jul, skinka till exempel. Då får jag hälsa er välkomna till ert bantningsläger - för nu börjar baskerprovet! Uppsittning i bilarna!

Vad skulle hända härnäst? Att frukosten uteblev spelade ingen större roll i detta läget. Alla var väldigt upptrissade och nyfikna på vad som komma skulle. Det hade tisslats och tasslats lite i knutarna i kåren om när detta så kända prov skulle drabba oss, men ingen hade riktigt vågat sticka ut hakan och säga när. Nu var det i alla fall här. Kn Hermansson, Serg Grann och Serg Lundberg tog plats bakom rattarna och körde oss till I1 i Kungsängen. Det hela började med att vi fick packa ur hela vår stridspackning och lägga ned den på liggunderlaget. Allt visiterades av och allt som inte tillhörde packningen togs om hand av befälen. När grupperna var klara med visitationen, packades packningen ihop igen. Gruppcheferna fick kartor som skulle leda oss till själva övningsplatsen som låg ungefär 3 km utanför I1. När alla bärandes på sina stridspackningar hade kommit fram påbörjades en genomgång av Kn Hermansson hur man anordnar en förläggning när man är ute i fält. Vi knöt fast våra knäppetält och hämtade granris som vi skulle sova på senare. När förläggningarna såg någorlunda stabila ut, var det dags för en stridsparsorientering. Utan stridssäcken som tur var. Innan vi fick skriva av vart kontrollerna fanns från befälens karta, delades lunch ut. Två Mariekex per soldat. Mums! Sen var det bara att komma iväg så fort som möjligt. Vid denna tidpunkt hade klockan precis passerat tolv. Ungefär halv fyra på eftermiddagen kommer de första soldaterna tillbaka. Många har ont i fötterna och är hungriga. Ytterligare en timme senare ankommer de sista (Walton och Bengtsson) till samlingsplatsen. Nu hade det hunnit bli mörkt och det var dags att ordna med lite middag.

Middagen bestod av en tredjedels burk Lappskojs, två Mariekex och en halv påse saftpulver. Saftpulvret blandades ut i varmt vatten som vi kokade upp i våra jägarkök. Efter denna brakmåltid packades stridspackningen ihop och nästa anhalt i baskerprovet väntade. Serg Grann beordrade tredje grupp att sitta upp i en av bilarna. Första och andra grupp fick vänta så länge. Bilen brummade iväg. Det visade sig att det var dags för at bemästra en stridshinderbana. Under tiden tredje grupp sprang hinderbanan under Kn Hermanssons uppsyn, hämtade Serg Grann andra grupp vid samlingsplatsen. Första grupp fick snällt stå kvar och vänta i kylan. Någon timme senare hade samtliga grupper sprungit hinderbanan och det visade sig att andra grupp lyckades få den bästa tiden. Eftersom det var snö och halt vid detta tillfälle sprang inte grupperna hela banan, utan endast väl utvalda delar av den. Enligt min mening var hinderbanan en av de roligaste delarna i baskerprovet. Man arbetade för sin grupp hela tiden och om inte alla kom i mål, klarade ingen sig. Men det gjorde vi.

Efter hinderbanan väntade bårbärning genom skog och mark ungefär 3 km. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Varje grupp valde ut en man (eller kvinna) att läggas på båren och därmed få den bekvämaste resan. Vad som gjorde det extra mödosamt var att vi dessutom hade våra stridssäckar att släpa på, plus att det var väldigt halt väglag i skogen. Man fick ta det försiktigt, men effektivt. Denna gren lyckades första grupp med bäst och kom i mål med den snabbaste tiden.

Nu hade klockan hunnit passera 21.30 och de flesta började känna sig aningen trötta. Efter att ha kokat upp lite varmt vatten och druckit sig mätt väntade nästa gren. Denna gång väntade stockbärning. Som uppvärmning fick vi först springa en liten runda, sen väntade starten. Slingan som skulle springas kan tänkas ha varit runt 400 m. Oerhört ansträngande 400 m. Denna så plågsamma disciplin vanns tillslut av tredje grupp. Därmed kan det konstateras att grupperna var väldigt jämna. Första grupp vann bårbärningen, andra grupp hinderbanan och tredje grupp stockbärningen. Stor eloge till samtliga. Bra jobbat!

Efter detta blev vi bortförda en bit bort där en bil stod och lyste in i skogen. Vad nu då? Jo, vi skulle göra upp eld och använda oss av det vi hittade i skogen. Det gick riktigt bra för många… men när en av grupperna inte kunde komma överens efter ett antal försök och tändsticksask så fortsatte taktiken att försöka "prata igång elden" som Kapten sa. Fu Kampe var inte heller så dålig med nedtryckande kommentarer. När alla äntligen hade lyckats, väntade ett lagom jobbigt styrkeprov med armpress, sit-ups och ryggresningar. Eldning nr. två med ved gick för sig lite bättre, men klockan hade hunnit bli 02.30 innan vi var klara för att pysa till våra krypin. Väckning skedde på en tid som man var van vid och det var mer eller mindre skönt att stiga upp. En halv burk leverpastej till alla djurätare och äppelsoppa till våra vegetarianer väntade på frukostbordet. Icke att förglömma Mariekexen.

Denna dag skulle minsann inte kåren vara några lortgrisar. Kn Hermansson visade grundligt hur vi skulle gå till väga; när man tog av sig tröjan, hur man håller värmen, vilken ordning man tvättar sig. Till sist intog han med en finurlig blick skaptvättarställing och vi må säga att han inte var blygsam när skapet skulle tvättas… Nu var det våran tur. Där stod han med sin kaffekopp och såg på sina lärlingar.

Man kände lukten av K1 när vi packade ihop våra knäppetält, men man vågade inte riktigt andas in den. Fu Kampe skickade ut oss på en morgonmarschpass innan vi fördes bort i bilarna med all packning. Trötta och tysta satt vi länge och väntade på domen. Plötsligt fick vilostunden ett abrupt slut. Vägen var till ända och vi kastades av. Kapten förklarade att de tre grupperna hade en grenseger var, så detta skulle bli den sista avgörande grenen. Vi fick en karta per grupp. Nu var det bara att ta sig tillbaka till K1 som nr ett. Andra och tredje grupp lommade iväg direkt över vägen, medan första grupp tog det lite taktiskt och skulle fundera ut en smartare väg. Man kom på att Kaknästornet visst stod alldeles framför och andra och tredje grupp var nog inte så dumt ute ändå.

Det blev en hård kamp mellan dessa lag, medan första grupp lunkade efter i raskt tempo med skadade Jonson som en av dem. Kapten konstaterade till slut att tredje grupp var sekunden snabbare än andra grupp att anmäla, när packningen var uppburen. GRATTIS!

Baskerprovet var avklarat. Nu väntade mat och ett efterlängtat dagrum på 22 utmattade vänner.

Nu kan vi äntligen kalla oss för musiksoldater!

--------------
v 50, 2002

På måndagen den 9 december var det uppställning kl. 08.30 i korridoren för sedvanligt BRAK med Sg Grann. Därefter väntade överspelning och exercis fram till lunch. På eftermiddagen hade vi repetition med Kn Hermansen i Hovstallet. Vi fick bl.a. ut lite psalmer inför spelningarna i Slottskyrkan den 15 och 16 december. Kvällen ägnades åt överspelning och utantillinlärning.

Efter BRAK och kort överspelning på tisdagen väntade ridpass nummer fem med Kn Hermansson, ett ridpass som redan gått till historien i LDK 2003. Under detta ridpass inträffade nämligen den första avsittningen i denna kår. Det var Malm på Linus som gjorde en ganska praktfull vurpa faktiskt. Det gick till på följande sätt: Linus gick som häst nummer fyra eller fem och skulle snedda diagonalt genom ridhuset. Plötsligt händer någonting med någon häst bakom Malm i sadeln. Detta gör att Linus blir stirrig och stegrar sig. Malm lyckas hålla sig uppe i detta skede men kastas av då Linus ställer sig på alla fyra igen. "Det blev som en katapulteffekt" var Malms ord ett par timmar efter incidenten. Malm flög över Linus huvud och landade med en dov duns och ett varaktigt stön i backen. Han klarade sig med tappad andning och en ond axel. Så gick det till. Efter ridningen hade vi lunch och därefter musikrepetition i Hovstallet. På kvällen hade vi ledigt och en del gick ut för att äta och köpa julklappar. Andra stannade kvar på K1 och ägnade tiden åt överspelning, puts och liknande.

Onsdagen var ganska lik föregående dag. Vi hade en stunds överspelning innan ridpasset på morgonen. Denna fick vi skåda ännu ett fall från hästryggen, eller snarare avglidning. Det var Johansson på hästen Batalj som lyckades med bedriften att halka eller glida av hästen i skritt. Efter händelsen konstaterade Kn Hermansson att han aldrig sett någon trilla av i skritt förut. Johansson berättade efter ridpasset att hästen galopperade iväg varpå han tappade balansen. När den sedan stannade hittade han inte stigbyglarna, och därmed inte heller den förlorade balansen. Han lutade sig då över åt höger sida och gled av hästen. På eftermiddagen hade vi repetition i Hovstallet med Kn Hermansen. Efter middagen väntade GSU och utbildning på hur man använder sitt jägarkök. Vi började i korridoren med att plocka isär hela köket. Sedan fick vi en stund på oss att rengöra det innan det skulle användas. När detta var klart samlades vi på kaserngården. Kn Hermansson gav oss sprit vilket vi hällde i brännarna. En stund senare kokade vatten lite här och var bland jägarköken. Det var riktigt mysigt faktiskt. Runt 20.15 var övningen slut. Nu väntade förberedelser inför audiensen nästa dag.

Hela torsdagsförmiddagen ägnades åt en audiens på slottet. Vi spelade för fyra blivande ambassadörer från olika länder som besökte Sverige och den svenska kungen. Vi spelade bl. a. Arméns paradmarsch, Kungl. Gardets Marsch och Narvamarsch.

Efter BRAK och överspelningen på fredagen hade vi ridpass nr 7. Det var lite nervöst i stallet denna förmiddag av någon anledning. Det fick Mellgren bevittna, två gånger dessutom. Hon lyckades nämligen göra två avsittningar efter att Carl Gustaf tröttnat på att hon satt på hans rygg. Hon klarade sig som väl var fint och tog det hela med en klackspark. Efter lunch hade vi åter igen musikrepetition i Hovstallet under ledning av Kn Hermansen. På kvällen hade vi tid på oss att vårda våra instrument och vår m/ä inför spelningarna i Slottskyrkan på lördagen och söndagen. De flesta gick och la sig i hyfsad tid denna kväll.

Efter BRAK påföljande dag, åkte vi till slottskyrkan för musikrepetition. Vi spelade ca en timme och åkte sedan till K1 för att byta om till m/ä och äta lunch. Kl. 13.00 var det genrep inför konserten kl. 15.00. Den gick bra och Kn Hermansen verkade ganska nöjd. Vi framförde dels en del psalmer såsom Hosianna Davids son, Nu tändas tusen juleljus och Härlig är jorden. Dessutom framförde vi Upplands Dragoner, en marsch komponerad av prins Gustaf och en Paraphrase över Adeste Fideles (Dagen är kommen). Det lät som sagt fint och Kn Hermansen var nöjd efteråt.

Söndagen såg ungefär likandan ut, vi hade dock inget musikrep på förmiddagen i Slottskyrkan. Även denna konsert hölls kl. 15.00 och det klingade fint även denna dag. Kn Hermansen sade efter spelningen att det lät bättre än vad han hade förväntat och att vi hade kommit en bra bit påväg, trots att vi bara legat inne i en och en halv månad. Det var kul att höra. Middagen åt vi som vanligt på K1 och efter denna påbörjade vi arbetet med att packa strids- och trosspackningen. Vi hade nämligen fältövning att vänta, med start dagen därpå.

/Dragontrumpetare Hansveden

--------------
v 49, 2002

Efter Globenhelgen var alla lite medtagna och detta skulle snart börja ta sig uttryck i diverse krämpor. Marschträningen på måndagkvällen innehöll ovanligt många svordomar, snubblingar, ömma axlar och värkande leder. Vissa hade dessutom börjat känna av lite illamående och andra tecken på sjukdom, men hur som helst tog sig alla runt och tillbaka till sängarna.

Tisdagen skulle fördrivas med ridpass 4 och GSU med Kn Hermansson på kvällen. Trots att de flesta fortfarande kände sig lite slitna, var det ingen som kastades av detta ridpass. Det är nästan så att våra kära befäl håller på att bli otåliga. Snart måste folk börja kastas av så att det blir lite action i ridhuset. Men håll er till tåls, det kommer att finnas anledning till fniss, tro mig (se ridpass 5 och 7). Innan middag hann vi med en musikrepetition i Hovstallet med Kn Hermansen. Det gick väl inget vidare. Läpparna kändes som tuggummi och intonationen var inte på topp. Kapten kommenderade vänligt men bestämt kvällsaktiviteter i tonfällorna. Med detta avslutades repet och vi åkte hem för utspisning av middag. Vid detta laget var det några som hade intagit en mer askgrå, eller snarare blekgrön ton i anletet och fick inte i sig mycket mat. Vid uppställningen inför GSU meddelade Kn Hermansson att den var inställd och att alla kommenderades i säng med halva SoldF att läsa. Det skulle sedan bli en kort uppställning vid 20.00 och sedan skulle alla ligga till sängs vid 20.30. Då kände Hagström att han var tvungen att uppsöka Ullrik och bad lite panikartat om lov att få lämna ledet. Detta beviljades och övriga fick - För sömn ryck in!!!

Under natten var det flera som insjuknade i den mystiska kräksjukan, så det blev inte så mycket sömn för vissa. Onsdagen 4/12 var det K1:s högtidsdag. Den började med historielektion i filmsalen om slaget vid Lund som är anledningen till att just denna dagen uppmärksammas. Efter det var det brått upp för att hoppa i m/ä:n och uppställning på yttre för korum. En snål vind blåste i den för övrigt -5 grader och gråmulna dagern, vilket gjorde det högst oangenämt för näsa, läppar och fingrar att stå där. K1:s signal skulle spelas ett antal gånger, men tyvärr var det inte många i kåren som uppmärksammade hur många. När Kapten började slå in för tredje gången utbröt totalförvirring och de ljud som kom ur lurarna på slaget ett liknade mest nått som tuppen ger ifrån sig når man försöker kväva honom med ett dunbolster. Kapten fann sig dock snabbt, meddelade kåren vad som förväntades och vi gjorde ett nytt försök. Denna gången gick det bättre, och programmet fortsatte som planerat. Det mesta gick bra, trots att någon glad i hågen började spela "Härlig är jorden" när alla andra spelade "Bereden väg" (ingen nämnd, ingen glömd). När vi kom fram till "Marcia Carolus Rex" var läpparna inge kul att spela med längre och detta sken nog igenom på vissa ställen även om det faktiskt inte blev helt tyst någon gång. På det stora hela var det väl godkänt, men det känns som att vi kan betydligt bättre. Så det var bara att bryta ihop och komma igen.

Eftermiddagen fördrevs med fredagsrutin och befälstävlingar i gröna ridhuset. Där kunde vi stolta se på när vår egen Kn Hermansson tog hem första pris i duellhoppningen. Han vann egentligen den andra grenen också, men en ouppmärksam måldomare dömde att det var dött lopp och att det skulle bli omstart. Där fick tyvärr kapten stryka på foten, men vi vet ju vem som vann egentligen och det är ju det som räknas.

Alla såg nu fram emot HVO och en 4 dagars lång permis. De flesta åkte hem för att insjukna i kräksjukan och sedan komma tillbaka allt annat än utvilade för ännu en slitsam 1½ veckas jobb innan julpermisen.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
v 48, 2002 - Globen Horse Show

- Oj då! Var nog Kn Hermansens första tanke när han såg att en så stor och viktig spelning som Stockholm International Horse Show, låg så tidigt i vår utbildning. Det skulle förväntas av oss att spela inför drygt 10 000 åskådare redan efter en månad. Ja, ja, det ordnar sig säkert intalade han sig och förträngde det hela.
- Aj, aj, aj!! Var nog hans andra tanke när han såg vilken vilsen skara han på en månad skulle få att uträtta stordåd. Men som tur är, är Kn Hermansen positivt inställd till det mesta. Vi inbillade oss att han faktiskt trodde att det inte skulle bli några problem och övade på.
- Vad i hela *(/98/%)!!! Eller något i den stilen var nog vad Sg Lundberg sa, när han fick veta att han skulle få äran att leda hela spektaklet. Som tur är för oss har sergeanten en oslagbar tjänstemin 1, så sorglösa och fulla av självförtroende åkte vi till Globen på onsdagskvällen 27/11.

Knappt torra bakom öronen stuvade vi in våra mer eller mindre bra tillpassade m/ä i logen. Repet på scen gick mest ut på att vänta medan allsjöns Shetlandsponnys, Ardendrar, Falabellor och blomsterflickor kutade runt ute på planen. Men man är inte roligare än vad man gör sig, så vissa började glatt diskutera utbudet av snygga tjejer, ackompanjerat av diverse pekanden och trumsolon på knäna. Övriga satt mest och småpratade och såg sig om, och låtsades som om ingen visste vilka de två gestikulerande personerna i mitten var. Vi gjorde vår grej när det var vår tur, och åkte sedan tillbaka till sängarna för att sova. Torsdagen förlöpte ganska lugnt, och på kvällen skulle vi tillbaka till Globen för att repa igen. Det var nog historiens kortaste rep, för vi kan inte ha spelat mer än 5 min. Sveriges nationalhymn och CG-fanfaren, sen åkte vi hem igen. Den kvällen var det många som somnade med fjärilar i magen. Dagen efter skulle innehålla mycket som man aldrig varit med om innan, och nog blev denna helgen något att minnas alltid.

På fredag morgon var alla fyllda av förväntan. Under dagelev 521 Johnssons befäl begav vi oss till Globen i gryningen. Fortfarande lite sömndruckna lade vi sista handen vid stövelputsen, och samtliga bröt sig in i sin m/ä. De första framträdandena gick ut på att spela ett antal nationalhymner för segrarna i de olika grenarna som avgjordes under förmiddagen. Det stora elddopet kom dock först när det var dags att inviga hela showen på eftermiddagen. Det hela gick mer eller mindre som planerat, och alla verkade ha sina nerver under kontroll. Alla, med undantaget för Pirelli som inte var nöjd med att befinna sig i Globen denna eftermiddag. Det var mycket läskiga saker att bli rädd för inne på plan och på läktarna, så han jiggade runt en stund innan Kn Hermansen någorlunda lyckades ta befälet över situationen och lugnade honom. Efter tapto på kvällen var det dags för en avslutande samling i logen innan hemfärd. Här framförde Sg Lundberg en hälsning från Kn Hermansson, som löd att han önskade se så många som möjligt på dressyrdrottningen Kyra Kyrklunds clinique morgonen därpå.

Få vågade trotsa denna "önskan", så de flesta dök upp 09.15 och bänkade sig på läktaren. Med varierande engagemang lyssnade vi och tittade på Kyra när hon förklarade vad ridning egentligen handlar om, och hur lätt det verkar när man bara gör på rätt sätt. Efter denna mycket intressanta och lärorika föreläsning, kallade plikten igen och Serg Lundberg samlade ihop sin flock för att gå igenom dagens program. Dagens höjdpunkt var playbacknumret av Triumfmarschen ur Aida. Denna skulle spelas för att hylla två av Sveriges bästa travare, Järvsöfaks och Victory Tilly. De hade nog blivit besvikna om de visste att fanfartrumpetarsektionen, som stod uppställd högt upp på en av kortsidorna, inte tog en enda ton under hela framträdandet. Men vi var ganska snygga att se på, och det är ju inte så illa. Statistjobbet gick bra och vi fick till och med våra "5 seconds of fame" på jumbotronen. I övrigt varvades slappandet i logen med nationalhymner, matiné, invigningar, blomsterflickor och hästar av olika storlekar. Kvällen avslutades med tapto, och trötta men ganska nöjda begav vi oss hemåt.

På söndagsmorgonen började sömnbristen på allvar att göra sig påmind. Trots detta var det många som släpade sig till Globen för att se küren (även detta på "förslag från Kn Hermansson). Allt eftersom denna tävling pågick började man långsamt inse hur ofantligt långt man är ifrån något som skulle kunna kallas ridning. Trots detta var det mycket inspirerande att se dessa fantastiska hästar och ryttare utföra sina övningar till ett helt spektrum av musikstilar.

Denna förmiddag skulle komma att innehålla en rad tillbud som vi nog sent skall glömma. Det hela började med att en halmbock stor som en kalv, helt plötsligt blockerade vår väg fram till scenen. Det var inte läge att stanna och flytta på den, så Näsholm tog befälet över situationen och bad Eriksson att sparka den åt fanders för att ingen olycka skulle hända. Detta uppskattades inte av blomsterflickorna, som senare skulle komma att ta ut sin hämnd för den demolerade halmbocken. Till många flickors förtjusning kom prins Carl-Philip för att dela ut pris. Vi skulle stoltsera med Arméns paradmarsch när den kungliga vagnen rullade in, och till en början gick det riktigt bra. Vagnen stannade och det var dags för avslag. Serg Lundberg höjde händerna som en förberedande rörelse, och som i ett trollslag drabbades stora delar av kåren av kollektiv hjärndöd och slutade spela. Förvirrade av sin soloprestation höll övriga på att missa hela avslaget. Resultatet kan bäst beskrivas som "fade out", och det hördes ett osäkert mummel från läktarna. – Skulle det vara så? Nej, självklart inte, men det var bara att hålla masken, sträcka på sig och hoppas på att vår uppsyn kunde övertyga samtliga om att allt var som det skulle.

Fler nationalhymner, maskeradhoppning och tv-tittande ledde fram till det avslutande taptot. Vi marscherade in och gjorde vår grej, och var på väg ut när något oväntat hände. Vi hade under hela helgen fått utstå en del bitska kommentarer angående att vi inte såg glada ut, och att vi var så "stela". I ett försök att lätta uppstämningen (och för att hämnas den sparkade halmbocken) tog nu blomsterflickorna sin hämnd genom att nypa några av våra manliga medlemmar i rumpan när de gick förbi. Dessa hade fullt schå med att bibehålla både givakt och tjänstemin 1, men väl inne i logen bröt ett sammelsurium av röster ut. Alla ville veta vem som hade blivit nypt, hur många gånger och hur hårt. Det tog ett par minuter innan lugnet infann sig och vi insåg att jobbet i Globen var över för den här gången. Det var dessutom Sg Lundbergs sista dag med oss så choklad byttes mot nätbrynjor med mera. Han meddelade dock att han hade ett par timmar kvar i tjänst och att det inte var läge att ligga på latsidan, för nu skulle bilarna packas och samtliga ta sig hem. Som avslutning sammanfattade han helgen med orden: "Ni kan inte mycket, men det ni kan, det gör ni bra". Det kändes skönt att höra.

Snabbt ombyte till 90:an, städning, inpackning i bilarna, hemresa, urpackning ur bilarna och uppställning i korridoren fick avsluta kvällen. Det kändes lite vemodigt att det hela hade gått så fort, men nog kommer det att gå fler tåg under de 9 månader som vi har kvar. Tristare var att se Sg Lundberg som vårt befäl för sista gången. Han lugnade oss med att han skulle vara kvar på K1 och att han fortfarande kunde sätta dit oss om vi bröt mot disciplinlagen. Vi kommer, som tur är, inte att slippa honom och han kommer inte att slippa oss heller. Han var också snäll nog att lämna efter sig en prenumeration av sex- och samlevnadsmagasinet Insikt, som han dessutom läste högt ur innan den traditionella kondomutdelningen ägde rum. Det är så skönt att veta att befälen bryr sig så mycket om oss, och att vi inte skall bli sjuka eller skada oss. Det hela var lite känslosamt, och nog var det några som hade en liten klump i halsen, men när han önskade oss god natt svarade vi i en ljudnivå som kommer att bli svårslagen, i alla fall av vår kår. Gruppen upplöstes och ramlade i säng.

Om man ser till helheten måste man nog säga att det gick riktigt bra i Globen. Visst, vi gjorde en stor tabbe, och den skall vi skämmas för. Men för övrigt fick vi bra respons på det vi gjorde, och om inte annat så lärde vi oss otroligt mycket under denna helg. Man skall inte glömma att vi inte legat inne i mer än en månad och att det var första gången för många att stå inför så mycket folk och spela. Den var också bra för sammanhållningen i kåren, och blir en bra grund att stå på inför kommande åtaganden.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
v 48, 2002

Måndagen var ganska lugn. Vi gick ut i ett ganska rofyllt tempo, för att sedan öka under veckan. Denna dag innehöll i alla fall lite exercis, musikrepetition i Hovstallet och överspelning. Vi gick och lade oss tidigt och sov som små lamm.

Dagen därpå började den riktiga bekantskapen med våra fyrbenta vänner. Det var dags för det första ridpasset! (Se separat dagboksinlägg.) Efter en godkänt genomförd förmiddag, gick vi på kvällskvisten ut på en marschrunda med Fu Kampe. Denna strapats var något längre än den förra, och vi gick en mycket trevligare väg denna kväll. Vi hade bl.a. en mysig sjö som ögonvärmare. Vi denna sjö stannade vi för ett strumpbyte. Då passade även furir på att tala om för oss en liten detalj. Det skulle ha varit stor risk för oss att bli upptäckta och nedskjutna om ljudnivån hade varit densamma i en krigssituation. Han hälsade att "om ni nu någonsin blir någonting som liknar soldater, så kan ni ju ha det i åtanke." Ja, det är ju sant.

Redan dagen efter hade vi vårt andra ridpass. Jag tror att de flesta såg fram emot det. Det gick varken bättre eller sämre denna dag, utan det flöt på hyfsat bra. På kvällen stod det GSU på schemat, men vi fick i stället åka till Globen för att förbereda oss inför helgen och Stockholm International Horse Show. I denna golfbollsliknande kåk skulle vi två dagar senare spela inför nästan fullsatta läktare (13850 platser med röd inredning).

Torsdagen började som vanligt med BRAK, sen blev det överspelning och ridning. Under det tredje ridpasset provade vi att trava. Det var säkerligen inte en allt för elegant syn för befälen i mitten. Eftermiddagen ägnades åt musikrepetition. Grov- och finslipning stod på schemat.
Efter middagen packade vi, och började att köra grejer till Globen. m/ä-uniformen, hjälmlådan, två par skor och instrumentet mm. Mycket blev det. En bra övning inför alla högvakter. Resten av veckan tillbringade vi i Globen. Se separat dagboksinlägg.

/Dragontrumpetare Engblom, Göthe och Hansveden

--------------
v 47, 2002

Andra dagen efter vår första ledighet skulle vi ha vår första spelning. K1 fick besök av en fransk general. Bredvid ett hederskompani från K 1 stod Dragontrumpetarkåren uppställd i (sin finare av två par ) fältuniform m/90 och vita damasker och bälten. Vi spelade Narvamarsch i väntan på att generalen skulle anlända. När han kom fick vi vår första publik i detta utbildningsår, men det kommer att bli många fler. Han fick höra den franska och den svenska nationalsången innan han höll sitt gripande tal:
-Good morning, soldiers!
Sen fick man inte höra mer av honom. Det man såg av honom var när han passerade oss till Kreutzritter. Ja, det var en lagom lång debut. Senare väntade exercis och rep. På kvällen började vår sjukvårdsutbildning. Kn Hermansson lärde oss om första hjälpen med andning och blödning (AB) innan vi praktiserade olika förband och ställningar(?).

Dagen efter fortsatte utbildningen och vi gick även in lite på Chock (C). Vi gick igenom ABCDE och att man där emellan ska varna, larma, och annat viktigt.
Eftermiddagsrepetition var sedan nästa ämne på dagens schema (som vanligt får man väl säga). På kvällen sattes våra kunskaper i första hjälpen på prov. Först ett teoretiskt prov, sen valdes fyra soldater ut till att agera trafikskadade, de övriga fick sedan enskilt komma till olycksplatsen och hjälpa sina skadade kamrater.
Man blev lätt handlingsförlamad när man såg kamrater ligga i framsätet på bilen med svåra blödningar här och där. Det blev inte lättare att göra saker rätt då en av de skadade sprang runt och var gravt hysteriskt chockad.

Sergeanterna gick runt i snöyran med sina värmejackor och såg på de olika skådespelen och satte betyg. När allt var klart kunde de genomblöta och frusna trafikskadade försäkra om att vissa saker var mindre medmänskligt genomfört. Efteråt diskuterade vi med Sg Lundberg om allt som inte var bra utfört och sedan hur vi skulle ha gjort. Vi blev i alla fall alla godkända och det känns ju tryggt!

På onsdagen träffade vi hästarna för andra gången. Denna gång för att klappa, rykta, lukta och känna, helt enkelt bekanta oss med dem. Vi passade även på att lära oss anatomin för ett kommande prov. Under eftermiddagsrepetitionen, ägnade vi massor av tiden till alla nationalsånger som var möjliga att dyka upp för att spelas under helgen på Stockholm International Horse Show. Som tur var, så var inte Italien favorit i tävlingarna. Kvällen ägnade vi åt marschträning med Sg Grann. Vi gick en runda på ca 1,27841 mil, vilket tog nästan 2 h 34 min 46 s. Vi var lagom trötta när vi kom tillbaka.

Denna torsdag såg likadan ut som föregående dag. Vi hade dock ingen marschträning. På kvällen studerade vi inför kommande prov i hästens anatomi, samt utrustning.

På fredagen kom provet efter en hjärnuppfriskande exercis. Senare en välförtjänt fredagsrutin och lagom förtjänt hemfärd.

Puss och kram!

/Dragontrumpetare Engblom

--------------
v 46, 2002

Den andra veckan som musiksoldat påbörjades på måndagsförmiddagen med att vi fick hämta ut ridutrustning och prova ut våra fina m/ä-uniformer. Det tog lite tid, speciellt att prova ut ridstövlar. Själv provade jag minst tjugo par stövlar innan jag hittade ett par som jag fick på mig utan att det gjorde jätteont i fötterna. Efter ett antal timmar fick nästan alla varsin komplett ridutrustning och m/ä-uniform. Eftersom vi blev lite försenade, fick lunchen förtäras på ungefär 12 minuter. Efter denna hade plutonchef Kn Hermansson och sjuksystern sina respektive genomgångar. Tiden innan middagen ägnades åt en liten joggingtur i Stockholm med Serg Grann i spetsen. Han visade oss bl.a. vägen från K1 till olika tunnelbanestationer och var man kunde hyra film om man var sugen på detta. På kvällen övade vi exercis och fick ut vitutrusning till våra m/90-uniformer, d.v.s. damasker, bälte och handskar. Efter dagens aktiviteter var avslutade, påbörjades efter sergeantens uppmaning ett infernaliskt putsande av bältena och damaskerna. De såg nämligen inte helt vita ut när vi fick ut dem, men det gjorde de efter någon timme eller så i toalettvasken. Nu var det tid för kvällsmacka och sängläggning.

På tisdag förmiddag lärde vi oss att montera våra helt nya och fina stridsvästar (stridväst 2000). Man kände sig minst sagt som en riktig soldat när man fick på sig den tillsammans med m/90:an och stridshjälmen. Det enda som fattades var kamouflagefärg. Vi fick även tid att märka de persedlar vi fått ut tidigare, bl. a. ridhjälmen, stridshjälmen, ridstövlarna och paradskorna. Efter lunch hade vi repetition på hovstallet och på kvällen var det dags för ytterligare stridstjänst. Denna gång skulle begreppen stridspackning och trosspackning präntas in i soldaternas huvuden. Efter ett antal in- och urpackningar av de båda packningarna samt visitation, fick vi hoppa i säng.

Efter BRAK dagen därpå gjorde dragontrumpetarna under ledning av Kn Hermansson ett besök i stallet. Nu skulle vi lukta och känna lite på hästarna och försöka bekanta oss med dem ett tag. För de som inte hade haft så mycket bekantskap med hästar tidigare, var detta ett första steg mot att bli vän med dem. Hästarna såg måttligt roade ut. Efter lunch packades stridspackningen och Kn Hermansson tog täten i vad som skulle bli vår första marschträning. Vi passerade kaserngrinden och tog sikte mot den intilliggande skogen. Vi gick ca 200 m och stannade sedan för att öva kort vila, d.v.s. strumpbyte, vila och drickspaus. Sen gick vi 200 m till och tog där en kort vila – och bytte strumpor. Sen gick vi igen ungefär 200 m, och stannade för att byta strumpor. Efter detta var det dags att gå ca 200 m till och gissa vad som hände. Håll i er nu! Vi bytte strumpor! Ni fattar vinken. Detta fortskred i ca 1,5 timmar. En del av oss var ganska trötta vid det här laget. På kvällen repade vi mellan kl. 18 och 20 med Kn Hermansen i Hovstallet. Sen tog vi bussen till K1 och våra sköna sängar.

Torsdagen ägnades mestadels åt överspelning och fredagsrutin, d.v.s. grovstädning av samtliga utrymmen vi smutsar ned under tjänstgöringsdagarna. På eftermiddagen hade vi repetition på Hovstallet med Kn Hermansen och kl. 15.30 fick vi HVO och därmed var vår första tjänstgöringstid till ända. Nu väntade hemresa och vila, en välbehövlig sådan.

/Dragontrumpetare Hansveden

--------------
v 45, 2002 - Första veckan

Den första veckan i lumpen kan inte beskrivas som annat än väldigt ovanlig på alla sätt. En värld av helt nya regler, många nya ansikten, tidiga morgnar och sena kvällar. Efter att ha klarat av den första dagen med medvetandet någorlunda i behåll, väcktes vi alla av Sergeant Lundbergs vackra trumpettoner kl. 05:45 varpå han gormade: Uppställning!!! Skit i att klä på er!!! De nyinryckta musiksoldaterna flög upp ur sängarna och sprang ut i korridoren. Åtminstone första grupp. Andra och tredje grupp tog lite längre tid på sig. De kanske var lite ovana vid att visa sig i bara kalsingarna. Hela dagen gick åt till genomgångar, rutiner och information av olika slag, bl. a. morgonrutiner, BRAK, lystringsgrader, avlämning, anmälan, hälsning, skoputs och överspelning.

Fredagen började mycket tidigt. Redan runt kl. 05:15 sprang det desorienterade musikanter i korridoren och ägnade sig åt något som skulle likna morgonrutiner. Förvirringen var i det närmaste total. Efter att ha fullgjort samtliga förpliktelser på ett mycket noggrant och tidsslösande sätt, ägnades förmiddagen åt provspelning och personligt samtal. Efter lunch väntade exercis. Giv akt, lystring ställ och manöver blev nu nya termer för oss. På kvällen hade vi genomgång med sergeant Lundberg i hur man på effektivaste sätt läser Svensk Soldat. Vi skulle lära oss gradbeteckningar och ha prov på detta söndag kväll. Vi hade även högläsning ur kårinstruktionerna för LDK. Ännu fler regler och företeelser att hålla i skallen. Sergeanten började även gå igenom sytjänstens ädla konst. Något som vissa av oss kommer att frukta mer än andra. Det som skulle sys var märken och kragspeglar till våra uniformer vilket inte skall vara särskilt svårt. Många har dock förmågan att göra saker mer komplicerade än vad de egentligen är. En oimponerad kapten räknade smidigt ut att vi syr ca ett stygn per minut. Inte så snabbt. Många fick bevittna ett stort antal svordomar första gången LDK hade syjunta.

Lördag och söndag såg ganska lika ut. Efter BRAK hade vi musikrep i Hovstallet. Nu blev vi påminda att vi faktiskt är en musikkår och inte bara ett gäng okunniga soldater. Även om vissa saker inte lät fint, så kändes det att detta kommer att bli bra och kan bli riktigt bra bara vi vill. För vill man så övar man, och övar man så blir man bra!

På lördagskvällen infann sig vår första lediga stund. Den kom som en befrielse och de som spenderade den på stan, kände sig minst sagt pånyttfödda. Några spenderade dock hela kvällen i putsrummet. På söndagskvällen var det dags att ha prov på gradbeteckningar och kårinstruktionerna. Efter att ha uttömt all vår energi på de båda proven, väntade exercis. Detta infernaliska tragglande av sugande på tvåor, spett genom kroppen och snärtiga vändningar, fick många att vingla av trötthet. Lättnaden kom dock när HVO-kommadot fick väggarna att darra i korridoren. Slut på första veckan.

/Dragontrumpetare Hansveden och Engblom

--------------
Inryckningsdag 6 november 2002

Dagen var kommen. 21 vilsna musikanter sitter och tittar på varandra i en lektionssal på I1 i Kungsängen medan de försöker läsa SoldF för första gången (dock inte den sista). Den 22:e och sista soldaten, 502 Engblom, var så sugen på att rycka in att hon anlände till I1 redan två dagar tidigare. Det var bara att sätta sig på tåget till Bjursås igen. Till råga på allt orsakade detta en försening för henne på den riktiga inryckningen. När alla äntligen var samlade gick vi till matsalen för att intaga en rejäl militärmåltid. Efter denna, började allvaret.

Det blev dags att hämta och packa ihop de grejer vi skulle ha med oss till vårt nya hem på K1. Det blev en rätt stor och tung väska, och sen en till ännu större och tyngre väska, och sen en lika stor eller ännu större svart sopsäck. Samtliga pinaler skulle nu tas till bilarna. Ett tips vi fick av en leende sergeant var att se till att inte släpa sopsäcken, eftersom det kunde bli svårt att få med sig alla grejer upp till logementet om det var hål på säcken. Vi ställde upp i något som skulle likna två led linje och blev indelade i tre grupper.

När bilarna var packade åkte vi iväg. Vi kom dock inte längre än några hundra meter förrän sergeant Lundberg tvärnitade bilen med 1:a grupp. Han hoppade ur bilen och gick med raska steg mot släpet. Han sa inte många ord men hans kroppsspråk visade en tendens till irritation. Från ett av hjulens fem muttrar hade otroligt nog tre av dem flugit bort från respektive bult. Vi fick gå ut och lasta ur all packning igen och lära oss hur man byter däck på ett släp. Samtliga i gruppen stod där som åtta tysta lamm och undrade om det hela kanske var planerat, men eftersom vi redan innan var mer än timmen försenad så insåg vi att sergeantens irritation var verklig.

Väl framme på K1 var det bara att börja släpa upp packningen till våra logement. Pust! Dags för mat igen. MIDDAG! Sen packade vi upp och checkade av alla gröna attiraljer vi kommer ha till handa i tio månader. Efter denna trevliga stund i korridoren, lade vi ned allt i väskorna igen för att tillslut försöka organisera in det i skåpen, var sak på sin plats.

Nu skulle civila kläderna av. Eller som Kn Hermansson elegant utryckte det: "få slut på den civila misären". Nu skulle de gröna på. Nu skulle vi vara militärer. Vi fick lära oss att bädda sängen och fick ännu mer information. Hörde bland annat att detta minsann inte skulle bli ett tio månader långt musikläger.
Till slut blev det sista uppställningen för dagen.
Kl. 23.40 ekar kapten Hermanssons stämma i korridoren:
-Trevlig kväll, soldater!!!
-Trevlig kväll, kapten!
-Marsch!!!
Och marschanträdet låter som tusen elefanter.

/Dragontrumpetare Engblom och Hansveden