På måndagen den 9 december var det uppställning kl. 08.30 i korridoren för sedvanligt BRAK med Sg Grann. Därefter väntade överspelning och exercis fram till lunch. På eftermiddagen hade vi repetition med Kn Hermansen i Hovstallet. Vi fick bl.a. ut lite psalmer inför spelningarna i Slottskyrkan den 15 och 16 december. Kvällen ägnades åt överspelning och utantillinlärning.

Efter BRAK och kort överspelning på tisdagen väntade ridpass nummer fem med Kn Hermansson, ett ridpass som redan gått till historien i LDK 2003. Under detta ridpass inträffade nämligen den första avsittningen i denna kår. Det var Malm på Linus som gjorde en ganska praktfull vurpa faktiskt. Det gick till på följande sätt: Linus gick som häst nummer fyra eller fem och skulle snedda diagonalt genom ridhuset. Plötsligt händer någonting med någon häst bakom Malm i sadeln. Detta gör att Linus blir stirrig och stegrar sig. Malm lyckas hålla sig uppe i detta skede men kastas av då Linus ställer sig på alla fyra igen. "Det blev som en katapulteffekt" var Malms ord ett par timmar efter incidenten. Malm flög över Linus huvud och landade med en dov duns och ett varaktigt stön i backen. Han klarade sig med tappad andning och en ond axel. Så gick det till. Efter ridningen hade vi lunch och därefter musikrepetition i Hovstallet. På kvällen hade vi ledigt och en del gick ut för att äta och köpa julklappar. Andra stannade kvar på K1 och ägnade tiden åt överspelning, puts och liknande.

Onsdagen var ganska lik föregående dag. Vi hade en stunds överspelning innan ridpasset på morgonen. Denna fick vi skåda ännu ett fall från hästryggen, eller snarare avglidning. Det var Johansson på hästen Batalj som lyckades med bedriften att halka eller glida av hästen i skritt. Efter händelsen konstaterade Kn Hermansson att han aldrig sett någon trilla av i skritt förut. Johansson berättade efter ridpasset att hästen galopperade iväg varpå han tappade balansen. När den sedan stannade hittade han inte stigbyglarna, och därmed inte heller den förlorade balansen. Han lutade sig då över åt höger sida och gled av hästen. På eftermiddagen hade vi repetition i Hovstallet med Kn Hermansen. Efter middagen väntade GSU och utbildning på hur man använder sitt jägarkök. Vi började i korridoren med att plocka isär hela köket. Sedan fick vi en stund på oss att rengöra det innan det skulle användas. När detta var klart samlades vi på kaserngården. Kn Hermansson gav oss sprit vilket vi hällde i brännarna. En stund senare kokade vatten lite här och var bland jägarköken. Det var riktigt mysigt faktiskt. Runt 20.15 var övningen slut. Nu väntade förberedelser inför audiensen nästa dag.

Hela torsdagsförmiddagen ägnades åt en audiens på slottet. Vi spelade för fyra blivande ambassadörer från olika länder som besökte Sverige och den svenska kungen. Vi spelade bl. a. Arméns paradmarsch, Kungl. Gardets Marsch och Narvamarsch.

Efter BRAK och överspelningen på fredagen hade vi ridpass nr 7. Det var lite nervöst i stallet denna förmiddag av någon anledning. Det fick Mellgren bevittna, två gånger dessutom. Hon lyckades nämligen göra två avsittningar efter att Carl Gustaf tröttnat på att hon satt på hans rygg. Hon klarade sig som väl var fint och tog det hela med en klackspark. Efter lunch hade vi åter igen musikrepetition i Hovstallet under ledning av Kn Hermansen. På kvällen hade vi tid på oss att vårda våra instrument och vår m/ä inför spelningarna i Slottskyrkan på lördagen och söndagen. De flesta gick och la sig i hyfsad tid denna kväll.

Efter BRAK påföljande dag, åkte vi till slottskyrkan för musikrepetition. Vi spelade ca en timme och åkte sedan till K1 för att byta om till m/ä och äta lunch. Kl. 13.00 var det genrep inför konserten kl. 15.00. Den gick bra och Kn Hermansen verkade ganska nöjd. Vi framförde dels en del psalmer såsom Hosianna Davids son, Nu tändas tusen juleljus och Härlig är jorden. Dessutom framförde vi Upplands Dragoner, en marsch komponerad av prins Gustaf och en Paraphrase över Adeste Fideles (Dagen är kommen). Det lät som sagt fint och Kn Hermansen var nöjd efteråt.

Söndagen såg ungefär likandan ut, vi hade dock inget musikrep på förmiddagen i Slottskyrkan. Även denna konsert hölls kl. 15.00 och det klingade fint även denna dag. Kn Hermansen sade efter spelningen att det lät bättre än vad han hade förväntat och att vi hade kommit en bra bit påväg, trots att vi bara legat inne i en och en halv månad. Det var kul att höra. Middagen åt vi som vanligt på K1 och efter denna påbörjade vi arbetet med att packa strids- och trosspackningen. Vi hade nämligen fältövning att vänta, med start dagen därpå.

/Dragontrumpetare Hansveden

--------------
v 49, 2002

Efter Globenhelgen var alla lite medtagna och detta skulle snart börja ta sig uttryck i diverse krämpor. Marschträningen på måndagkvällen innehöll ovanligt många svordomar, snubblingar, ömma axlar och värkande leder. Vissa hade dessutom börjat känna av lite illamående och andra tecken på sjukdom, men hur som helst tog sig alla runt och tillbaka till sängarna.

Tisdagen skulle fördrivas med ridpass 4 och GSU med Kn Hermansson på kvällen. Trots att de flesta fortfarande kände sig lite slitna, var det ingen som kastades av detta ridpass. Det är nästan så att våra kära befäl håller på att bli otåliga. Snart måste folk börja kastas av så att det blir lite action i ridhuset. Men håll er till tåls, det kommer att finnas anledning till fniss, tro mig (se ridpass 5 och 7). Innan middag hann vi med en musikrepetition i Hovstallet med Kn Hermansen. Det gick väl inget vidare. Läpparna kändes som tuggummi och intonationen var inte på topp. Kapten kommenderade vänligt men bestämt kvällsaktiviteter i tonfällorna. Med detta avslutades repet och vi åkte hem för utspisning av middag. Vid detta laget var det några som hade intagit en mer askgrå, eller snarare blekgrön ton i anletet och fick inte i sig mycket mat. Vid uppställningen inför GSU meddelade Kn Hermansson att den var inställd och att alla kommenderades i säng med halva SoldF att läsa. Det skulle sedan bli en kort uppställning vid 20.00 och sedan skulle alla ligga till sängs vid 20.30. Då kände Hagström att han var tvungen att uppsöka Ullrik och bad lite panikartat om lov att få lämna ledet. Detta beviljades och övriga fick - För sömn ryck in!!!

Under natten var det flera som insjuknade i den mystiska kräksjukan, så det blev inte så mycket sömn för vissa. Onsdagen 4/12 var det K1:s högtidsdag. Den började med historielektion i filmsalen om slaget vid Lund som är anledningen till att just denna dagen uppmärksammas. Efter det var det brått upp för att hoppa i m/ä:n och uppställning på yttre för korum. En snål vind blåste i den för övrigt -5 grader och gråmulna dagern, vilket gjorde det högst oangenämt för näsa, läppar och fingrar att stå där. K1:s signal skulle spelas ett antal gånger, men tyvärr var det inte många i kåren som uppmärksammade hur många. När Kapten började slå in för tredje gången utbröt totalförvirring och de ljud som kom ur lurarna på slaget ett liknade mest nått som tuppen ger ifrån sig når man försöker kväva honom med ett dunbolster. Kapten fann sig dock snabbt, meddelade kåren vad som förväntades och vi gjorde ett nytt försök. Denna gången gick det bättre, och programmet fortsatte som planerat. Det mesta gick bra, trots att någon glad i hågen började spela "Härlig är jorden" när alla andra spelade "Bereden väg" (ingen nämnd, ingen glömd). När vi kom fram till "Marcia Carolus Rex" var läpparna inge kul att spela med längre och detta sken nog igenom på vissa ställen även om det faktiskt inte blev helt tyst någon gång. På det stora hela var det väl godkänt, men det känns som att vi kan betydligt bättre. Så det var bara att bryta ihop och komma igen.

Eftermiddagen fördrevs med fredagsrutin och befälstävlingar i gröna ridhuset. Där kunde vi stolta se på när vår egen Kn Hermansson tog hem första pris i duellhoppningen. Han vann egentligen den andra grenen också, men en ouppmärksam måldomare dömde att det var dött lopp och att det skulle bli omstart. Där fick tyvärr kapten stryka på foten, men vi vet ju vem som vann egentligen och det är ju det som räknas.

Alla såg nu fram emot HVO och en 4 dagars lång permis. De flesta åkte hem för att insjukna i kräksjukan och sedan komma tillbaka allt annat än utvilade för ännu en slitsam 1½ veckas jobb innan julpermisen.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
v 48, 2002 - Globen Horse Show

- Oj då! Var nog Kn Hermansens första tanke när han såg att en så stor och viktig spelning som Stockholm International Horse Show, låg så tidigt i vår utbildning. Det skulle förväntas av oss att spela inför drygt 10 000 åskådare redan efter en månad. Ja, ja, det ordnar sig säkert intalade han sig och förträngde det hela.
- Aj, aj, aj!! Var nog hans andra tanke när han såg vilken vilsen skara han på en månad skulle få att uträtta stordåd. Men som tur är, är Kn Hermansen positivt inställd till det mesta. Vi inbillade oss att han faktiskt trodde att det inte skulle bli några problem och övade på.
- Vad i hela *(/98/%)!!! Eller något i den stilen var nog vad Sg Lundberg sa, när han fick veta att han skulle få äran att leda hela spektaklet. Som tur är för oss har sergeanten en oslagbar tjänstemin 1, så sorglösa och fulla av självförtroende åkte vi till Globen på onsdagskvällen 27/11.

Knappt torra bakom öronen stuvade vi in våra mer eller mindre bra tillpassade m/ä i logen. Repet på scen gick mest ut på att vänta medan allsjöns Shetlandsponnys, Ardendrar, Falabellor och blomsterflickor kutade runt ute på planen. Men man är inte roligare än vad man gör sig, så vissa började glatt diskutera utbudet av snygga tjejer, ackompanjerat av diverse pekanden och trumsolon på knäna. Övriga satt mest och småpratade och såg sig om, och låtsades som om ingen visste vilka de två gestikulerande personerna i mitten var. Vi gjorde vår grej när det var vår tur, och åkte sedan tillbaka till sängarna för att sova. Torsdagen förlöpte ganska lugnt, och på kvällen skulle vi tillbaka till Globen för att repa igen. Det var nog historiens kortaste rep, för vi kan inte ha spelat mer än 5 min. Sveriges nationalhymn och CG-fanfaren, sen åkte vi hem igen. Den kvällen var det många som somnade med fjärilar i magen. Dagen efter skulle innehålla mycket som man aldrig varit med om innan, och nog blev denna helgen något att minnas alltid.

På fredag morgon var alla fyllda av förväntan. Under dagelev 521 Johnssons befäl begav vi oss till Globen i gryningen. Fortfarande lite sömndruckna lade vi sista handen vid stövelputsen, och samtliga bröt sig in i sin m/ä. De första framträdandena gick ut på att spela ett antal nationalhymner för segrarna i de olika grenarna som avgjordes under förmiddagen. Det stora elddopet kom dock först när det var dags att inviga hela showen på eftermiddagen. Det hela gick mer eller mindre som planerat, och alla verkade ha sina nerver under kontroll. Alla, med undantaget för Pirelli som inte var nöjd med att befinna sig i Globen denna eftermiddag. Det var mycket läskiga saker att bli rädd för inne på plan och på läktarna, så han jiggade runt en stund innan Kn Hermansen någorlunda lyckades ta befälet över situationen och lugnade honom. Efter tapto på kvällen var det dags för en avslutande samling i logen innan hemfärd. Här framförde Sg Lundberg en hälsning från Kn Hermansson, som löd att han önskade se så många som möjligt på dressyrdrottningen Kyra Kyrklunds clinique morgonen därpå.

Få vågade trotsa denna "önskan", så de flesta dök upp 09.15 och bänkade sig på läktaren. Med varierande engagemang lyssnade vi och tittade på Kyra när hon förklarade vad ridning egentligen handlar om, och hur lätt det verkar när man bara gör på rätt sätt. Efter denna mycket intressanta och lärorika föreläsning, kallade plikten igen och Serg Lundberg samlade ihop sin flock för att gå igenom dagens program. Dagens höjdpunkt var playbacknumret av Triumfmarschen ur Aida. Denna skulle spelas för att hylla två av Sveriges bästa travare, Järvsöfaks och Victory Tilly. De hade nog blivit besvikna om de visste att fanfartrumpetarsektionen, som stod uppställd högt upp på en av kortsidorna, inte tog en enda ton under hela framträdandet. Men vi var ganska snygga att se på, och det är ju inte så illa. Statistjobbet gick bra och vi fick till och med våra "5 seconds of fame" på jumbotronen. I övrigt varvades slappandet i logen med nationalhymner, matiné, invigningar, blomsterflickor och hästar av olika storlekar. Kvällen avslutades med tapto, och trötta men ganska nöjda begav vi oss hemåt.

På söndagsmorgonen började sömnbristen på allvar att göra sig påmind. Trots detta var det många som släpade sig till Globen för att se küren (även detta på "förslag från Kn Hermansson). Allt eftersom denna tävling pågick började man långsamt inse hur ofantligt långt man är ifrån något som skulle kunna kallas ridning. Trots detta var det mycket inspirerande att se dessa fantastiska hästar och ryttare utföra sina övningar till ett helt spektrum av musikstilar.

Denna förmiddag skulle komma att innehålla en rad tillbud som vi nog sent skall glömma. Det hela började med att en halmbock stor som en kalv, helt plötsligt blockerade vår väg fram till scenen. Det var inte läge att stanna och flytta på den, så Näsholm tog befälet över situationen och bad Eriksson att sparka den åt fanders för att ingen olycka skulle hända. Detta uppskattades inte av blomsterflickorna, som senare skulle komma att ta ut sin hämnd för den demolerade halmbocken. Till många flickors förtjusning kom prins Carl-Philip för att dela ut pris. Vi skulle stoltsera med Arméns paradmarsch när den kungliga vagnen rullade in, och till en början gick det riktigt bra. Vagnen stannade och det var dags för avslag. Serg Lundberg höjde händerna som en förberedande rörelse, och som i ett trollslag drabbades stora delar av kåren av kollektiv hjärndöd och slutade spela. Förvirrade av sin soloprestation höll övriga på att missa hela avslaget. Resultatet kan bäst beskrivas som "fade out", och det hördes ett osäkert mummel från läktarna. – Skulle det vara så? Nej, självklart inte, men det var bara att hålla masken, sträcka på sig och hoppas på att vår uppsyn kunde övertyga samtliga om att allt var som det skulle.

Fler nationalhymner, maskeradhoppning och tv-tittande ledde fram till det avslutande taptot. Vi marscherade in och gjorde vår grej, och var på väg ut när något oväntat hände. Vi hade under hela helgen fått utstå en del bitska kommentarer angående att vi inte såg glada ut, och att vi var så "stela". I ett försök att lätta uppstämningen (och för att hämnas den sparkade halmbocken) tog nu blomsterflickorna sin hämnd genom att nypa några av våra manliga medlemmar i rumpan när de gick förbi. Dessa hade fullt schå med att bibehålla både givakt och tjänstemin 1, men väl inne i logen bröt ett sammelsurium av röster ut. Alla ville veta vem som hade blivit nypt, hur många gånger och hur hårt. Det tog ett par minuter innan lugnet infann sig och vi insåg att jobbet i Globen var över för den här gången. Det var dessutom Sg Lundbergs sista dag med oss så choklad byttes mot nätbrynjor med mera. Han meddelade dock att han hade ett par timmar kvar i tjänst och att det inte var läge att ligga på latsidan, för nu skulle bilarna packas och samtliga ta sig hem. Som avslutning sammanfattade han helgen med orden: "Ni kan inte mycket, men det ni kan, det gör ni bra". Det kändes skönt att höra.

Snabbt ombyte till 90:an, städning, inpackning i bilarna, hemresa, urpackning ur bilarna och uppställning i korridoren fick avsluta kvällen. Det kändes lite vemodigt att det hela hade gått så fort, men nog kommer det att gå fler tåg under de 9 månader som vi har kvar. Tristare var att se Sg Lundberg som vårt befäl för sista gången. Han lugnade oss med att han skulle vara kvar på K1 och att han fortfarande kunde sätta dit oss om vi bröt mot disciplinlagen. Vi kommer, som tur är, inte att slippa honom och han kommer inte att slippa oss heller. Han var också snäll nog att lämna efter sig en prenumeration av sex- och samlevnadsmagasinet Insikt, som han dessutom läste högt ur innan den traditionella kondomutdelningen ägde rum. Det är så skönt att veta att befälen bryr sig så mycket om oss, och att vi inte skall bli sjuka eller skada oss. Det hela var lite känslosamt, och nog var det några som hade en liten klump i halsen, men när han önskade oss god natt svarade vi i en ljudnivå som kommer att bli svårslagen, i alla fall av vår kår. Gruppen upplöstes och ramlade i säng.

Om man ser till helheten måste man nog säga att det gick riktigt bra i Globen. Visst, vi gjorde en stor tabbe, och den skall vi skämmas för. Men för övrigt fick vi bra respons på det vi gjorde, och om inte annat så lärde vi oss otroligt mycket under denna helg. Man skall inte glömma att vi inte legat inne i mer än en månad och att det var första gången för många att stå inför så mycket folk och spela. Den var också bra för sammanhållningen i kåren, och blir en bra grund att stå på inför kommande åtaganden.

/Dragontrumpetare Göthe

--------------
v 48, 2002

Måndagen var ganska lugn. Vi gick ut i ett ganska rofyllt tempo, för att sedan öka under veckan. Denna dag innehöll i alla fall lite exercis, musikrepetition i Hovstallet och överspelning. Vi gick och lade oss tidigt och sov som små lamm.

Dagen därpå började den riktiga bekantskapen med våra fyrbenta vänner. Det var dags för det första ridpasset! (Se separat dagboksinlägg.) Efter en godkänt genomförd förmiddag, gick vi på kvällskvisten ut på en marschrunda med Fu Kampe. Denna strapats var något längre än den förra, och vi gick en mycket trevligare väg denna kväll. Vi hade bl.a. en mysig sjö som ögonvärmare. Vi denna sjö stannade vi för ett strumpbyte. Då passade även furir på att tala om för oss en liten detalj. Det skulle ha varit stor risk för oss att bli upptäckta och nedskjutna om ljudnivån hade varit densamma i en krigssituation. Han hälsade att "om ni nu någonsin blir någonting som liknar soldater, så kan ni ju ha det i åtanke." Ja, det är ju sant.

Redan dagen efter hade vi vårt andra ridpass. Jag tror att de flesta såg fram emot det. Det gick varken bättre eller sämre denna dag, utan det flöt på hyfsat bra. På kvällen stod det GSU på schemat, men vi fick i stället åka till Globen för att förbereda oss inför helgen och Stockholm International Horse Show. I denna golfbollsliknande kåk skulle vi två dagar senare spela inför nästan fullsatta läktare (13850 platser med röd inredning).

Torsdagen började som vanligt med BRAK, sen blev det överspelning och ridning. Under det tredje ridpasset provade vi att trava. Det var säkerligen inte en allt för elegant syn för befälen i mitten. Eftermiddagen ägnades åt musikrepetition. Grov- och finslipning stod på schemat.
Efter middagen packade vi, och började att köra grejer till Globen. m/ä-uniformen, hjälmlådan, två par skor och instrumentet mm. Mycket blev det. En bra övning inför alla högvakter. Resten av veckan tillbringade vi i Globen. Se separat dagboksinlägg.

/Dragontrumpetare Engblom, Göthe och Hansveden

--------------
v 47, 2002

Andra dagen efter vår första ledighet skulle vi ha vår första spelning. K1 fick besök av en fransk general. Bredvid ett hederskompani från K 1 stod Dragontrumpetarkåren uppställd i (sin finare av två par ) fältuniform m/90 och vita damasker och bälten. Vi spelade Narvamarsch i väntan på att generalen skulle anlända. När han kom fick vi vår första publik i detta utbildningsår, men det kommer att bli många fler. Han fick höra den franska och den svenska nationalsången innan han höll sitt gripande tal:
-Good morning, soldiers!
Sen fick man inte höra mer av honom. Det man såg av honom var när han passerade oss till Kreutzritter. Ja, det var en lagom lång debut. Senare väntade exercis och rep. På kvällen började vår sjukvårdsutbildning. Kn Hermansson lärde oss om första hjälpen med andning och blödning (AB) innan vi praktiserade olika förband och ställningar(?).

Dagen efter fortsatte utbildningen och vi gick även in lite på Chock (C). Vi gick igenom ABCDE och att man där emellan ska varna, larma, och annat viktigt.
Eftermiddagsrepetition var sedan nästa ämne på dagens schema (som vanligt får man väl säga). På kvällen sattes våra kunskaper i första hjälpen på prov. Först ett teoretiskt prov, sen valdes fyra soldater ut till att agera trafikskadade, de övriga fick sedan enskilt komma till olycksplatsen och hjälpa sina skadade kamrater.
Man blev lätt handlingsförlamad när man såg kamrater ligga i framsätet på bilen med svåra blödningar här och där. Det blev inte lättare att göra saker rätt då en av de skadade sprang runt och var gravt hysteriskt chockad.

Sergeanterna gick runt i snöyran med sina värmejackor och såg på de olika skådespelen och satte betyg. När allt var klart kunde de genomblöta och frusna trafikskadade försäkra om att vissa saker var mindre medmänskligt genomfört. Efteråt diskuterade vi med Sg Lundberg om allt som inte var bra utfört och sedan hur vi skulle ha gjort. Vi blev i alla fall alla godkända och det känns ju tryggt!

På onsdagen träffade vi hästarna för andra gången. Denna gång för att klappa, rykta, lukta och känna, helt enkelt bekanta oss med dem. Vi passade även på att lära oss anatomin för ett kommande prov. Under eftermiddagsrepetitionen, ägnade vi massor av tiden till alla nationalsånger som var möjliga att dyka upp för att spelas under helgen på Stockholm International Horse Show. Som tur var, så var inte Italien favorit i tävlingarna. Kvällen ägnade vi åt marschträning med Sg Grann. Vi gick en runda på ca 1,27841 mil, vilket tog nästan 2 h 34 min 46 s. Vi var lagom trötta när vi kom tillbaka.

Denna torsdag såg likadan ut som föregående dag. Vi hade dock ingen marschträning. På kvällen studerade vi inför kommande prov i hästens anatomi, samt utrustning.

På fredagen kom provet efter en hjärnuppfriskande exercis. Senare en välförtjänt fredagsrutin och lagom förtjänt hemfärd.

Puss och kram!

/Dragontrumpetare Engblom

--------------
v 46, 2002

Den andra veckan som musiksoldat påbörjades på måndagsförmiddagen med att vi fick hämta ut ridutrustning och prova ut våra fina m/ä-uniformer. Det tog lite tid, speciellt att prova ut ridstövlar. Själv provade jag minst tjugo par stövlar innan jag hittade ett par som jag fick på mig utan att det gjorde jätteont i fötterna. Efter ett antal timmar fick nästan alla varsin komplett ridutrustning och m/ä-uniform. Eftersom vi blev lite försenade, fick lunchen förtäras på ungefär 12 minuter. Efter denna hade plutonchef Kn Hermansson och sjuksystern sina respektive genomgångar. Tiden innan middagen ägnades åt en liten joggingtur i Stockholm med Serg Grann i spetsen. Han visade oss bl.a. vägen från K1 till olika tunnelbanestationer och var man kunde hyra film om man var sugen på detta. På kvällen övade vi exercis och fick ut vitutrusning till våra m/90-uniformer, d.v.s. damasker, bälte och handskar. Efter dagens aktiviteter var avslutade, påbörjades efter sergeantens uppmaning ett infernaliskt putsande av bältena och damaskerna. De såg nämligen inte helt vita ut när vi fick ut dem, men det gjorde de efter någon timme eller så i toalettvasken. Nu var det tid för kvällsmacka och sängläggning.

På tisdag förmiddag lärde vi oss att montera våra helt nya och fina stridsvästar (stridväst 2000). Man kände sig minst sagt som en riktig soldat när man fick på sig den tillsammans med m/90:an och stridshjälmen. Det enda som fattades var kamouflagefärg. Vi fick även tid att märka de persedlar vi fått ut tidigare, bl. a. ridhjälmen, stridshjälmen, ridstövlarna och paradskorna. Efter lunch hade vi repetition på hovstallet och på kvällen var det dags för ytterligare stridstjänst. Denna gång skulle begreppen stridspackning och trosspackning präntas in i soldaternas huvuden. Efter ett antal in- och urpackningar av de båda packningarna samt visitation, fick vi hoppa i säng.

Efter BRAK dagen därpå gjorde dragontrumpetarna under ledning av Kn Hermansson ett besök i stallet. Nu skulle vi lukta och känna lite på hästarna och försöka bekanta oss med dem ett tag. För de som inte hade haft så mycket bekantskap med hästar tidigare, var detta ett första steg mot att bli vän med dem. Hästarna såg måttligt roade ut. Efter lunch packades stridspackningen och Kn Hermansson tog täten i vad som skulle bli vår första marschträning. Vi passerade kaserngrinden och tog sikte mot den intilliggande skogen. Vi gick ca 200 m och stannade sedan för att öva kort vila, d.v.s. strumpbyte, vila och drickspaus. Sen gick vi 200 m till och tog där en kort vila – och bytte strumpor. Sen gick vi igen ungefär 200 m, och stannade för att byta strumpor. Efter detta var det dags att gå ca 200 m till och gissa vad som hände. Håll i er nu! Vi bytte strumpor! Ni fattar vinken. Detta fortskred i ca 1,5 timmar. En del av oss var ganska trötta vid det här laget. På kvällen repade vi mellan kl. 18 och 20 med Kn Hermansen i Hovstallet. Sen tog vi bussen till K1 och våra sköna sängar.

Torsdagen ägnades mestadels åt överspelning och fredagsrutin, d.v.s. grovstädning av samtliga utrymmen vi smutsar ned under tjänstgöringsdagarna. På eftermiddagen hade vi repetition på Hovstallet med Kn Hermansen och kl. 15.30 fick vi HVO och därmed var vår första tjänstgöringstid till ända. Nu väntade hemresa och vila, en välbehövlig sådan.

/Dragontrumpetare Hansveden

--------------
v 45, 2002 - Första veckan

Den första veckan i lumpen kan inte beskrivas som annat än väldigt ovanlig på alla sätt. En värld av helt nya regler, många nya ansikten, tidiga morgnar och sena kvällar. Efter att ha klarat av den första dagen med medvetandet någorlunda i behåll, väcktes vi alla av Sergeant Lundbergs vackra trumpettoner kl. 05:45 varpå han gormade: Uppställning!!! Skit i att klä på er!!! De nyinryckta musiksoldaterna flög upp ur sängarna och sprang ut i korridoren. Åtminstone första grupp. Andra och tredje grupp tog lite längre tid på sig. De kanske var lite ovana vid att visa sig i bara kalsingarna. Hela dagen gick åt till genomgångar, rutiner och information av olika slag, bl. a. morgonrutiner, BRAK, lystringsgrader, avlämning, anmälan, hälsning, skoputs och överspelning.

Fredagen började mycket tidigt. Redan runt kl. 05:15 sprang det desorienterade musikanter i korridoren och ägnade sig åt något som skulle likna morgonrutiner. Förvirringen var i det närmaste total. Efter att ha fullgjort samtliga förpliktelser på ett mycket noggrant och tidsslösande sätt, ägnades förmiddagen åt provspelning och personligt samtal. Efter lunch väntade exercis. Giv akt, lystring ställ och manöver blev nu nya termer för oss. På kvällen hade vi genomgång med sergeant Lundberg i hur man på effektivaste sätt läser Svensk Soldat. Vi skulle lära oss gradbeteckningar och ha prov på detta söndag kväll. Vi hade även högläsning ur kårinstruktionerna för LDK. Ännu fler regler och företeelser att hålla i skallen. Sergeanten började även gå igenom sytjänstens ädla konst. Något som vissa av oss kommer att frukta mer än andra. Det som skulle sys var märken och kragspeglar till våra uniformer vilket inte skall vara särskilt svårt. Många har dock förmågan att göra saker mer komplicerade än vad de egentligen är. En oimponerad kapten räknade smidigt ut att vi syr ca ett stygn per minut. Inte så snabbt. Många fick bevittna ett stort antal svordomar första gången LDK hade syjunta.

Lördag och söndag såg ganska lika ut. Efter BRAK hade vi musikrep i Hovstallet. Nu blev vi påminda att vi faktiskt är en musikkår och inte bara ett gäng okunniga soldater. Även om vissa saker inte lät fint, så kändes det att detta kommer att bli bra och kan bli riktigt bra bara vi vill. För vill man så övar man, och övar man så blir man bra!

På lördagskvällen infann sig vår första lediga stund. Den kom som en befrielse och de som spenderade den på stan, kände sig minst sagt pånyttfödda. Några spenderade dock hela kvällen i putsrummet. På söndagskvällen var det dags att ha prov på gradbeteckningar och kårinstruktionerna. Efter att ha uttömt all vår energi på de båda proven, väntade exercis. Detta infernaliska tragglande av sugande på tvåor, spett genom kroppen och snärtiga vändningar, fick många att vingla av trötthet. Lättnaden kom dock när HVO-kommadot fick väggarna att darra i korridoren. Slut på första veckan.

/Dragontrumpetare Hansveden och Engblom

--------------
Inryckningsdag 6 november 2002

Dagen var kommen. 21 vilsna musikanter sitter och tittar på varandra i en lektionssal på I1 i Kungsängen medan de försöker läsa SoldF för första gången (dock inte den sista). Den 22:e och sista soldaten, 502 Engblom, var så sugen på att rycka in att hon anlände till I1 redan två dagar tidigare. Det var bara att sätta sig på tåget till Bjursås igen. Till råga på allt orsakade detta en försening för henne på den riktiga inryckningen. När alla äntligen var samlade gick vi till matsalen för att intaga en rejäl militärmåltid. Efter denna, började allvaret.

Det blev dags att hämta och packa ihop de grejer vi skulle ha med oss till vårt nya hem på K1. Det blev en rätt stor och tung väska, och sen en till ännu större och tyngre väska, och sen en lika stor eller ännu större svart sopsäck. Samtliga pinaler skulle nu tas till bilarna. Ett tips vi fick av en leende sergeant var att se till att inte släpa sopsäcken, eftersom det kunde bli svårt att få med sig alla grejer upp till logementet om det var hål på säcken. Vi ställde upp i något som skulle likna två led linje och blev indelade i tre grupper.

När bilarna var packade åkte vi iväg. Vi kom dock inte längre än några hundra meter förrän sergeant Lundberg tvärnitade bilen med 1:a grupp. Han hoppade ur bilen och gick med raska steg mot släpet. Han sa inte många ord men hans kroppsspråk visade en tendens till irritation. Från ett av hjulens fem muttrar hade otroligt nog tre av dem flugit bort från respektive bult. Vi fick gå ut och lasta ur all packning igen och lära oss hur man byter däck på ett släp. Samtliga i gruppen stod där som åtta tysta lamm och undrade om det hela kanske var planerat, men eftersom vi redan innan var mer än timmen försenad så insåg vi att sergeantens irritation var verklig.

Väl framme på K1 var det bara att börja släpa upp packningen till våra logement. Pust! Dags för mat igen. MIDDAG! Sen packade vi upp och checkade av alla gröna attiraljer vi kommer ha till handa i tio månader. Efter denna trevliga stund i korridoren, lade vi ned allt i väskorna igen för att tillslut försöka organisera in det i skåpen, var sak på sin plats.

Nu skulle civila kläderna av. Eller som Kn Hermansson elegant utryckte det: "få slut på den civila misären". Nu skulle de gröna på. Nu skulle vi vara militärer. Vi fick lära oss att bädda sängen och fick ännu mer information. Hörde bland annat att detta minsann inte skulle bli ett tio månader långt musikläger.
Till slut blev det sista uppställningen för dagen.
Kl. 23.40 ekar kapten Hermanssons stämma i korridoren:
-Trevlig kväll, soldater!!!
-Trevlig kväll, kapten!
-Marsch!!!
Och marschanträdet låter som tusen elefanter.

/Dragontrumpetare Engblom och Hansveden