Dagboken

--------------
v 35, 2003

Den sista veckan som musiksoldater bestod mestadels av vård och inlämning av materiel. Först skulle all utrustning från Tysklandsturnén vårdas av. Hela måndagskvällen och halva tisdagen gick åt till detta. Den andra halvan av tisdagen ägnades åt att lämna in m/87, ridutrustning samt hela m/ä-tjafset. Sedan skulle även instrumentvården påbörjas på kvällen. Mellan alla uppställningar (ganska många) fick man pula med vård och packning av egen utrustning.

På onsdagsmorgon åkte halva styrkan snålskjuts med fordonsförarna till Söder Mälarstrand och till studion för RIX FM. Där skulle de delta i RIX Morronzoo som Gert Fylkings överraskning. Fordonsförarna satt under tiden spänt i bilarna på väg till Strängnäs för fordonsvård och väntade på att sändningen skulle börja. Mitt under livesändning stormade den militärklädda spelstyrkan in i studion till programledarnas ”stora” förvåning. Gert Fylking presenterade kåren och K1:s signal spelades. Därefter följde intervju med Kn Olle Hermansen, Dragontrumpetare Göthe och Fu Wretling. Jodå, de gjorde ett bra jobb alla tre. Intervjun avslutades med att de spelade ”Der Pappenheimer”, vår signaturmelodi. Sen begav sig styrkan tillbaka till K1, där slutvård av lokalerna väntade. Vad hände då med fordonsförarna? Jo, de lyssnade på radion och njöt hela vägen till Strängnäs. Där väntade som sagt fordonsvård. Denna varade till kl. 14.00 ungefär. Däremellan hann de även med att leka med ett stridsfordon 90 (typ pansarvagn). Efter godkänd visitation åkte fordonsförarna hem till K1. Kvällen ägnades åt packning av alla persedlar som skulle lämnas in på I1 på torsdagen. Pack-muck!

På torsdagen inventerades all packning inför den långa resan till I1 efter lunch. Väl på I1 fick vi släpa alla tunga väskor och säckar till förrådet där allt lämnades in sak för sak efter kontrollerande av personalen där. Man skulle kunna säga att hela dagen fram till middagen var precis som vid inryck, fast tvärtom. På eftermiddagen kallades vi ner till en lektionssal vid dragonbutiken på K1. Där lämnade Kn Hermansson över befälet till Övlt Grafström (chef för försvarsmusikcentrum). Han höll ett litet tal för oss och tackade så mycket för våra insatser under året. Han vet att vår tjänst kräver mycket, men han tyckte vi hade skött oss mycket bra. Han delade även ut våra medaljer för fullgjord och godkänd värnplikt i Sveriges försvar. På kvällen hade vi muckarskiva i lilla mässen. Första grupp ansvarade för dukningen av allting och gjorde detta med bravur. När middagen påbörjades såg det nästan ut som en bal på slottet. Nej, inte riktigt, men fint var det. Maten som serverades var massor, kyckling, skinka, rostbiff, potatissallad, pastasallad med köttbullar, en stor ostbricka, bakelser och tårtor. Det var en hejdundrans middag med tal, snapssånger, prisutdelningar och mycket, mycket mer. Efter middagen serverades som sagt ostar, bakelser och tårtor med kaffet. När alla var mätta och belåtna gick de flesta upp till logementen och förberedde sig för att ta Stockholm med storm. Det visade sig inte vara så lätt. Vårt egna inneställe ”Crazy Horse”, stängde redan kl. 01, så det gick inte. Det enda som var öppet var typ Spy Bar, Sturecompagniet och liknande ställen. I stället för något coolt inneställe, blev det Burger King och därefter hemgång och en god sista natt på K1.

Så vaknande man upp även denna dag, den 29 augusti. Muckardagen för Livgardets Dragontrumpetarkår 2003. Vad konstigt det kändes denna morgon - att aldrig mer sova i sängarna och vakna tillsammans med sju andra i första logement. Ja, det kändes minsann konstigt. Efter att ha ätit frukost hade vi uppställning kl. 08.00 i korridoren. Nu skulle allting göras rent och fixas fram till lunch. Alla skåp tömdes och plötsligt flög dragontrumpetarna fram och tillbaka i korridoren med skurmoppar, sopborstar, plastpåsar och liknande. Vid 11-tiden hade vi uppställning i korridoren. Då var all städning klar. Då mötte Mj Allenberg oss och tackade så mycket för vår fina tjänstgöring vid försvarsmusikcentrum. Efter hans genomgång, delade Kn Hermansson ut våra diplom, sen var det dags för lunch – den sista måltiden på K1! Många skyndade sig med denna för att hinna till stallet och säga hejdå till sina hästar. Det kändes verkligen jättehemskt at behöva säga hejdå till dem efter så lång tid tillsammans. Det kanske är lite svårt att förstå om man inte är så insatt, men man blir väldigt fäst vid sin häst och många fällde nog en tår när det var tvungna att lämna sin fyrbenta älskning i stallet. Kl. 12.00 hade vi uppställning i korridoren för visitation av städområdena. Sen samlades vi vid yttre uppställningsplatsen och ställde upp på gruppkolonner. Där skakade vi hand med alla befäl (tjejerna kramades om) och vi tackades alla av. Med de avgående sergeanterna i spetsen och den pågående (Walton) i kön, marscherade vi ut under valvet. Strax innan beordrade Kn Hermansson Walton att göra halt. Vi andra fortsatte dock marschera och fick till slut höra orden: ”Trumpetarkåren! Ryck ut! MARSCH!” Med en rejäl fotmarkering i backen avslutades då vår värnplikt. Nu tror ni väl att vi stannade kvar en stund utanför kasernområdet och tog i hand och sa hejdå och sedan skyndade till tågen. Men icke sa Nicke. Nu väntade skivinspelning ute i Nacka, så trots att vi precis MUCKAT satt vi upp i våra bilar och åkte ut dit för att som sagt spela in ett par låtar. Vid 17-tiden var vi klara med detta och åkte då tillbaka till stan igen och närmare bestämt till centralstationen. Där sa alla hejdå och kramades så det stod härliga till. Nu kändes det verkligen som att det var slut. Det kändes tomt. Man ville verkligen inte att det skulle vara det. Man ville fortsätta lite till, göra fler framträdanden och visa upp sig ännu mer. Men livet går vidare och nu lämnar vi över till nästa årskull LDK 2004 och önskar dem all lycka och välgång!

Med vänlig hälsning och många kramar!

/Dragontrumpetare Hansveden, Göthe och Engblom

--------------
v 34, 2003

Måndag – Avresedag
Det var uppställning i ottan denna morgon för visitation av städområden och logement. 06:10 stod vi i korridoren och väntade på att få gå ner och äta frukost. När frukosten var intagen, var det dags att packa bussen och lasta hästarna. Det hela gick ganska smidigt och vi lämnade kasernområdet strax efter 9, med siktet inställt på Landskrona. Resan gick först mot Östgötaporten där vi skulle äta lunch. I bussen visades en filmatisering av slaget vid Waterloo. Det skall tilläggas att både Kn Isakson och Kn Hermansson var med i bussen, och att de hade ensamrätt på bestämmandet av videofilmer (jag har aldrig sett så mycket krigsfilmer i hela mitt liv som vi gjorde under bara denna turné-vecka). Väl framme vid lunchstället fick vi en försmak av Tyskland, dagens rätt = schnitzel. När hästarna dök upp var det även dags för dem att få lite mat, och när detta var avklarat fortsatte vi resan söderut. Vi gjorde ett stopp vid fyra-tiden för att lätta på trycket, och få lite kaffe i sig, men sen stannade vi inte förrän vi såg stallet i Landskrona.

Det visade sig då att de provisoriska uteboxarna som skulle byggas till oss inte var klara, utan att vi fick åka och installera oss i lägergården (Borstahusens camping) så länge. Hästlastbilarna låg dock så pass långt efter att detta var av mindre betydelse. När all packning var inne i rummen var det dags för middag på en golfklubb i närheten. Den intogs ute i det fria, så vi kunde se på när regnmolnen sakta men säkert hopade sig. När boxarna väl var klara, tog vi ut hästarna för att leda dem ca 20 minuter, för att de skulle få sträcka på benen. Då öppnade sig himlen och det började ösa ner. Alla som ledde hästar var fullkomligt genomblöta innan alla hästar var på plats, och vi kunde förbereda avfärd mot lägergården igen. Väl där somnade alla gott i sina sängar.

Tisdag
Från campingförläggningen åkte vi efter uppställning till hästarna och började dagens mockning samt fodring. Så mycket mer gjorde vi inte innan det var dags att byta om för våran första turnékonsert. Det blev en så kallad mjukstart. Hästarna skulle nämligen inte vara med. Vi for själva till centrum i stora staden Helsingborg och ställde upp för några marscher. Det blev en hel del gamla godingar. Avslutade med kära Gardeshusaren. Nästa spelning för dagen skulle vara till häst i Flyinge. Vi skulle aldrig hinna lasta dit hästarna själva, så det fick vi så gulligt hjälp med av "tjejerna" och övriga befäl. I "ful-90:an" och benläder sadlade vi kusarna som redan var på plats och övade igenom programmet. Direkt efter började vi duka för ytterligare en spelning. Hela slagverksböket och noter skulle serveras för sittande spel. Middagen smakade bra innan alvaret drog igång. Hästarna sadlades åter och instrumenten plockades upp. Det var i ett stort ridhus som en hästshow som skulle vara i dryga två timmar. Vi öppnade upp och red in och körde vårt figurativa program. Sen var det mycket som hände. Befäl från K1 hade kommit för att ta publiken med storm. Vet inte om dom lyckades, men dom galopperade i full fart, kors och tvärs i olika kamper och tävlingar. Någonstans mellan något nummer tog vi sittande plats på en stor scen. Samtidigt som karlarna lekte och tävlade spelade vi passande melodier. Vad är mer passande än "Fehrberliner Reitermarsch" i superhögt tempo. Publiken var mest begajstrade i ryttarna, men LDK var i alla fall måttligt roade att äntligen få sätta lite kräm i ryttarmarschen. En av våra tjejer vi hade med oss (Johanna) red på kaptens häst Pirelli. Hon visade upp hans dressyrkonster medan vi spelade trav och galloppmarsch. Jag måste tillägga att det såg mycket elegant ut. Hon kan sin sak om man säger så. De klumpiga slagverksmöblerna fick inte fylla sin funktion så mycket. Men vi spelade ändå några konsert låtar. Det var mycket hästuppvisningar, uniform- och gamla stridsvapenvisningar. Mycket vänta, men det var ju rätt kul att sa på. Ett fruntimmer hämtat från Kalix var där och stod för sången. Tillslut var allt slut och vi avslutade till brak och dunder med "Musik skall byggas..." Även den fick vi upp ett rätt roligt tempo. Kl. 21.15. Var vi klara. Då var det dags för ihopplock, bajsmockning, häst (och div. grejer) lastning. Vi körde tillbaka hästarna och nattade dom. Klockan 24.00. Var allt klart. Kn Isaksson tröstar oss med väl valda ord: Då är det bara stövel och hjälmputs kvar. Allt ska vara tipp topp tills i morgon.

Onsdag
På onsdagen, d.v.s. den tredje dagen på turnén var det uppställning kl. 06.45 utanför campingen. Efter kort visitation av rummen, åkte vi till stallet för att där påbörja hästvård. Efter att vi tvättat och fått upp putsen på våra kära pållar, åkte vi tillbaka till campingen där vi bytte om till m/ä. Vi gick sedan till Landskrona Golfklubbs golfkrog där vi intog mycket fin lunch, tyvärr i ett alldeles för snabbt tempo. Vi hade det nämligen lite tajt med tiden. Kl. 11.30 skulle vi gå parad från stallet (ridklubben) in till staden och kasernplan som ligger precis vid rådhustorget. Det var meningen att vi skulle vara på plats där kl. 12.00, men vi blev väl en kvart sena eller någonting. Bakom oss red Skånehusarerna och visade upp sig denna dag. När vi närmade oss staden hade stackars Göthe lite otur… innan första låten, mitt under instrumentupptagningen, så flyger hennes munstycke av trumpeten. Det var bara att mima resten av paraden plus hela figget på kasernplan. Inget spel för hennes del. Lite trist för henne. När vi kom fram till kasernplan (utan Göthes munstycke) hade det samlats ganska många Landskronabor där (kanske några andra också). Figget gick bra och det lät faktiskt riktigt bra om man får skryta lite. Efter spelningen red vi tillbaka till stallet där vi ställde upp för fotografering tillsammans med skånehusarerna. Därefter sadlade vi av och snabbvisiterade hästarna. Vi fick sedan en och en halvtimme löktid på eftermiddagen. Det hade vi inte väntat oss. Innan kvällen tog vid åt vi middag på samma ställe som vi åt lunch tidigare på dagen. Mycket gott!!! Strax efter kl. 18.00 åkte vi in till stan igen och började förbereda oss och publiken på den sittande konsert vi skulle hålla kl. 19.00. Vi dukade upp allting och stämde av. Även vid denna tidpunkt hade det samlats en hel del folk. Förutom att vi spelade, så visade ryttarinnan Johanna upp Pirellis färdigheter med galoppombyten och liknande. Konserten gick bra och denna konsert får väl betraktas som den sista på hemmaplan. Efter konserten blev vi bjudna på varsin öl på en närliggande pub. Mycket gott! Tack så mycket. Det var uppskattat! När ölen var uppdrucken åkte vi åter till campingen där packning väntade inför avmarschen till Tyskland dagen därpå. Vid den sista uppställningen påminde Kn Hermansson oss om att halva turnén återstod. Här i Sverige hade det varit ganska lugnt. Men i Tyskland skulle det bli pang, pang. Uteblivna frukostar, lite sömn osv. Så att vi var förberedda på det alltså. När packningen var klar gick vi och la oss.

Torsdag
Då var det åter dags att åka. Same procedure as always, packa buss, lasta hästar, lasta soldater och iväg. Bussen med Lt Scott bakom ratten, tog oss nu över Öresundsbron och genom Danmark till färjeläget vid Gedser. På färjan åt vi lunch och sprang i affärer tills dessa att vi lade till vid kajen i Rostock. Nu var det åter dags att åka buss, och då med destination Wittstock. Tiden slogs ihjäl med hjälp av den beryktade filmvisningen. På programmet stod filmer som Jeanne dÀrc, Saving private Ryan, Patrioten med flera.

Hästarna skulle stå uppstallade i byn Dossow, och när vi anlände dit var det många som vred på huvudet. En för övrigt slumrande liten tysk by förvandlades snart till ett virrvarr av hästar, musiksoldater, packning och annat löst folk. När hästarna väl var på plats i det mysiga stallet, var det dags för oss att lämna dem för att åka till det regemente som vi skulle bo på. Det låg ca en halvtimmes resa från stallet. Väl där blev i varmt välkomnade av personalen, och blev bjudna på middag efter att ha burit in vår packning. Sedan väntade lite stövelputs innan vi lugnt kunde slumra in i de blårutiga lakanen.

Fredag
På morgonen fick vi en glad överraskning. Vi skulle slippa mocka. Genast blev det lite lugnare. Vi körde på som vanligt med att rykta och tvätta kusarna. Vi skulle senare åka på museum. De tyska värdarna insisterade med att få bjuda oss på fika. Ja, det får bli en snabbis, tyckte befälen. Det var inte en dålig fika måste jag säga. Det blev en frukost nummer två. Det fanns till och med en hel kastrull med kokkorv och Kn Hermansson fick ett leende på läpparna. Det var bara att trycka i sig så mycket man hann innan bussen gick. Det var ett museum om det 30-åriga kriget. En timmas berättning inklusive rundvandring fick vi att uppleva 30 fruktansvärda år. Efter detta blev det på bakgården lunch. Man skulle kunna säga tre rätters faktiskt. Efterrätten bestod av nåt neonrosa puddingliknande. Som en bit av en stor seg råtta (fast lite mjukare). Nu bar det tillbaka till hästarna som lastades till stan. Vi sadlade, satt upp och red iväg. LDK paraderade i Wittstocks gator. (Mycket Fehrberliner.) Vi stannade till på ett torg där det befann sig en hel massa med folk. Vi drog av en ryttarmarsch och fortsatte paraden till en stor park. Folket följde efter och samlades i en stor skala runt oss innan de fick reda på att vi skulle vara ”där borta” och göra ett figurativt program. Vi red jämte en stor stenmur till platsen. Med tanke på att det var mat vi gick på så skötte sig hästarna bra. Musikerna skötte sig i alla fall dugligt. Det var kul att Wittstockborna var så intresserade. Jag minns inga siffror, men dom som såg oss hade mycket hög procentantal av antal invånare. På kvällen skulle det bli samkväm med ”dragonerna” från Skåne som också är med till Wittstock. Där skulle vi även spela taptot. En öl till maten skulle vi få ta (bara vi drack lika mycket vatten.) Glasen var lite mindre än vanliga. Jag vet inte vad det var men då drog kn. Hermansson till med tre istället. Det grillades kött och självklart korv. Vi sjöng nästan alla visor vi lärt oss. Började kanske lite för pampigt mer ”Kreutzritter”. Vi lyckades aldrig bräcka den. I alla fall blev magen lagom mätt och dragonerna lagom glada till taptot. Det hade blivit mörkt och vi lystes upp av fackelbärare. Om jag får säga så var det mycket som lät bra. Kanske berodde det på ölen. Det blev en mycket högtidlig avslutning på denna dag.

Lördag
På lördag morgon vaknade vi alla utvilade och glada i våra egna sängar i logementen på kasernområdet. Efter att vi burit ut all nödvändig materiell för dagen till bussen, hade vi uppställning strax innan kl. 07.00. Efter visitationen av logementena och oss själva marscherade vi bort till matsalen där vi fick en halvtimme på oss att äta frukost. Efter denna åkte vi till stallet där vi vårdade av hästarna. Den här dagen skulle vi ha två hästspelningar. En mycket kort sådan i stan (Wittstock) och en på en stort stuteri ungefär 5 mil nordväst om Berlin. Vi lastade hästarna vid 10-tiden och bytte därefter om till m/ä utanför bussen. Många förbipasserande människor stannade för att begrunda underverket från Schweden. När hästarna var lastade och vi ombytta och klara åkte vi in till stan för den första spelningen. Väl på plats, lastades hästarna av och vi sadlade dem och satt upp så fort som möjligt. Spelningen bestod bara av tre-fyra låtar och vår uppgift var att inviga en musikfest i Wittstock med namnen ”Hästen och Musiken” på torget. Det var ju väldigt passande att vi spelade på denna tillställning. När vi var klara lastades hästarna upp igen och vi bytte snabbt om till m/90. Nu väntade en 40 min resa till stuteriet. Det började kurra lite i dragontrumpetarnas magar vid den här tidpunkten. Efter ca en timme kom vi fram till stuteriet. Vi lastade in hästarna i fina boxar och gick till en restaurang och åt lunch. En mycket god sådan! Efter lunch var det rundvandring och visning av stuteriet som stod på schemat. Vi fick bl. a. se dyra avelshingstar och många fina vagnar. Kl. 15.10 bytte vi om till m/ä igen och gick därefter snabbt in till hästarna och gjorde i ordning dem inför spelningen. Vi förde ut runt halv fyra och spelningen drog igång vid fyratiden. Vi skulle spela på en stor arena på det här stuteriet och visa upp vårt figurativa program för den fina hästpubliken. Detta var vår sista figurativa uppvisning till häst! Som tur var gick det bra! Trots detta kändes det ganska tomt efteråt. Man vill inte att det ska vara slut än. Jag vill visa upp figget fler gånger. Men, nu blir det inte så. Efter spelningen fick vi en stund på oss att titta oss omkring på området. Vid artontiden skulle vi spela igen så vi samlades en halvtimma innan vid bussen. Vi tog fram konsertinstrumenten och förberedde oss för det sista framträdandet som LDK 2003. Kl. 18.15, alltså något försenat, höll vi en halvtimmeslång konsert på en stor scen som hade byggts upp vid den ena kortsidan på arenan. Vi spelade bl. a. Torn-Eriks Visa, Narvamarsch, Präsentinermarsch och Musik skall byggas. Efter konserten blev vi bjudna på en bakelse och läsk. Efter detta gick vi till bussen och bytte om till m/90 och började förbereda att lasta hästarna. Väl tillbaka på stallet utanför Wittstock, lastades de av igen och fick mat. Vi själva åkte tillbaka till kasernområdet där en fest väntade i matsalen. Där var de ansvariga för musikfesten i Wittstock samlade. De berättade hur mycket det betydde för invånarna i staden att vi kom på besök och hur duktiga vi var osv. Alla ansvariga för de medverkande orkestrarna fick priser och hyllningar. Efter ungefär 45 minuters väntan, fick dragontrumpetarna äntligen ta del av buffén. Vi åt och drack (öl) så det stod härliga till. De flesta var ganska trötta så vi rullade hem till logementen vid midnatt. Där förbereddes packningen och hemresan på söndagen och sen gick man och la sig. Trötta men mätta och glada.

Söndag
Vi ställde upp i korridoren vid 06:50 för att få städningen visiterad, samt att marschera till frukosten vid 07:00. Där tackade vi all personal för deras gästfrihet och tog farväl av nya vänner. Mot Dossow, för lastning av hästar. Vi tackade även stallpersonalen som varit mycket trevlig och hjälpsam. De fick en signerad plansch, LDK-plakett samt några CD-skivor med ryttarmusik. Vi i vår tur fick var sin liten flaska snaps. Nye stabschefen major Allenberg tackad oss för tiden vid LDK med ett tal som verkligen värmde. Det var mycket roligt att få höra hans åsikter om kåren och vad vi presterat under året. När vi tagit farväl av stallpersonalen och alla hästar var på plats i bilarna, lämnade vi Wittstock för att ta oss mot Rostock och Bordershopen där. Där inhandlades det en del att äta och framförallt dricka, innan båten lämnade Tyskland för att ta oss tillbaka till Danmark. Det var en vacker båttur, med tanke på att det nästan var stilla på havet och en varm sol lyste. Vi åt lunch på båten, och när båten lade till, fortsatte färden mot Landskrona. Väl där stallade vi upp hästarna, och sedan oss själva i samma lägergård som tidigare. Efter det var det dags för den tredje grillfesten i rad. Den ägde rum utanför stallet tillsammans med stallpersonalen, lite folk från Landskrona kommun och hästarna så klart. Det var en jättetrevlig kväll, som så småningom ledde till att totalvikten av lasten i bussen, minskade med ett par kilo. När maten var avspisad, stoppade vi om hästarna och gav dem kvällsmat innan vi nattade dem. Vi fortsatte tillbaka till lägergården och där fortsatte festen ett bra tag till. Det största äventyret var nog nakenbadet från piren utanför campingen. 15 glada soldater skuttade glatt i vattnet i bara mässingen, dock i skydd av nattens mörker. Det var inte alla som noterade att det fattades ett trappsteg i trappan från bryggan, så när vi räknade in fåren för natten, kunde vi konstatera att 6-7 stycken blivit mer eller mindre lemlästade. På det hela taget var det alltså en mycket, mycket trevlig kväll.

Måndag
Så kom då den allra sista veckan i lumpen. Måndagen den 25 augusti år 2003. Inte för att dagen i sig var speciell, men ändå. Den bestod mest av åka buss. Vi lämnade Landskrona efter att ha fixat i ordning och lastat hästarna och åkte ända tills vi kom hem till K1 igen. Vi gjorde naturligtvis stopp för lunch på vägen. Vi kom tillbaka till K1 vid 15-tiden och var då någon timme före hästbilarna. Vi hann då med att lasta upp allting i korridoren från bussen och påbörja vården av all hästutrustning. Påbörja var just ordet. Precis när vi kommit igång, deklarerades det att hästarna var på ingång. Vi gick till planen vid uteboxarna och började vänta. Ungefär 20 minuter senare rullar lastbilarna in. Typiskt. I alla fall, vi lastade in hästarna och visiterade av dem efter den långa resan. Alla såg ut att må bra. De satte igång att äta direkt som de leddes in i sina spiltor i stallet. Nu var det tid för middag och efter denna fortsatte naturligtvis vården. Hästutrustningen var vårdad och klar kl. 18.30, därefter påbörjades vården av den egna materielen. Snart skall allting börjas lämnas in. Då gäller det att allt ser fint ut. De flesta påbörjade instrumentvården denna kväll för att ha mindre att göra senare i veckan.

/Dragontrumpetare Hansveden, Göthe och Engblom

--------------
v 33, 2003

Efter den fantastiska balen på fredagskvällen den 8 augusti, åkte de flesta hem med sina baldejter på lördag förmiddag för att i hemmet spendera den sista permissionen i lumpen. Det blev en kort ledighet. På måndag morgon var det uppställning utanför stallet kl. 07.30 för att rida högvakt nr 43 för året. Högvakten gick ganska bra. Lite småstelt i truten. Om det berodde på för lite sömn eller allt vin på balen vill jag inte spekulera i. Det kändes i alla fall lite trögt att spela denna dag. Efter högvakten vårdade vi av som vanligt, men vi fick inte HVO efter middagen som vi brukar. I stället skulle vi ha rep på Hovstallet med Kn Hermansen inför kommande spelning på onsdagen. Vi repade mellan kl. 18.00 och ca 19.30, därefter åkte vi tillbaka till K1 för enskilt HVO.

På tisdagen upprepades i stort sett samma procedur som gårdagen. Högvakt (nr 44), d.v.s. den näst sista för året. Snart är det över, snart är det över. Vi hade även denna dag rep på kvällen med Kn Hermansen på Hovstallet. Vi repade bl. a. inför en begravningsspelning i Strängnäs och beridna högvaktens dag till helgen. Styckena vi repade var bl. a. några psalmer, Amazing Grace, Svenska Arméns Tapto.

På onsdagen ställde vi upp i korridoren kl. 07.45 efter mycket om och men. Med ordergivning till höger och vänster med olika befäl kan det ibland bli lite missförstånd här och var. Detta hände denna dag, men det var ingen större fara. Efter BRAK åkte vi ner till Hovstallet för kort rep och packning inför Strängnäsresan. Vi kom fram till P10 lagom till lunch och efter intagen sådan (panerad fisk) åkte vi till domkyrkan för ett ljudprov. Vi skulle spela på en begravningsgudstjänst för en gammal regementschef. Det var en mycket stämningsfull och fin spelning. Vid halvtretiden åkte vi tillbaka till K1. Efter middagen spelade vi för 4:e skvadrons muckarmiddag i lilla mässen. Det var lite skillnad mot spelningen tidigare på dagen om man säger så. Iklädda olika uniformer rusade vi in i festlokalen och tog soldaterna med storm. Det var mycket uppskattat! Till vår hjälp hade vi den alltid leende aspiranten Lundberg som höll i talen mellan låtarna. Tack så mycket för hjälpen! Även denna dag gjorde vi enskilt HVO och gick och la oss i god tid inför den sista högvakten i morgon.

Så var dagen kommen. Den 45:e och sista högvakten för LDK 2003! Den gamla vanliga proceduren innan vakten avmarscherade från kasern, sedan själva högvakten. En mycket bra sådan! Den ska vi vara stolta över! Eller som Serg Grann sa efteråt. ”Ni avslutade med flaggan i topp!” Ja, det gjorde vi. Johnson och Karlsson red för övrigt utan kläder under sina respektive M/ä. Trevligt! Så gjorde tydligen LDK det året som Serg Grann låg inne. Det var nog han som hade tipsat dem. Efter högvakten, när vi kom tillbaka till K1, hade vi figrep på kaserngården med hästarna inför beridna högvaktens dag. Vi repade bara en kort stund, kanske en halvtimma. Sen förde vi in hästarna och vårdade allting som vanligt. På kvällen övade vi kadrilj med officerare från K1. Vi spelade Drottning Victorias Präsentinermarsch som travmarsch varvat med Der Königgrätzer som galloppmarsch. Efter övningen fick vi HVO.

På fredagen hade vi uppställning kl. 07.45 och BRAK för första gången med nästa årskulls plutonchef Kn Isaksson. Dagen ägnades åt övning inför beridna högvaktens dag. Vi övade åter igen kadrilj, en uppvisning med Kn Hermansens Pirelli samt Svenska Arméns Tapto och Vid Dagens Slut (Bred dina vida vingar). På kvällen hade vi generalrepetition av programmet inför beridna högvaktens dag. Regnet öste ned och det blev mycket blött och faktiskt ganska kallt. Men det gick bra. Det var lite småmissar här och var men det är okej under en generalrepetition. På läktaren satt, förutom den ordinära publiken, satt även gamla LDK:are ur LDK´k, LDK:s kamratförening. De hade samlats för att deltaga tillsammans med oss under helgens festligheter. De var dock lediga denna dag och satt på läktaren och tog del av vårat fig bland annat. Efter generalrepetitionen gick de flesta och la sig för att vila upp sig inför den oerhört krävande lördagen som väntade.

Denna dag började utanför stallet för hästvård. Vi hade två föreställningar på schemat och hästarna skulle se kanonfina ut inför båda. Innan vi vårdade av hästarna hade vi dock högvaktsutrustningen att vårda från generalrepetitionen igår. Efter all vård och rykt på förmiddagen åt vi lunch tillsammans med de förna musiksoldaterna. Den första föreställningen (matinéföreställningen) för dagen skulle börja kl. 14.00. Vi sadlade och var uppsuttna kl. 13.30 och värmde upp bakom stallet vid uteboxarna. Då kom regnet igen. Vi hade inte speciellt tur med vädret om man säger så. Spelningen och figget gick okej. Det var ganska mycket åka häst när vi skulle ut från arenan. Avanti var nog värst. Han galopperade ut från arenan med Engblom i sadeln. Efter att vi suttit av hästarna ledde vi in dem och sadlade av. Därefter marscherade vi bort till yttre uppställningsplatsen med Serg Grann i spetsen och höll på att bli överkörda av ett par hästar som i full galopp var påväg in på arenan. Arenan bestod föresten av den vanliga ridytan på kaserngården, men med för evenemanget särskilt uppställda läktare. När föreställningen började lida mot sitt slut samlades dragontrumpetarna utanför kasernhuset inför kadriljen och avslutningen med Svenska Arméns Tapto och Vid dagens slut. Vi ställde upp bredvid en scen där LDK´k-soldaterna stod. Vi spelade tillsammans både på kadriljen och avslutningsstyckena. När matinéföreställningen var till ända hade vi lite tid på oss innan vi skulle sadla hästarna för kvällsföreställningen. Den var likadan som matinéföreställningen. Nu hade det som tur var slutat att regna och det hade även samlats betydligt mer folk på läktaren. Figget gick lite bättre denna gång skulle jag vilja säga och publiken såg ut att trivas. Det var en härlig stämning och avslutningen med Svenska Arméns Tapto och Vid dagens slut var en höjdare. Bengtsson spelade jägarhorn och även Fu Lindsö som stod allra högst upp i tornet på kasernbyggnaden. En mycket fin inramning på en härlig men jobbig dag.

På söndag förmiddag vårdade vi av högvaktsutrustningen från igår. För allra sista gången bör kanske tilläggas. Aldrig mer vård av högvaktsutrustningen! Skönt. Efter lunch hade vi en spelning vid en hopptävling på Gärdet. Kn Hermansen mötte upp oss på K1 och vi marscherade ner till tävlingsplatsen och spelade några ryttarmarscher och Carl-Gustaffanfaren. Efter den korta spelningen marscherade vi upp till kasern igen, gick snabbt upp och bytte om till linnekläder och samlades åter vid den yttre uppställningsplatsen. Vi skulle nämligen öva ett program med Pirelli som denna dag inte reds av Kn Hermansen utan en tjej vid namn Johanna som tydligen även tävlar med honom och rider honom flera gånger i veckan. På turnén i Skåne och Tyskland ska han nämligen visa upp sig i ett program som vi ska ackompanjera. Vi spelade Präsentinermaschen och Pas Redoublé. Vid 14-tiden hade vi uppställning i korridoren med Kn Hermansson. Han gick bl. a. igenom schemat under utlandsturnén som börjar i morgon och packningen inför denna. Resten av dagen disponerades bäst man ville, men på måndag morgon skulle allting vara putsat och packat.

/Dragontrumpetare Hansveden

--------------
v 32, 2003

Om man vill vara tråkig, skulle man kunna säga att denna vecka ser likadan ut som förra veckan, förutom de extra spelningarna vi hade då. Nu är det ju så att dagarna skiljer sig ganska mycket från dag till dag. Tycker man att högvakterna är enformiga, kan man ju tänka på ett ”vanligt” arbete, t. ex. ett boktryckeri. Hur mäktigt är det att stå vid samma maskin hela dagen? Hur många snygga tjejer och killar finns det egentligen att titta på under tiden man arbetar eller under hemvägen? Hur många hundra människor står under 45 min och bara beundrar en under tiden svetten rinner? Vem lyser solen mest på? Vem är stoltast? Nog må jag säga att jag fortfarande njuter av högvakter.

Om man tar en titt bakåt till våra första högvaktsdagar kan man se hur saker och ting har förändrats till det bättre. För det första så har vi som sagt ett nytt fig. med nya melodier som känns mycket roligare. Höjdpunkten är ju ”Lätta kavalleriet” när polisen ställer sig i mitten, drar på sig sina vantar och får hela stora publiken att klappa i takt. Turister och tillresta ökar hela tiden ju finare väder det är. Ju mer sol, desto svettigare och stoltare dragon. Hemma på K1 har vi även fått ett extra befäl som skall vara med oss tills vi muckar. Det är nämligen kommande års plutonchef, Kn Mårten Isaksson som ska värmas upp av Kn Hermansson (och oss). Hittills har det fungerat bra. Man märker redan nu att han blir en bra kapten för soldaterna. Det verkar vara ordning och reda i den karln. Han hade i och för sig inget med högvakterna att göra, men han kom i alla fall denna vecka.

Förberedelserna innan högvakten är mycket effektivare nu än i början. Vi behöver inte längre 5 min. på oss att kratsa hovarna t.ex. Visitationen är något tidigare. Vi har lärt oss att man bör gå minst fem minuter innan matsalen öppnar, annars får man hela fjärde skvadron över- och framför sig. Väl under måltiden är det ganska lugnt. De första gångerna var det ungefär; ”Shit! Nu måste vi dra”. Nu för tiden kan man i alla fall sitta kvar och andas ett tag. Det tar inte en kvart att få på sig uniformen. De trögaste människorna kommer upp på logementet fem min innan uppställning. De klarar dock nästan alltid tiden med nöd och näppe. Vården efter högvakten har man också fått upp rutinen på. Första högvakten var visitationstiden 15.50. Nu är vi oftast klara till 15.15. Då har de sega även hunnit med x antal minuters lök. Om man vill hinner man med egen vård (m/ä och stövlar) innan middag. De här fem dagarna har vi sedan varit ledig resten av dagen.

Denna vecka avslutades prydligt med vår slutbal. Se separat inlägg.

/Dragontrumpetare Engblom

--------------
v 31, 2003

Vad skriver man om en vecka som endast innehöll 5 stycken högvakter? Man skulle kunna skriva fem snuttar som är precis likadana, angående vad vi gör när, vilka låtar vi spelar och så vidare men det tror jag att de flesta har koll på vid det här laget. Därför tänkte jag skippa den delen och gå direkt på det göttaste… Inte för att det fanns så mycket sådant heller egentligen, men jag skall i alla fall berätta vad som skiljde den ena dagen från den andra.

På måndagen invigde vi en kongress och en utställning på Armémuseum till fots innan högvakten. Det var minst sagt en flying spelning för ingen var riktigt säker på programmet. Inte ens när vi marscherade in på gården där vi skulle spela var alla med på vad som skulle ske, så det var bara att lyssna upp på sergeanten Kampe och dirigenten för dagen, Harry Sernklef. Denne man hade komponerat en marsch just för öppnandet av denna kongress, och kallat den Marcia Vexillum (vexillum = fana, kongressen handlade om gamla fanor och flaggor genom historien… eller nåt). Vägledda av herr Serklefs yviga rörelser tog vi oss igenom uruppförandet av detta stycke och tog oss sedan tillbaka till kavallerikasern för att rida högvakt.

Vad kan man då säga om veckans väder? Jo, det var sig ganska likt alla dagar, varmt, soligt, svettigt och mer eller mindre vindstilla. Tisdagen var värst. Då var luftfuktigheten dryga 70 % och solen stekte. Det har inte under någon tidigare högvakt i år varit så svettigt som då. 22 dragontrumpetare med 3 befäl fullkomligen flöt bort i värmen under denna vecka, men man skall verkligen inte klaga. Så otroligt mycket folk både på stan och på slottet som beundrande och uppskattande ser på när vi rider förbi och spelar. Man kan inte annat än att känna sig stolt. Det är en känsla som jag tror många kommer att sakna när vår tid här vid Dragontrumpetarkåren är slut. Dagarna flöt på med värme och högvakter på dagarna och bad för de flesta på eftermiddagarna.

Plötsligt var det fredag och dags för veckans sista vakt. Vi tänkte oss en ganska lugn vakt med tanke på värmen, både hästar och människor har ju en tendens att bli lite lätt dästa. Dessutom var det ju femte i rad så av den anledningen kunde man kanske också förvänta sig ett visst lugn, men icke. Redan på väg till slottet började äventyret. Det brallade på från Stureplan och sen höll det på mer eller mindre fram till slottet. Många i kåren (de allra flesta tror jag) kan intyga att det inte är så lätt att spela samtidigt som man halkar runt på en hästrygg som kränger åt än det ena, än det andra hållet. Det blir spridda skurar av toner som störtar iväg åt alla håll, men ska man spela på det sättet så ska man göra det med övertygelse. Så det var bara att hålla masken och se hård ut. När vi kom till Strandvägen fick vi plötsligt order om att göra halt. Det visade sig att Jesper hade kastat av sin ryttare och valsade, något oroligt, runt på vägen för eget befäl. När han var infångad och den stolte soldaten från 4:e skvadron suttit upp igen, kunde färden fortsätta mot slottet. Väl där gick ceremonin relativt lugnt till med undantag för vissa hästar som fick några mindre frispel, men annars allt ganska lugnt. På väg tillbaka från slottet hade vi med oss våra instrument. I vanliga fall brukar vi ju lämna dem efter ceremonins slut, men idag skulle vi rida till Armémuseum för att avsluta den kongress som vi så högtidligt öppnat på måndagsmorgonen. Hästarna travade nästan hela vägen dit, och varför det var så väldigt struligt just denna dag är det ingen som vet. Det var bara något som låg i luften. När vi väl var framme lämnade vi den avlösta vakten och lät dem rida hem. Vi var ungefär lika förberedda inför denna spelning som vi var inför öppnandet. Ingen visste riktigt vad som skulle hända, men sergeant Kampe var en klippa. Vi skulle rida in och ställa upp, spela någon marsch, spela fanfar, Armén Paradmarsch när fanorna halades och sen rida ut. Det blev dock inte riktigt så, men i stora drag. Det vart lite trav under inmarschen och sen var det lite svårt att se sergeanten. Det var dessutom någon galen fransman i sällskapet som ropade fel saker så vi höll på att fullständigt tappa besinningen och visste för en sekund inte alls vad vi skulle spela. Men det löste sig och vi kunde lämna Armémuseum med flaggan i topp (ha ha, fyndigt va?). Vi styrde kosan mot Kavallerikasern och tänkte att hästarna kanske hade lugnat sig lite nu, men icke då. När vi kom i höjd med Stadion var det en lastbil som skramlade till och skrämde fullständigt slag på hela flocken. Det studsade till lite grann och ljudet av metall mot asfalt nådde våra öron. Det var Skåne-Johnson som tappat sin bastrumpet i backen. Vi gjorde halt och plockade upp den. Vi hann rida ca tio meter sen kom det vackra ljudet igen. Då var det munstycket från samma bastrumpet som trillade av och rullade iväg med ett klirrande hånskratt. Det var bara att göra halt igen och plocka upp även det. Sen lyckades vi faktiskt att rida hela vägen från Stadion till K1 utan avbrott och kunde runda av dagen med lite högvaktsvård, innan dragontrumpetarna åter igen spreds för vindan för att åka hem på permission.

Puss och kram

/Dragontrumpetare Göthe