Tidigt måndagmorgon ställde vi upp i korridoren för visitation. Nyrakade och fina skulle vi bege oss ut i skogen. Den här gången fick vi frukost innan vi tog våra bilar och åkte till Strängnäs. Framme utsåg befälen lämpliga tältplatser för tre grupper. Efter urpackning började resa-tält-utbildningen. Med Steg-för-steg-metoden stod till slut tre maskerade militärtält på vår nya förläggning. Nu skulle det fixas och donas så det blev lite hemtrevligt. Ved höggs, pissgropar grävdes, förvaringstält sattes upp och diskbänkar byggdes. Minnet vi hade av fält var bara vårt baskerprov, så vi blev glatt överraskade när lunchen var färdiglagad och att vi dessutom fick en hel skopa ris, en hel skopa köttstroganoff, juice och bröd. Vilken lycka. Efter mat och disk visade Kapten hur ett skyttevärn kunde se ut, och hur man skulle kunna göra bättre. Platsen vi var på är välanvänt sen många år tillbaka, så det fanns redan många värn utgrävda. Nu skulle vi stridsparsvis inta varsitt värn utspritt i en cirkel som omringade vår förläggning. När vi funnit lämpliga ställen, var det bara till att sätta igång att göra ett så bra värn som möjligt. Vissa hade redan djupa och gömda värn, medan andra fick mycket att stå i. Vi grävde och grävde och befälen kom förbi och inspekterade. Hos nästan alla kunde saker och ting alltid förbättras. Endera gräva djupare eller maskera mera. Till middag fick vi burkmat att värma på. Vi fick även ett helt paket kex var. Till skillnad på endast två kex som middag på baskerprovet. Mätta var det bara att fortsätta med våra värn. Samtidigt skulle vägbommar sättas upp i vardera änden av området av sex dragoner som kände att dom hade lite scoutkunskaper. Efter några ”hmm…”, ”om vi gör så här…” och Kaptens lilla handtag så stod det två helt dugliga bommar på plats. Nästa morgon skulle det bli till att skjuta skarpt på skjutbanan, så vi fick känna på AK5:an redan denna dag. Med lösskjutningsanordning och lösa skott laddade ställde vi upp på två led. Innan vi skulle få skjuta så förklarade Kapten hur man gör om kommandot ”besätt eldställningarna” skulle komma. Efter genomgång var det just de orden som ekade i skogen och vi rusade som galningar till respektive värn. Kapten kom och visade oss våra skottområden innan vi ställde upp igen.

Nu var det dags. Vi gick allesammans till ett ställe strax utanför tältplatsen och lade oss på ett långt led. På kommando provade vi de olika skjutställningarna igen. När kommandot ”eld” kom fick jag en klump i halsen och det small och smattrade från flera vapen. Jag tänkte; ”shit, men okej då, jag måste ju lyda order”, och jag kramade avtryckaren. När det tystnat och kommandot ”eld upphör” kom så hade alla i LDK utom 512 Johansson och 524 Forsberg som hade tappat sprint, respektive glömt lösskjutningsanordning, skjutit med en AK5:a för första gången. När vi skjutit några skott i liggande, knästående, respektive stående blev det rast vila medan de två glömska och fumliga tjejerna fick låna varsitt vapen och även dem ladda med 15 skott var och skjuta av. Nu blev det genomgång hur man sover i fält. Det skall ständigt finnas två soldater som patrullerar, lyssnar, bevakar och skyddar förläggningen. Det skall även vara en i varje tält som är eldpost som tar hand om elden, stoppar om kamraterna och vaktar vapnen. Lämpligen byter man av dessa postgubbar efter en timme. Kvällsmål delades ut och vi gick och la oss. Innan man kommer på hur mycket man bör kasta in i kaminen kan värmen i tältet variera från att vara svetthett till hutterkallt.

Klockan sex var det dags att stiga upp. Det var dags för den berömda morgontvätten som vi tidigare fått noga instruktioner på. Sen den vanliga morgonstädningen. Även i fält ska det vara snyggt och prydligt. Logementstälten och marken omkring skall vara något som när tipp topp innan frukost. Efter dagens första måltid ställde vi upp med full stridsutrustning för avmarsch till skjutbanan. Det första vi skulle göra var att ”skjuta in” våra vapen efter oss själva. Tavlorna sattes upp och vi intog liggande ställning med armstöd 50 meter bort. Man skjuter tre skott per serie innan man går fram och markerar. Det är bra om skotten ligger nära varandra, så att man kan dra en slutsats efter några serier. Serie efter serie var vi på den där skjutbanan. Laddade, sköt och markerade. Vissa började sätta skotten bra och kunde börja skruva. Det jobbigaste var nog för nacken att hålla upp den där hjälmen som tynger ner tunga huvudet. Glasögonormarna tyckte att det jobbigaste var glasögonen som mer eller mindre var i vägen. Efter ungefär serie nummer sex, stånk och stön fick vi färdiglagad lunch. Den satt fint! Med ny energi fortsatte vi där vi slutade. Det var några snubbar som var där och filmade oss under övningen. Major Persson kom också dit för att tackade för sig. Hans tid som chef inom FömusC är till ända. Vi fick var och en känna på ett riktigt handtag från den store kramgoda mannen. Det är litet tråkigt att inte ha träffat honom så mycket. Han åkte sin väg och vi fortsatte panga. Det börjar nu likna något för de flesta och efter nionde serien var det bara sju dragontrumpetare som inte fick gå vidare till hundra meter och skjuta på pappgubbar istället. Forsberg som var en av dem fick förklarat av Kapten att hon passar bättre som hemmafru än soldat. Efter några fler serier upptäcker Sergeanten att hon skjutit med vapnet i gasläge två (lite kraftigare sprutt på skotten) hela tiden. Efter tillrättat fel gick det genast mycket bättre. Hundrametersskyttarna började med skjutprov nummer ett. Blev man godkänd fick man gå vidare till nästa prov och svårighetsgrad. På första markeringen började vi lunka fram till tavlorna då Kapten skriker ”ÖKA” och vi springer för livet. Sen fortsatte vi så. Tiden gick, magen blev hungrig igen och det blev dags för middag. För några timmar sedan hade även den andre Sergeanten (Kampe) kommit till oss efter sin ledighet och vid middagstid hade även regnet kommit ifatt honom. Vi kokade burkmat på en annan skjutbana med tak. Mysigt. Nu var det bara sista rycket innan tillbakamarsch kvar. Nu hade alla fått komma upp på hundra meter. Endel fastnade vid samma prov. En del kom lite längre. Många kom till knästående. Endel fick stå och skjuta. Jag är inte så säker, men jag tror nog att det var Engblom som kom längst och fick springa 20 meter, skjuta två skott stående, slänga sig på backen, byta magasin och skjuta två skott liggande på 30 sekunder. Minns jag inte fel så klarade hon alla proven på första försöket med. Vi städade, plockade alla tomma patroner, packade det sista och marscherade till förläggningen igen. Vi hängde saker på tork, bäddade i tälten och ställde upp. Åter igen skulle lösskjutningsanordningen på. Kapten sa att man aldrig vet vad som kan hända under natten. Vi började undra hur vi skulle ta oss till våra värn om ”besätt eldställningarna” skulle komma mitt i natten. Han gav svar och berättade även att Major Persson brukar komma och anfalla ungefär vid två-tiden. Nu började Nilsson hetsa upp sig och lägga upp en plan inför natten.

Vi gjorde upp tre brasor och grillade korv p&arig; Kn Hermanssons begäran… ”för korv är ju gott!” Grillkorv fanns ingen. Det fick gå bra med kokkorv som en och en ploppade ner i elden. Men visst var det mysigt. De första eld- och patrull-posterna gick på och timmarna började vandra. Trötta lade vi oss på våra blöta liggunderlag och somnade tillslut in, alla utom Nilsson. Han var uppe hela natten på helspänn och väntade på att något drastiskt skulle hända. För varje timme som gick låg vi resten och trodde mer och mer att ingen skulle komma och attackera oss. Klockan fyra gick även Nilsson in i tältet. Om han somnade tror jag knappast. Denna natt var nog hans mest spännande tid någonsin i LDK. Sen small det! Klockan var halv sex då någon började skjuta. Patrullposterna ropar: ”besätt eldställningarna” och soldater tar sig ur tälten i olika hastigheter med sina lösskjutningsladdade vapen. Mellgren var sist ur sitt tält. Hon lufsade iväg till sitt värn och… tjoff! Sa det, och hon syntes inte mer då hon plötsligt snubblade ner i gropen. Det hördes skott från alla håll och kanter. Det var någon som sprang runt vår förläggning och sköt mot oss. Vi sköt tillbaka även då man inte såg någon. Ett evigt smattrande hördes tills då Kapten ropar ”eld upphör”. Vi ställde upp och busarna avslöjades. Det var nämligen våra eldposter; Karlsson och Engblom som var våra fienden. Vår käre soldat Forsberg hade begett sig ut för att strida i långkalsonger och 90-skjortan. Vilken pingla!

Nu var det bara att börja packa inför hemfärd. Färdiga begav vi oss till P10 för att vårda allt som vi lånat. Det var ganska mycket, men vi är också ganska många så det gick hyfsat fort. Även vapnen skulle vårdas av, och det var tråkigt. Till slut fick vi åka hem till K1.
Efter vård av egen utrustning vankades det muckarmiddag för MP. Gamle Sergeant Lundberg kom och tog befälet. Vi satte på oss full stridsutrustning, krigsmålning och med våra instrument som vapen. I matsalen där militärpoliserna satt och åt kom vi och gjorde en så kallad framryckning till välbekanta ”Pappenheimer”. Vi släpade, smög och sprang in till scenen. Vi brände av högvaktsstyckena. MP mindes och upplevde sina dagar på slottet. I stället för troppning av fanan blev det ölhävartävling bland befälen. Dock fick soldaterna göra rundmarsch och det berömda uppställningsropet kom med på evenemanget. Vi gick ut på samma sätt som vi kom och sen var det inget mer med det. Uppskattat var det och tur är ju det! God natt för denna dag.

Innan vi fick åka hem till våra mammor så hade vi en audiens att sköta. I bussarna åkte LDK till slottet. Där spridde vi ut oss i fyra grupper; en liten ”Kavalleriets-paradmarsch-grupp”, en stor orkester utomhus och en ännu större orkester inomhus i Östra valvet. Stora Johansson spred ut sig nedanför trappen och spelade fyra appeller samt ambassadörssignalen. Denna dag var det fem lyckliga ambassadörer som kom till Svea rikes slott. Lika många gånger spelades Kungliga Gardet och Narvamarsch. Tack och hej efter fredagsrutin.

/Dragontrumpetare Engblom
--------------
v 19, 2003

Efter att ha vilat upp sig under en välbehövlig permission, var det åter dags att svinga sig upp i sadeln och ge sig i kast med veckans högvakter. Det stod också en hel del andra saker på schemat (mer eller mindre väntade uppgifter), som senare skulle komma att sätta hela kåren i rörelse.

Onsdagen innehöll högvakt nummer 10(i fortsättningen förkortat till hgv). Vädret var fint och det gav goda förutsättningar. Det gick bra och Kn Hermansen var mycket nöjd efteråt, framför allt med figet. Det var dock inte alla som ägnade vår föreställning all sin uppmärksamhet. Khavar med vänner spanade glatt in tjejerna nedanför Lejonbacken när vakten red förbi. Efter det var det dags att gå ner för att sätta in en riktig charmoffensiv, men av någon anledning blev så ej fallet. Det troligaste är att flickorna försvunnit ur sikte, och då tänkte våra tappra soldater att det var dags att ta sig upp till borggården och ansluta sig till övriga. När hgv var över, behöll vi våra instrument och red till Nordiska museet för att inviga en utställning om hästen genom tiderna. Efteråt följde vård som vanligt och middag vid 16:30. De som ville gick på kvällen till Solo (ett uteställe för Djurgårdare) för att se VM-kvarten mot Finland i ishockey. Det var en mycket spännande match och nöjda efter segern slumrade vi in vid 23:00 snåret.

Torsdagen innehöll en typisk standard hgv. Det gick OK, och när vi kom tillbaka var det dags för att ta den andra TBE-vaccinationen. Med värk i armarna stapplade vi ut på gården för att där mötas av polisen i full combat outfit. De övade kravallarbete med både ryttare och fotfolk, och det var faktiskt ganska häftigt att se.

Fredagen hade många sett fram emot hela veckan. Inte för att den innehöll hgv 12, och inte för att många började känna av sina ömma ryggar (det sliter att rida hgv), utan för att det på kvällen vankades LDKs första plutonsfest. Fest är väl att ta i, eftersom vi hade hgv dagen efter och därför var tvungna att ta det ganska lugnt, men vi grillade på kaserngården (till 4:e skv. och MP:s avund) och avnjöt måltiden i lilla mässen. Det var mycket trevligt och alla befälen utom Serg Kampe var med. Kn Hermansen sammanfattade våra bedrifter så långt och Kn Hermansson såg mest hård ut. Han avtackade den förlorade praoeleven som återvänt för kvällen med en skiva ryttarmusik till plutonens förtjusning. När klockan närmande sig halv åtta, drog sig större delen av LDK samt Serg Grann och Furir Lindsö till Odenplan och Hard Rock Café för att se VM-semin mellan Swe och Slovakien. Det var en mycket lyckad kväll och samtliga instämmer till att vi snart borde göra om det igen.

Högvakten på lördagen var MP:s sista. Det skulle firas. Det började med allmän oro bland hästarna på vägen till slottet. Vid Stureplan kom en livdragon i full karriär och körde om på vänstersidan. Han fortsatte förbi oss och vidare fram till poliserna, men där var det stopp. En av poliserna fångade in rymlingen och eskorterade honom tillbaka till sin plats. Turen fortsatte till slottet och sen var det same procedure as always. När det var dags att dra sig tillbaka fortsatte spektaklet. För ovanlighetens skull tog vi följe med den avlösta vakten (i vanliga fall rider de iväg innan vi är klara med ceremonin, men idag hade de väntat på oss av någon anledning). När vi passerade Stureplan (på tillbakavägen alltså) fick vi kommenderad halt. Då var det en i vakten som gjort en avsittning mitt i lördagsrushen. Det visade sig senare att han var den enda i sin pluton som inte hade någon avsittning fram till då. Sniket, men det är bara att bita ihop och komma igen. Han bet i det sura äpplet och satt upp igen, med ett något naggat självförtroende, och sen satt alla kvar hela vägen till K1, även om det var mer brall än vanligt. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt puts på prylarna som skulle användas vid kommande veckas audiens.

På söndagen var det mycket som skulle förberedas inför fältveckan. Strids- och trosspackningen skulle packas, de vårdade prylarna till audiensen skulle visiteras och skytteställningar skulle läras ut. Detta skedde under Serg Granns ledning med assistans av Furir Lindsö. Plats nedanför ryttarstadion. Där nöttes det på liggande, knästående och stående skjutställning fram till lunch sen skulle det som sagt packas. Vi fick en uppställningstid och när vi samlades vid den fick vi en trevlig överraskning, Coopertest. Löpning 2 km på tid ute på Djurgården i söndagssolen. Det var många sig med en något undrande blick lyfte på ögonbrynet när 22 svettiga dragontrumpetare flåsade runt banan. Snabbt tillbaka till dusch och snabb middag för att sedan ta sig till Hard Rock Café och VM-finalen i hockey mellan Sverige och Canada. Det slutade ju som bekant inte speciellt kul, så för att bli på lite bättre humör klädde några ut sig i hjälmunderlag läge 1 (typ rånarluva) och annat hemligt, och störtade på Nilsson som låg och läste Helge i sin säng. Man kittlade denne tills han var fullständigt rasande och for ut i korridoren glatt påhejande av några som samlats för att se skådespelet. Glada i hågen somnade vi för att nästa dag ge oss ut på nya äventyr.

Puss och kram /Dragontrumpetare Göthe
--------------
v 18, 2003

Den artonde veckan på året påbörjades för dragontrumpetarna på tisdagen efter härliga två dagars ledighet. Denna veckan skulle innehålla mycket (precis som vanligt), bl. a. HM Konungens födelsedag, besöksdag för anhöriga och tre ytterligare högvakten mot slutet av veckan. Förmiddagen ägnade vi åt vård uppe i sadelkammaren. Man börjar få lite rutin på det vid det här laget. Man märker efter ett tag hur man kan småfuska lite utan att befälen märker något, eller också kanske de blir lite snällare när de visiterar av utrustningen. Efter lunch var det förövning på slottet med TRK och AMK. Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida denna dag, utan det regnade och blåste friskt både på dit- och hemvägen. Övningen gick väl bra trots att vädret försvårade det hela, både för musikerna och hästarna. Det märktes att alla frös, inte minst Avanti som med Engblom i sadeln stod och skakade på slottet, stackarn. Han fick väl upp värmen lite grann när han skrittade på tillbakavägen. Dragontrumpetare hade varken känsel i låren eller fingrarna när vi äntligen, efter drygt tre timmar i sadeln, åter nådde K1. Kvällen ägnades åt repetition i Hovstallet med Kn Hermansen och sedan var det vård av personlig utrustning som gällde fram till sängdags.

Dagen därpå var det uppställning som vanligt inför högvakten som idag skulle genomföras, kanske den viktigaste högvakten på hela året. HM Konungens födelsedag, mycket folk på slottet och alla tre värnpliktiga musikkårer på plats. Nu gällde full koncentration för att lösa uppgiften så bra som möjligt. Vi red ifrån K1 en kvart senare en vanligt, alltså kl. 11.45. Vädret denna dag var mycket bättre än igår som tur var. Det var lite blåsigt, men ingenting att klaga alltför mycket över. När vi kom upp till slottet märkte vi hur många det var som hade tagit sig dit för att ta del av festligheterna. Det var knökat som man säger i Göteborg. Vilken känsla att rida in till "Pappenheimer" och se all denna publik och TRK och AMK som står uppställda bakom gevärsbron på borggården och tittar upp på oss med spänd och nervös blick. Högvakten gick bra och det klingade jättefint från hästryggen. Kn Hermansen smålog lite mellan låtarna och verkade jäkligt nöjd med oss. Även ritten hem fortlöpte på ett bra sätt och på eftermiddagen vårdade vi av utrustningen. Kvällen var fri och ägnades efter behag. De flesta gjorde ett besök i stan.

Den första maj var det dags för den årliga besöksdagen för anhöriga. Uppställning för dragontrumpetarna var kl. 09.00. Tyvärr regnade det så programmet fick göras om lite innan de anhöriga kom. Lite synd, men ingenting vi kan styra över. Efter diverse förberedelser på morgontimmarna med hästrykt, vapenuthämtning, bära notställ osv. mötte vi våra anhöriga efter lunch utanför kaserngrindarna kl. 13.00. Efter lite småprat en stund ledde vi in dem genom valvet till kaserngården. Där presenterade Kn Hermansson sig och berättade lite kort om kasernområdet och byggnaderna. Sedan ledde vi pappor och mammor, småbröder och storasystrar till filmsalen. Väl där berättade Kn Hermansen om var LDK sysslar med, vad vi har gjort och var vi kommer att göra. Efter honom gick ordet över till chefen för Försvarsmusikcentrum, Övlt Grafström. Han berättade om Försvarsmusikcentrums verksamhet, om alla kårer och dess utlandsresor osv. När alla frågor var besvarade var det dags för nästa station. P.g.a. det dåliga vädret hölls denna i ridhuset. När publiken var samlad började Serg Grann förevisa hur ett BRAK-pass går till på morgonarna, precis som han gjorde förra året. Till sin hjälp hade han ett tiotal soldater och lika många liggunderlag som hade rullats ut på underlaget i ridhuset. Där gjorde de armhävningar, rygglyft osv. medan sergeanten berättade. Efter BRAK-förevisningen skulle nu samma sergeant och soldater visa ur ett exercispass går till i kort drag med givakt, passa signal, helt om osv. Nästa station var det Kn Hermansson som höll i själv. Det var GSU som gällde och vid sin sida hade han fyra fullt stridsmunderade dragontrumpetare med påkladdad kamouflagefärg i ansiktet och AK-5:an i händerna. Där, mitt i ridhuset, visade han olika metoder att ta till i närstrid med vapen fast utan ammunition. På givet kommando från kapten stötte de fyra soldaterna sina vapen framåt och gav samtidigt till ett djungelvrål. Ganska häftigt tyckte nog många. Den näst sista stationen på besöksdagen var ridning. Åtta hästar och ryttare hade valts ut och kom nu in i ridhuset. Kn Hermansson berättade hur ett vanligt ridpass går till med uppsittning, skritt, trav och avsittning. Efter detta fick de som ville själva prova på att skritta runt ett par varv tillsammans med en ledare som höll i hästen. Klockan hade vid detta laget hunnit bli halv tre och nu var det hög tid för fika i filmsalen. Det bjöds på kaffe, saft och bullar och föräldrarna fick åter igen chans att prata med sina söner och döttrar och kanske även bekanta sig lite med andra familjer. Kl. 15.00 slog Kn Hermansen in ”Spirit of the celts” och därmed var den sista organiserade delen i besöksdagen påbörjad. Dragontrumpetarna höll en fyra låtar lång konsert i filmsalen och publiken verkade nöjd. Efter konserten bestående av förutom ”Spirit of the celts” även ”Vivaldis winter”, ”Bruremarsj” och ”Trumpets Wild” fick soldaterna en knapp timme på sig att själva visa sina anhöriga runt i stallet, logementen osv. innan de tog farväl av K1 för denna gång. De flesta verkade vara mycket nöjda med dagen trots vädret. På kvällen gick de flesta ut och åt middag med sin familj. När vi kom hem från stan märkte vi till vår stora förvåning att någon hade stängt av vattnet till vår våning. Där fick man på läppen när man skulle tvätta sig och borsta tänderna. Som tur var märkte de flesta av oss att vattnet hade stängts av innan de gått på toa. Det gjorde tydligen inte Waltons som hade fyllt denna med okänt innehåll i tron om att de gick att spola som vanligt. Ha ha, vad förvånad han blev. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få toaletten någorlunda fräsch igen. Nog om Walton. De flesta trodde nog att det skulle komma tillbaka snart, men icke sa nicke. Hursomhelst, vi somnade även denna kväll och sov gott… fram till kl. 23.30 då brandlarmet satte igång med full fräs. Det var bara att greppa motoroverallen och springa ut i vårnatten och ställa upp. Samtliga dragontrumpetare var på plats utom Khavar som var ute på stan. Det visade sig vara en vattenläcka som orsakat larmet. Samma läcka som gör att vi inte har något vatten i vår korridor.

Dagen efter besöksdagen var det uppställning utanför stallet som vanligt inför högvakten. Eftersom det var klämdag var det helgtider som gällde i matsalen, alltså frukost kl. 08.00. Det var inte så mycket folk på slottet idag, men högvakten gick bra. Efteråt vårdade vi av och vi marscherade bort till yttre uppställningsplatsen med stadigt tempo. När vi stod där berättade Serg Grann att furirerna (Lindsö och Wretling) under högvakten hade sagt till honom att det både lät och såg bättre ut än förra LDK´s sista högvakt. Kul med tanke på att detta var vår 7:e högvakt och vi har 40 kvar! Det kan bli riktigt bra det här avslutade Serg Grann sitt lilla tal med. Jajamensan! Efter middagen var det uppställning vid yttre uppställningsplatsen kl. 16.45 för kort repetition av ”Svenska Arméns Tapto” och ”Signal Solenne” (med Göthe som solist på den sistnämna) under Kn Hermansens befäl. Efter dessa var det fredagsrutin som gällde, därefter fria aktiviteter. En och annan dragontrumpetare gick ut på stan och åt. Fortfarande inget vatten uppe hos oss. Är det så här varje år? Är det kanske så att befälen stänger av vattnet som ett slags test för soldaterna. Ja, frågorna haglade i korridoren. De flesta såg dock det lustiga i det hela och brydde sig inte så mycket om problemet. Det är ju bara att springa över till Dragonbutiken om man behöver gå på toa.

På lördagens högvakt bjöds det på regnväder för LDK för första gången på mycket länge. Det var riktigt kallt och jäkligt nere vid slottsbacken men det blev lite bättre när vi hade kommit upp till vår plats på borggården. Högvakten gick väl okej, men kanske inte riktigt lika bra som igår. Vi red 20 st, men det märktes ingen större skillnad musikaliskt från igår. Kn Hermansen verkade nöjd i alla fall trots ovädret och han tog som vanligt avsked från oss vid Hovstallet på vägen tillbaka till K1 efter högvakten. När vi var vid stadion utbrast Bengtsson från hästryggen: I vanliga fall är jag djupt troende, men nu är det någon som driver med oss ”där uppe”. Kul. Efter vården av högvaktsutrustningen och hästarna fick vi reda på att första delen av kvällens spelning på Livgardets vårbal på Karlberg var inställd p.g.a. regnet. Vi skulle ha spelat samlingsmusik en stund innan utomhus när gästerna anlände, men det blev inget av det. Istället hade vi rast vila fram till kl. 20.30 då Kn Hermansen och Serg Grann mötte upp oss i korridoren. Vi spelade igenom ”Svenska Arméns Tapto” och ”Signal Solenne” som vi skulle spela på kvällen på Karlberg och stämde av våra instrument. Eller snarare försökte stämma av våra instrument. Det är ju lättare sagt en gjort. Akustiken i korridoren är verkligen jätteskum, så efter tappra försök med byglarna beslöt vi oss för att låta dem vara och istället stämma av när vi var på plats på Karlberg. Innan spelningen blev vi bjudna på lite mat vilket var väldigt uppskattat. Spelningen gick jättebra och solisten Göthe spelade ”Signal Solenne” jättefint. Både hon och Kn Hermansen var mycket lättade efteråt. Vi kom hem till K1 först vid halv tolv på kvällen. Inget vatten… men vi fick i alla fall lov att använde befälstoaletten om vi behövde. Det gjorde vi. Mellgren var först med att ockupera den om ni undrar. Kul att läsa om vad Kn Hjelm har sagt till tidigare dragontrumpetare. Är allting sant kan man ju undra.

Söndag och högvakt igen. Lite regn och småkyligt i luften, så inte så mycket folk på slottet. Det märks lite när man har gjort några högvakter i rad att man är lite trött. Nilsson gäspade till exempel hela vägen upp till slottet och även hem idag. Man känner sig allt lite småseg. Då kan man göra som Mellgren, åka på kryssning till Åbo med pojkvännen under ledigheten. Efter högvakten vårdade vi av utrustningen som oljade blixtar allihop så vi fick HVO redan kl. 16.23, ute på kaserngården dessutom. Första gången faktiskt. När vi kommer tillbaka efter ledigheten håller vi alla tummarna på att vattnet har kommit tillbaka till oss.

/Dragontrumpetare Hansveden
--------------
v 17, 2003

Vi ställde upp 12.45 på annandag påsk. Efter påskhelgen var det dags för ett ordentligt BRAKpass med serg. Kampe. Även fast man inte hade ätit ägg, så skulle dem ändå brännas bort. Vi gick till stallet och hämtade ut hästarna sista övning innan högvakterna. Det såg inte så bra ut alls. Men det är väl så det ska vara på ett genrep? Sen fick hästarna vila och pallar fick ersätta dem. Klart vi måste öva in till det sista. Vi gick även figget som kommer att framföras på högvakterna. Det är alltid lika kul att sjunga våra marscher. Till sist fick vi tid för egna förberedelser. Stövlar är fortfarande det som står högst upp på den listan för många.

Tis. 22:a april sätter högvakterna igång. Rutinerna denna dag såg lite annorlunda ut än alla andra dagar. Det blev inte lika mycket ”skynda” och skönt var då det. Det hade ju vart pinsamt om våra bröder från Livskvadron och ryttmästaren hade fått vänta på LDK. Alla förberedelser på morgonen gick bra. (nämner mer om dem nedan) Vi red ut med glänsande hästar till K1s signal ca 11.15. Vi stannade till vid Kungsträdgården på ett ärostopp och visade upp oss för folket och spelade två ryttarmarscher. Vi red vidare, över slottsbron och sedan halkade vi upp för slottsbacken. På yttre borggården väntade publiken. Väl uppe rider vi pampiga in till K1s signal och Pappenheimer. Allt tröttsamt och tråkigt fanns inte vid det läget. Nu var man verkligen en stolt Dragon. Både vi och våra bröder skötte oss bra. Det mest drastiska som hände för oss var under figget. Hagström ville ställa upp på linje som alla andra, men det ville inte hans häst Ergo (som vanligt). Dem tog ett litet ärovarv runt några och låtsades som att det skulle vara så. Vi kom hem oskadda. Klockan 13.30 satt vi äntligen av och fick vila den ömma rumpan. Efter ombyte började vård av häst samt utrustning som skall vara som ny. Tyg ska va utan hår och läder ska glänsa. Denna första högvaktsdag var vi helt klara ca 16.15. Innan ”för middag, ryck in” gav serg. Grann oss order att öva på Stabstrumpetarens honnörsmarsch under kvällen. Nu var det bara efter middagen dags för den egna utrustningen. Bl.a. stövelputs som inte längre är någon stövelputs Vissa är snabbare än andra, men jag var i alla fall inte ”klar” med allt förrän vid 20. Kommer det vara så här varenda högvaktsdag frågade då man sig själv. Förhoppningsvis och troligen inte.

Veckan fortsatte med fyra högvakter till. Nu skall jag berätta för dig som är intresserad hur en högvaktsdag för en dragontrumpetare ser ut:
07.30: Efter vanliga morgonrutiner ställer man upp vid stallet för en vanlig visitation. När befälet säger ett hästnamn, säger dennes ryttare stolt efter och marscherar iväg för en timmes rykt och diverse vård av hästen. Skimlarna tvättas nästan alltid för deras vita päls inte är så vit där bak. En annan tacksam sak som vissa hästar får för sig är att lägga sig precis efter vården.
08.40: Visitation. Hämtning högvaktsutrustning. Marschering till överspelningshytterna.
09.30: Lunch. Nu när frukosten lagom åkt ner i magen skall man äta igen. Herberts portioner är inte heller att leka med. När man sen frågar efter två biffar i stället för fyra säger han ”flicka lilla” och tror att man bantar. Jag säger samma som fröken Morissette i ”Thank U”: ”how ´bout stopping eating when i’m full up”. Samtidigt måste man äta ordentligt, för nästa gång vi får mat är vid 16.30. Det går inte lättare att få i sig allt när man ska hinna byta om under rasten. Ja, lunchen är ett dilemma, men man vänjer sig säkert.
10.15: Uppställning i M/Ä. Visitation av denna. I handen har man instrument och ridstövlar, för på fossingarna sitter gummistövlarna. Andra högvakten gav vi oss på en marsch till stallet. Det både låter och set ut ungefär som ett gäng bönder på väg till sammanträde. Vi sadlar och kandarar (tränsar). Innan vi för ut hästarna byter vi självklart stövlar. Annars hade det vart rätt kul att rida till slottet i gummistövlar. Visitation av häst innan ridning och högvakt.
Ca 10.45: Uppsittning och uppställning med hästar i avmarschformation. Nu finns det tid för lite uppvärmning, skalor och uppladdning.
11.15: Uppställning tillsammans med hela rid och hästhämtarstyrkan. Visitation görs av ryttmästaren. Vi spelar några marscher.
11.30: Avmarsch och K1s signal ekar genom valvet. Vi rider ner mot stan till endast melodin av några hundra hovar smattrandes i marken. Den fjärde högvaktsdagen hör man under denna ljuvliga ritt ett kling i asfalten. Forsberg lyckades med fenomenet att tappa munstycket i lystring ställ. Därmed hade hon äran att vara den första som tappar något. Nere vid Stureplan drar våra marschmarscher igång. Då finns det ingen som tar en. Spelandes tar vi oss till slottet. Den andra gången vi red uppför slottsbacken blev hästarna spattiga. Eko, Ergo och Carousell tyckte det var behagligare att trava respektive galoppera upp. Vi gjorde halt mitt i backen och busarna fick ställa in sig.
Ca 12.10: Vi befinner oss utan för yttre borggården och slår på K1s signal och Pappenheimer. Känslan som är när vi rider in kommer alltid finnas kvar i en dragontrumpetares hjärta. Figget har vart godkänt samtliga gånger. Tredje dagen gjorde Cornett med Malm en Ergorundtur fasst mycket längre. När avlösningen och ceremonin är klar rider vi ut med samma välkända marsch som vi rider in med. Kn Hermansen var nöjd, men vi fick bakläxa igen på Stabstrumpetaren. Man tar av instrument och kliar sig på kliande ställen. Kanske lyfter man lite på hjälmen innan vi rider hemåt igen. Den hittills största saken som hände under hemfärd denna vecka var att en motorcyklist låg bakom oss och visade rätt tydligt att han tyckte vi var i vägen. Han åkte ett bra tag bakom och varvade motorn så hästarna längst bak blev spattiga. När vi kom fram till K1 vinkade en av de ridande poliserna in knäppgöken och lärde honom veta hut. När polishästen började bralla passade busen på att sticka i all världens fart. Vissa vet inte bättre.
Ca 13.40: Avsittning. Ombyte och vård fram till middag. Hittills har vi minskat ner vårdtiden med fem minuter. Ja, ja… Snart har vi som Kn Hermansson sa ”lärt oss hur och var man kan fuska.”
15.40: Visitation och upphängning av utrustning.
16.30: Middag och egen vård.
En kväll ställde hela LDK upp på kaserngården (repsalen är full med grejer) för repetition av Stabstrumpetaren under ledning av Hansveden. Till och med Kn Hermansson hade hört att den lät rätt mesig och osäker. Då fick vi ju faktiskt då lov att repa den på riktigt. En annan kväll hade vi vår första körrepetition med serg. Kampe. Vi började titta på en snappsvisa och sången till kvinnan. Det kommer nog bli bra till slut. Vi får se om det blir dugligt att sjunga upp för publik någon gång. Den fjärde kvällen hade vi fredagsrutin så att vi snabbt kunde få HVO efter vår femte högvakt. Efter ett halvår har vi nu börjat med våran huvuduppgift och det som vi är kända för. Nu återstår bara 42 högvakter. Dem kommer att vara över snabbare än man kan tro. Serg. Grann påminner oss att njuta av varje sekund vi sitter där på våra hästar, och det är precis vad vi ska göra!

/Dragontrumpetare Engblom
--------------
v 16, 2003

Denna vecka började jobbet inför högvakterna på allvar. Vi hade ett figurativt rid/spel program som skulle läras in samt en del nya marscher att öva på.

Vi började måndagsmorgonen med ett brakpass med Serg Kampe. Efter det var det dags att damma av ryttarexercisen. Eftersom marschtåget inte innehöll någon hästexercis alls, var vi allt lite ringrostiga när vi drog igång. Hur som helst såg det betydligt bättre ut efter ett par minuters träning och lite ”goda råd” från sergeanterna. Därefter var det dags för att bege oss tre våningar ner och tvärs över kaserngården, det vill säga till stallet. Det stod musikridning på schemat. Dagen till ära var musikinspektör, tillika överstelöjtnant, Torgny Hansson på plats för inspektion. Det sker varje år innan första högvakten för att kontrollera att kåren håller måttet. Detta ridpass skulle framförallt gå ut på att öva det figurativa programmet. Till en början gick det ganska bra, men det var lite oro i skimmelledet. Carousel var inte riktigt nöjd med tillvaron, och sakta men säkert spred det sig till övriga hästkamrater. De modiga dragonerna trotsade dock deras sura miner och skänklade på för att visa för inspektören att just de var bäst i test tillslut fick två av skimlarna nog. Det började med att Carousel brallade iväg från övriga med sikte på cykelställen utanför vår ingång till kasernan. Övriga fortsatte rakt fram, men när Carousel var borta fick Eko fullständig fnatt. Med Bengtsson i sadeln stegrade han sig så mycket att han välte bakåt. Skämt åsido, så var det hela riktigt otäckt. Det kunde ha gått riktigt illa, men som tur är, är både Eko och Bengtsson rätt smidiga(?) varelser. Tja, Eko i alla fall. på något sätt lyckades Bengtsson krångla sig undan den ca 600 kg tunge bakåtstörtande Eko. Denna lyckades i den sista skälvande sekunden förhindra ett riktigt ryggplask genom att vända runt på en femöring och pinna iväg på egen hand. Det hela slutade med ett skrapsår, ett ömt bakhuvud, en stel nacke och ett par trasiga tyglar, men det skall vi alla vara väldigt tacksamma för. Det skall tilläggas att det skedde på kaserngården bredvid MP (militärpolisen) som flitigt övade högvaktsavlösning med allt vad det innebär. Sånginsatser, exercis och ett ganska bra försök att gå i takt till musik.

När ridpasset var slut och hästen var vårdad hade vi genomgång av högvaktsadling med Serg Grann. Lunch och därefter rep i Hovstallet. Musikinspektören, som fortfarande hedrade oss med sin närvaro, satt i ett hörn med anteckningsblock och penna och skrev febrilt under hela repet. Det var mest högvaktsmusik som repades plus att vi fick ut de sista låtarna till ceremonin för att lära oss dem utantill. Kvällen bedrevs på valfritt sätt.

Tisdagsförmiddagen fortsatte med förövning inför högvakten. Vi flyttade oss då från kaserngården ned till ryttarstadions paddock för att kunna jobba mer ostört. MP fortsatte sitt drillande uppe på grusplanen. Vi övade vårt fig om och om igen, tills det var dags att ta oss tillbaka till stallet för avsadling och lunch. Det blev lite brall på tillbakavägen, men snart var alla tillbaka innanför grindarna. Efter lunchen var det repetition av högvaktssadlingen och visitation av ridstövlar, hjälm, instrument och M/Ä. Det övades en del musik också, men annars bedrevs eftermiddagen med egna göromål. Det vill säga att alla pysslade med olika saker, framförallt då puts och vård av materiel och hästar.

På onsdagen stod något alldeles speciellt på schemat, nämligen förövning på slottet. Innan dess skulle vi dock genomgå en övning i paddocken till. Det var mycket varmt och soligt denna dag, men alla var inte glada i humöret för det. Eller också var det några som helt sonika fick solsting. Pukhästen Gulliver tillexempel. När vi skulle tillbaka till stallet efter att ha övat klart nere vid ryttarstadion, var det som om helvetet bröt lös. Skimmeln Carousel var med och startade spektaklet (som så ofta annars), inte ensam men han agerade startraket. Han skuttade runt som om han fått fnatt när en vattenpöl kommit i hans väg. Oron spred sig snabbt i leden och längst fram kom Gulliver och Julius på krigsstigen med varandra. Julius pilade iväg åt höger och guliver störtade iväg åt vänster och sen var Gulliver fullständigt oregerlig. Han galopperade iväg med Eriksson på ryggen rakt upp för backen som löper parallellt med Lidingövägen. Flocken följde efter i en något mer samlad gångart. Väl uppe på krönet fick Eriksson stopp på honom, men äventyret var fortfarande inte över. Gulliver började snurra runt och kasta sig fram och tillbaka, och snart låg Eriksson på backen. Det luriga var bara, att även puksadeln gjorde det. Det tog några minuter innan det gått upp för alla vad som hänt, men snart stod det klart att sadelgjordsstropparna i puksadeln gått av. Gulliver fick ledas tillbaka och gjorde detta under vilda protester. Hur som helst vinglade vi snart in genom grindarna igen och Gulliver firade detta genom att ställa sig och börja beta på gräsmattan utanför kasernbyggnaden. Då var han minsann from som ett lamm igen, och hade ingen som helst lust att gå någonstans.

Efter att ha slängt i oss en snabb lunch, var det åter dags att sadla på våra hästar för att avmarschera mot slottet. Dagen till ära hade vi på oss våra fina 90-vapenrockar istället för grötrockarna. Det tackade vi för och sträckte lite extra på oss när vi red genom stadens gator. När vi kom upp till slottet övade vi igenom hela ceremonin ett par gånger (inga pukor på Gulliver, han fick ridas med vanlig manskapssadel sedan vi inte hunnit laga puksadeln). Det gick väl hyfsat, och Kn Hermansen försökte lura i oss att han trodde att det skulle kunna fungera. Eftersom det var så fantastiskt fint väder, fick vi en liten försmak på hur det kommer att bli i sommar, om det blir en fin sådan. Varmt och svettigt alltså. Men det var mycket roligt att få öva på plats och alla börjar nu bli riktigt sugna på premiären. Vi red tillbaka igen när vi övat klart, och kvällen tillbringades med vård och fredagsrutin.

Torsdag=hemresedag. Vi skulle få HVO redan innan lunch, det vill säga vid 12:00. Innan dess han vi med att genomföra ett ridpass till, och nu började grejerna sitta ganska bra. Det är en viss teknik man måste lära sig för att kunna spela riktigt bra till häst, och det tar ett tag. Men det går i alla fall bättre och bättre. Det vackra vädret höll i sig och det var ett glatt gäng dragontrumpetare som lämnade Kavallerikasern för en 4 (!) dagar lång permis.

Puss och kram /Dragontrumpetare Göthe