LDK

Kamratföreningen
Vad är LDK-k?
Fotoalbum
Brassbands-SM
Styrelsen
Stadgar
Medlemskap
Medlemsportalen
Ã…rets Dragontrumpetare
Allmänt
Startsida
Vad är LDK?
Soldatförteckning
Fotoalbum
Hästarna
Elva månader
Chat
Forum
Ã…rskullar
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
Länkar
Beridna Högvakten
Försvarsmusiken
Arméns Musikkårs Vänner
Arméns Trumkårs Vänner
Övrigt
LDK:s CD-skivor
Svensk historia
Kontakta oss
In English
LDK-k © 1997 - 2018


Swedish Army Tatto 2002

Den 6-8/9 2002 genomfördes traditionsenligt Swedish Army Tatto i Globen, Stockholm. Det var nionde gången i ordningen och sjätte gången i Globen.

Jag besökte föreställningen på lördagen den 7/9 och var förväntansfull då årets orkestrar på pappret verkade vara ett starkt startfält. Att sedan få en aptitretare på inre borggården efter högvaktsavlösningen gjorde inte förväntningarna lägre. Efter att ha köpt konsertprogrammet fick jag en glad överraskning. LDK hade fått uppdraget att inleda konserten med en specialskriven fanfar.

Så när mörkret sänkte sig inne i arenan spetsades öronen rejält. Stämningen var härlig bland de uppskattningsvis 6000 åskådarna. Och visst märktes det att LDK är en liten kår för att fylla hela globen med musik. Men det var en festlig "Fanfar för Swedish Army Tattoo 2002" som Åke Edenstrand hade komponerat. Det var ytterst fyndigt att i fanfaren väva in K1:s igenkänningssignal. Det drog i mungiporna.

Efter ett ytterst militärlikt tal av generalmajor Åke Sandqvist (såväl på svenska som svenskklingande engelska) var det åter dags för LDK. De genomförde här ett fem dagar(!) gammalt figurativt program till fots. Musiken som spelades var "Hertigen av Västerbotten", "Der Königgrätzer", "Karl XII:s marsch vid Narva" (känd för LDK:are som Karl XII:s hymn) samt avslutningsvis ett specialarrangemang av "Musik skall byggas utav glädje". Musiksergeant Sven Lundberg anförde truppen med stor säkerhet och en tydlig stavföring som borde göra många kollegor avundsjuka.

Det var speciellt under det sista stycket som LDK visade prov på stor musikalitet och spelglädje. Såväl jag, som de jag satt bredvid, förundrades och själv avundades jag en hel del. Mina tankar fördes genast till idén om att utveckla LDK till ett fullödigt brassband. Potentialen finns uppenbarligen. Skulle soldaterna bara få lite mer repetitionstid för en breddad repertoar så är den tanken inte långt borta. Med en förändrad tjänsgöringstid (november till augusti) som kommande årskull skall ha kanske det finns tidsmässiga möjligheter. Ett brassband skulle ju dessutom fungera även till häst, en uppträdandeform som jag hoppas LDK aldrig överger. Det är ju trots allt hästverksamheten som ger LDK dess själ.

Nåväl... Efter denna mycket positiva inledning av tattoot var det dags för storebror AMK - Arméns musikkår. Då denna kår i år firar 20-årsjubileum (tänka sig...) hade man i år valt att göra det figurativa programmet som en "the best of" från åren som gått. Självklart skedde inmarschen till P10:s "Kungliga Södermanlands regementes marsch". Vidare spelade de Försvarsmusikens "Svensk signalmarsch nr. 1". Det var inte lätt för de "lösspringande" musiksoldaterna på läktarna. Efter att ha stått i enskild ställning hela P10:s marsch trodde de att de kunde slappna av. Men icke! Självklart är det även enskild ställning under FöMusC:s marsch. Efter de två inledande marscherna kom en riktig klassiker, snudd på uttjatad. Det var Tommy Törners "Trumsalut AMP88" som med väldig frenesi och i ett våldsamt tempo framfördes. Självklart med stor precision och visuella effekter. Men kanske är det dags att skriva en ny trumsalut till nästa år, Törner? Efter trumsaluten spelades David Glänneskogs "Svensk musiksoldat" vilken följdes av "Die Regikentskinder". Därmed var AMK:s egen del slut och som vanligt spelade de med puts och studs i såväl uniformer som instrument. Men jag saknade lite av glädje och spratt i programmet. Dock skall det låga brasset i AMK ha en stor eloge. Det är årets kulls bästa sektion. Stadga och tyngd finns det i kåren!

Efter AMK var det dags för den första utländska kåren. Den tyska Luftwaffenmusikkorps 4 gjorde entré med tunga tyska steg. Dock var musiken, "20th Century Fox Fanfare" inte speciellt tysk. Tyskarna hade som intention att spela upp ett program som speglade lite av den tyska historien, med tysk humor (vad nu sådan är...) Till sin hjälp hade man sex skådespelare(?); en positivspelare, en berusad man, två poliser, ett mjukisdjur samt en officier. Jag hade i ärlighetens namn lite svårt att se det roliga i en officer som springer omkring med en stav på vilken det är fäst en gigantisk ballong med texten "Berliner Luft". Och jag såg inte riktigt kopplingen till det musikaliska framförandet. Men med en lite annorlunda figurativ utformning genomfördes musiken - "Das ist der Frühling in Berlin", "Berlinmelodier", "Berliner Luft", "Adieu, mein kleiner Gardesoffizier" samt "Fleigermarsch" - utan att publiken somnade.

Efter tyskarna kom den trupp som var mina favoriter, åtminstone ur exercissynpunkt; H M Kongens Gardes Musikk- og Drillkontingent. Med sin stora numerär fyllde man hela arenan med såväl soldater som musik. Ett för mig nytt grepp var att man integrerat Drillkontingentens program i musiken i en större utsträckning än tidigare. Det gjorde det hela ännu mer effektfullt. Tillsammans genomfördes "Gardesmarsj", "Telemark Bataljonsmarsj", "Marsch der 4. Hannoverschen Infanterie-Regiment" samt "Seterslått". Efter de inledande musikstyckena gjorde musikkåren paus för att låta Drillkontingenten göra några imponerande excercismoment själva. Bl.a. det klassiska oanmälda saluterandet med lös ammunition. Det var många i bänkarna som hoppade till. Norrmännen avslutade med "Gibraltar" och en egen trumsalut "Trommestunt". När sedan "Slave Children's Crusade" började spelas gjorde AMK åter entré och tillsammans med norrmännen gjorde de ett kort figurativt program. Bajonettklingorna fick nu vina även kring de svenska soldaternas öron och nackhår.

När norrmännen lämnat arenan kom kvällens s.k. gästartist in; Myrra Malmberg. Ackompanjerad av AMK sjöng hon "Don't cry for mer Argentina", med svensk text, samt ett Disney-medley. Visst har hon en vacker röst och är en person som fyller hela "scenen" men hon kändes ändå lite tunn i jämförelse med kvällens övriga medverkanden.

Efter drygt en timma var det dags för tjugo minuters paus, och eftersom min hals krävde en Pepsi hann jag inte lyssna på den i pausen underhållande musikkåren - Hjemmevaernskompagni 9304 Musikkorps Nordsjaelland. Men att döma av deras insats vid den lilla Tattookonserten på inre borggården tidigare under dagen höll de ungefär samma kvalitet som en ordinär svensk hemvärnsmusikkår.

Med den väbehövliga pausen i benen och Pepsin i magen intogs åter platsen på sektion A44. Förväntningarna rent musikaliskt var nog de högsta nu, då The Regimental Band of the Grenardier Guards skulle ta Globen i besittning. Med sina röda vapenrockar och svarta björnskinnsmössor kom de på rakryggat engelskt manér in genom slottsporten på arenans ena kortsida. Med ett maffigt trombonled som förstaled gav de en kraftig klang av brass, vilket värmde en gammal trumpetares hjärta. Det var just det "feta" brassoundet som var den bästa upplevelsen av denna kår. Tyvärr hade de ett mycket tråkigt figurativt program, mest med marsch fram och tillbaka och någon enstaka avstickare åt antingen höger eller vänster. Men inget mer. Musikstyckena som de spelade var "Guards Armoured Division", "The Guardsman", "Thank you for the music", "Army and Marine", "Wizard of Oz" och "British Grenardiers". Typisk musik för en engelsk musikkår. Och visst är de proffs, och visst låter det bra. Men tyvärr uppnådde de inte mina förväntningar, kanske just beroende på ett ickespektakulärt figurativt program.

Nästa kår att komma in på arenan var det mest långväga. Women Police Pipes & Drums från Singapore. Ett antal kiltklädda kvinnliga poliser som spelade säckpipa och trumma. Konferencieren Olle Malmgren var mycket noga med att tala om att detta var faktiskt riktiga poliser som inte bara spelar säckpipa utan - när larmet går - också är ute och jagar bovar. Som om någon hade betvivlat det? Nåväl... Som säckpipor brukar låta, om än med kvinnlig fägring bakom bälgarna, spelade de "Macpherson Lament", "Magneil Ugadale", "The 79th Farewell to Gibraltar", "The Return of the Colours", "Bonnie Dundee", "Louden's Bonnie Woods & Braes", "Cutty's Wedding", "O'er the Bows to Ballindalloch" och slutligen "Brown Haired Maiden". Det figurativa var riktigt påhittigt, men det skall till några fler musiker för att det skall bli effektfullt. Men polisernas insats skall på intet sätt förringas för de kom att göra den mest gripande insatsen längre fram i programmet.

Efter kvinnorna från Singapore kom ett inslag som jag ärligt talat inte förstod vad det gjorde i ett Tattoo. Den afrikainspirerade dansgruppen Dans Dojo utförde, med stor frenesi och inlevelse, två danser; "Djankadi" och "Makaro". Den förstnämnda skulle jämföras med någon förförelsedans och den sistnämnda med en glädjedans. Visst, exotiskt är det och duktiga var de. Och kanske är det också intressant med andra kulturer. Men vad det har med militärmusik och blåsmusik att göra begrep aldrig jag. Kanske var det ett försök från programledningen, som för övrigt hade gjort ett mycket bra program, att lätta upp programmet lite och bredda publikurvalet. Liknande, mer lyckade, försök har jag sett bl.a. på tattoot i Oslo för ett antal år sedan. Där firade man ett jubileum för det norska hemvärnet och gjorde då en uppvisning i vad de hade gjort under t.ex. andra världskriget och vilken kompetens de hade idag. Något som bröt av programmet men ändå höll sig inom "fackområdet". Kunde man inte gjort något liknande med anledning av kustartilleriets hundraårsjubileum som senare i programmet firades med standarparad och tema i finalen? Något att fundera på till nästa gång - herrarna i programledningen.

Efter att dansarna hade lämnat scenen var det dags för den enda heltidsanställda svenska militärmusikkåren, Marinens Musikkår. I sina vita uniformer spatserade de in till tonerna av "Reginamarsch". Det går lite kalla kårar då jag hör den, eftersom det var den marschen som var avistaprov på min provspelning till FöMusC. Nåväl... Det kanske inte hör till saken. Vidare spelade de "Svenska flottan", "Komedianternas dans", "Vivace ur 'Drottningholmsmusiken'", samt "Hertigen av Västerbotten". De är proffs, ingen kan säga något annat, och de har ett finurligt figurativt program. Men som följd av att de är anställda följer att snärt och uppstramning inte är lika bra som i de värnpliktiga kårerna.

Kustartilleriet, numer omdanat till amfibiebataljoner, firade i år 100 år. Något som Tattoot ville uppmärksamma. Därför genomfördes en standarmarsch med standaren för KA1, KA2, KA3, KA4, KA5 samt AmfSS. Efter att dessa kommit på plats var det dags för den stora finalen. Samtliga medverkande musikkårer kom tillbaka in på arenan och tillsammans spelade man inledningsvis KA1:s marsch "Gardeskamrater". Sedan kom det moment som fick den mest hårdhjärtade åhörare att röras till tårar. Ackompanjerad av alla de övriga kårerna spelade den kvinnliga polismusikkåren från Singapore "Highland Cathedral". Först med en solosäckpipa och sedan i tutti. Ett mäktigt arrangemang och feta klanger och stor dynamik. Underbart! Efter kvällens i särklass längsta applåder spelade tuttiorkestern KA5:s marsch "General Cederschiöld" för att följas av den självklara avslutningen innan utmarsch, den svenska nationalsången. Det är något visst när man får sjunga den!

Till tonerna av KA3:s marsch "Nordergutarna" marscherade samtliga kårer ut och publiken lämnade Globen. Det var med en skön känsla efter denna "orgie" i marsch- och blåsmusik. Jag saknade dock en sak. Innan utmarsch hade jag gärna hört först "Segnale Solenne" för att följas av Arméns tapto. Men kanske får jag mina önskemål uppfyllda nästa gång... För till mitt sällskap sa jag på väg mot tunnelbanan efter konserten "Vi ses om två år".

Ett stort grattis till Torgny Hansson med kollegor inom programledningen samt till Claes Grafström och hela FöMusC för ett mycket trevligt arrangemang som inför det tionde Swedish Army Tatto om två år inger stora förhoppningar!

David Högberg - LDK -97