Plats: Malmö musikhögskola 18 oktober kl. 19.00.

För första gången i Dragontrumpetarkårens historia genomfördes i år tre sittande finalkonserter. En i Malmö, en i Göteborg och den avslutande i Stockholm. Initiativet är taget för att bredda kårens musikaliska kvaliteter och repertoar. Så det var i form av ett brassband som LDK intog scenen i en av Malmö musikhögskolas konsertsalar denna torsdag kväll. Vi var kanske ett sextiotal åhörare av olika kategorier som hade tagit sig till konserten. Förutom anhöriga syntes representanter för Kronprinsens Husarer och en hel skånsk musikkår hade också kommit dit.
Klockan sju entrade kåren scenen. Stig Rydqvists begrepp, att rassla in, var nog något som satt kvar i ryggmärgen hos dragontrumpetarna. Om jag dristar mig till att jämföra med liknande konserter med Arméns Musikkår kanske jag föredrar dess sätt att göra entré. Är det en militär musikkår förväntar åtminstone jag mig lite av militär exercis vid konserten. Men jag fick i alla fall se välputsade ridstövlar och en fräsch m/ä-uniform. Nostalgikänslorna började alltså redan nu pyra inombords.

Efter att dagens dirigent, Lars-Gunnar Björklund, fått en värmande välkomstapplåd av publiken inleddes så konserten, och på ett sätt som sig bör vid en militär konsert: med en marsch. Torgny Hanssons ”LDK 2000” hade kåren valt att spela, ett i mitt tycke ganska tråkigt stycke musik som kanske är lämpat att framföras till häst men inte som inledningsmarsch vid en finalkonsert. Det märktes dock att det var musik i LDK:s stil så på sätt kanske det var ett bra val.

Efter en klassiska inledningen var det dags att gå in på att visa på den nya konsertformen för kåren. I ett arrangemang av A. W. Benoy spelade man satserna 1, 3 och 6 ur ”A Couperin Suite” och visst märktes det att det var en ny konsertform. Speciellt i höga lägen och svaga nyanser. När man sedan fortsatte med George Friedrich Händels ”Two Minuets” fick första solisten träda fram, om än fysiskt sittande på sin plats i andra raden. Solistens trumpetton var riktigt vacker och Björklund hade valt helt rätt musiker till uppdraget. Det var dock synd för solisten att ventilen kärvade i den andra satsen.
För att lätta upp stämningen lite bad dirigent Björklund en av dragontrumpetarna, Emil Almrud, att berätta lite om en vanlig dag för en LDK:are. Men Lars-Gunnar: det heter väl ändå ”dragontrumpetare” och inte ”musiksoldat”? Åtminstone har man från LDK:s befälssida varit noggrann med denna nomenklaturskillnad tidigare. Den lilla intervjun var uppenbarligen helt oförberett då Almrud inte riktigt visste i vilken ände han skulle börja men med Björklunds hjälp blev det riktigt bra till slut.

När kåren sedan skulle fortsätta med W. A. Mozarts ”Sleigh Ride” ropade Björklund in kvällens första egentliga solist. Ulrika Holgersson från Uddevalla fick det svåra uppdraget att spela posthorn, men hon löste det med den äran. En vacker, samlad och behärskad tonbildning var de utmärkande dragen. I det härpå följande stycket, Henry Purcells ”Trumpet tune and air” visade sig kårens uppställning på scen inte vara den optimala. Trots att jag försökte sätta mig så ljudmässigt bra som möjligt i salen var det svårt att få en bra balanserad ljudbild. De ledande instrumentgrupperna spelade ofta i vinkelrät riktning från publiken vilket medförde en stor övervikt för mellan- och understämmor och avsaknad av melodi. Stycket var dock känt och därmed kunde publiken lätt följa med.

I Carl Nielsens ”Folketone” fick Dragontrumpetarkåren framföra ett mycket finstämt stycke. Hade kåren varit van vid konsert- och besättningsformen kunde det blivit en riktig ögonvätare. Men med tanke på ovanan vid situationen får genomförandet mer än väl godkänt.
Innan paus brister så kåren ut i ”Gammel Jegermarsj” och musikerna lever upp. De får i detta stycke spela som de är vana, i marschform och i stark nyans. Jag säger bara en sak: HÄRLIGT!

Efter en knappa halvtimmen lång paus lystrar ett gammalt LDK-öra till. När den kära igenkänningssignalen för K1 – Livgardets Dragoner – ljuder mellan väggarna vet alla de församlade att det är dags för den andra avdelningen. Den inleds med Leroy Anderssons ”Bugler’s Holiday”. Här visar LDK att det finns många bra musiker inom kåren. Såväl de tre solisterna som pianoackompanjatören visar prov på musikalitet och spelglädje. Och även om det ibland verkar vara svårt att synkronisera piano och solister blir stycket en bra glädjeinjektion till den andra avdelningens start.

Dragontrumpetarkåren är ju trots allt en i huvudsak beriden musikkår och för att inte släppa den prägeln spelades ett par ryttarmarscher. ”Karl XII:s Fältmarsch”, ”Finska rytteriet”, ”Skånsk Dragontrall”, Hannoverschen Garde du Corps” och ”Marsch des York’schen Korps”. Nu var LDK på hemmaplan! Man visste var skåpet skulle stå. Och fanfartrumpetarna fick leka lite med exercisen. Mer sådant!

När overtyren till ”Lätta Kvalleriet” spelas får man som gammal Dragontrumpetare både minnen och rysningar. Bilder från borggården, turnéer, fotspelningar vandrar förbi ögonen.

Som introduktion till det kommande ”stycket” redogjorde en av musikerna för den utrustning en dragontrumpetare har, förutom sitt instrument. Uniform med hjälm, dagen till ära med plym. Sedan var det dags för kreativiteten att få fritt spelrum. I slagverkssektionens egen trumsalut blandades de traditionella virveltrummorna, beckarna och bastrumman med invävningar av pukspel och i slutet också klockspel. Detta var riktigt, riktigt bra! De långa applåderna var välförtjänta!

I ”Highland Cathedral” av Michael Korb och Uli Roever visade solisten Emil Almrud prov på stor musikalitet. Hans känsla för fraseringar och sinne för musiken gjorde stycket till en njutning för örat.

Som ordinarie avslutning på programmet stod C Danielssons ”Segnale Solenne”. En av mina personliga favoriter. Anders Thunell från Falun intog den traditionsenliga positionen lite snett bakom publiken och inledde vackert. Lite tråkigt var det att läpparna uppenbarligen tagit slut under konserten. Men med min partiska inställning till musikstycket så överlevde jag.

Med publikens taktfasta applåduppmaning till extranummer presenterades flera sådana. Riktiga gamla örhängen för LDK. K1:s marsch ”Dragonerna komma” är nog det som sticker ut mest för mig. Av nostaligskäl saknade jag dock ”Der Pappenheimer” men den får vi nog höra till häst under kommande säsong. Sammanfattar man konserten är det ett bra koncept för framtiden med brassbandbesättningen och sittande konsert. Det kommer att ge musikerna ytterligare en dimension av sin värnpliktstid. Man får dock inte glömma hästprägeln på kåren. Det är trots allt det som är Dragontrumpetarkårens signum.

Som avslutning på denna recension citerar jag en av Stig Rydqvists deviser: ”AVANTI!”

/ David Högberg – WebMastergruppen inom LDK