LDK

Kamratföreningen
Vad är LDK-k?
Fotoalbum
Brassbands-SM
Styrelsen
Stadgar
Medlemskap
Medlemsportalen
Ã…rets Dragontrumpetare
Allmänt
Startsida
Vad är LDK?
Soldatförteckning
Fotoalbum
Hästarna
Elva månader
Chat
Forum
Ã…rskullar
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
Länkar
Beridna Högvakten
Försvarsmusiken
Arméns Musikkårs Vänner
Arméns Trumkårs Vänner
Övrigt
LDK:s CD-skivor
Svensk historia
Kontakta oss
In English
LDK-k © 1997 - 2018


Baskerprovet 2001

Jag misstänker att det finns ett visst intresse att höra om vårt baskerprov som vi hade mellan den 19 och 21 februari, kanske då främst hos gamla LDK veteraner som känner sig nostalgiska och våra efterträdare som snart borde vara utsedda och inte känner kapten Hjelm. Jag kan dock inte garantera att det här går igenom censuren eftersom jag kan tänka mig att befälen inte vill att man ska veta det här i förväg (så om det enda som följer är min underskrift så beror det inte på mig)!
Man behöver inte säga mycket egentligen, det räcker med orden "fysisk uppfostran", men här har ni vad som hände:

Efter musikrepet måndagen den 19 beordrade fänrik Kirchheim oss att sitta upp i repsalen för en genomgång av hur man blir atletsoldat, men den genomgången avbröts omedelbart av att kapten gjorde entré med de två serganterna Lundberg och Wendt. Vi fick istället höra reglerna för baskerprovet och vi fick även tid för att packa stridspackningen (själv så hade jag packat min på fredagen innan, eftersom vi alla redan var ganska övertygade om att baskerprovet skulle komma den här dagen. En del hade t.o.m. förberett sig under helgen genom att käka mycket kolhydrater).
Vid 19-tiden så steg vi av minibussarna som hade fört oss till Kungsängens övningsområde och varje grupp fick en karta att följa. Vi började gå i mörkret gruppvis i kolonn om en med några minuters mellanrum. Efter kanske en timma eller så kom vi fram till ett skjutfält där fänriken väntade på oss. När vi tagit av oss packningen och regnkläderna (det hade börjat regna vid tillpassningspausen) fick veta att vi skulle göra så många strikta armhävningar vi orkade. När alla i vår grupp var klara så fick vi en ny marschrutt att följa så det var bara att börja gå igen, något som vi snart skulle bli väldigt vana vid skulle det visa sig.
När vi just svängt av in på en ishal skogsväg lystes natten plötsligt upp av en sån där nödfacklas röda sken. En röst tillhörande sergant Lundberg förkunnade strax att 417 Krafft blivit skjuten i vänster lår, och att vi måste få henne till en förbandsplats. Efter det att vi lagt på ett tryckförband och spänt fast henne på båren insvept i en värmejacka så plomberade serganten båren med eltejp så att vi inte skulle kunna fuska. Sen började vi bära. I början var det rejält tungt, och vägen var dessutom rejält hal, så det gick väldigt sakta. Sträckan var väl på nån kilometer men vi var tvugna att ta rast kanske var femtionde meter ända tills nån, jag kommer inte ihåg vem, kom på att vi kunde ta hjälp av stridsselen för att bära; genast så blev det mycket lättare att bära de resterande två tredjedelarna av sträckan och vi tog bara två raster till efter det. Dessutom var vi den enda gruppen som kom på knepet, så vi tog in rejält på första grupp och lämnade tredje grupp lika långt bakom oss.

Basker Bild #1

Mönstret som fyllde resten av natten var att gå en sträcka för att sen göra en uppgift för att sen gå till nästa uppgift o.s.v. Vi fick i tur och ordning gruppvis balansera på oljefat och plankor, springa 1 km utan packning och krypa genom en smal och isig avloppstrumma under en väg.
Avloppstrumman avslutade grupp två vid tretiden på natten och nu kom den etapp som jag personligen anser var den jobbigaste under hela provet; vi fick gå hela natten på ishala vägar, och vi var alla så trötta att t.ex. gruppledare Frick enligt honom själv hade problem med att orientera på en rak landsväg, och hela gruppen vinglade fram och tillbaka som fyllon eftersom alla sov vartannat steg. Först vid sju på morgonen var vi framme vid I1:s parkering där vi fick tillaga en valfri frukost bestående av antingen kaffe eller varmt vatten. Man blev faktiskt lite piggare, men det tror jag mest berodde på att det blev ljusare och varmare.

Efter frukosten så gick vi direkt för att bada isvak, alla utom tredje grupp som bestämde sig för att vara macho och gå en extra sträcka åt fel håll. Isvaken piggade upp oss för en stund, men när vi var framme vi I1:s parkering igen (vi gick samma väg tillbaka) så var alla åter rätt så slöa; som tur var hade vi order om att inte komma fram till nästa övning för tidigt, så vi fick faktiskt ca en och en halv timmes sömn i solen där mitt på dagen, något som faktiskt gjorde att resten av dagen efter rappelleringen (som var övningen vi väntade på) kändes relativt bra.
På grund av ett sammanbrott i kommunikationerna med befälen kom andra grupp ifrån rappelleringen för sent, så förutom att vi nu låg nån timme efter de andra grupperna så fick vi genomföra avståndsbedömningen efter solnedgången, något som kanske kostade Lunbäck titeln som bästa soldat, vad vet jag. Åtminstonde jag försökte mentalt ställa in mig på ytterligare en natt på vandring utan sömn, och försökte så länge som möjligt undvika att hamna i fältkoma eller vad det nu heter, så det blev en glad överraskning när vi vid nästa kontroll fick order om att bygga ett ensamma vargenläger; de andra grupperna hade då redan varit där nån timme och var just i färd med att äta en kåsa fruktsoppa var... som tur är så var vår grupps läger en bit bort så vi distraherades inte alls av maten, och vi byggde vårt läger och gjorde upp eld så gott det gick i den snötäckta skogen.
Eftersom vi var så sena så gav befälen oss till slut en timme att färdigställa allt, äta och lägga sig i sovsäcken innan de skulle komma och inspektera att allt var korrekt gjort. Jag tror att jag var sist i säcken eftersom jag in i det längsta pysslade med att elda stenar för att hålla värmen under natten; jag hann knappt få av mig kängorna och slänga mig under knäppetältet innan fänrik och sergant Wendt kom och lyste mig i ansiktet och frågade hur det stod till. Jag svarade så klart att allt var ok, men jag var egentligen övertygad om att vi strax skulle bli beordrade att bryta lägret och marschera vidare. Så skedde som tur var inte, vår grupp som var sist fick hela fyra timmars sömn medans första grupp som anlänt först fick lyxiga 6 timmars sömn (givetvis så spelades reveljen för våran grupp först).

Basker Bild #2

På vägen till nästa etappmål så stoppades vi och lastades in i bilarna för färd till K1. Jag tror inte att nån för ett ögonblick trodde att provet var över, jag och Lundbäck hade tvärtom redan första natten skämtat om när den klassiska bilfärden och avbrutna provet skulle komma. Det var precis vad som hände nu, och Lundbäck irriterade kapten Hjelm genom att fråga om förtydligande om provet var slut eller bara tillfälligt avbrutet. Vi fick nån halvtrovärdig historia om att vi skulle sova i våra sängar några timmar, men så klart så väcktes vi av vattenpistoler efter en kvart eller så. Nåja, jag hann ju iallafall raka av mig min redan ansenliga skäggstubb åtminstone.
Vad som följde var, för att korta av historien lite, en löptur runt eljusspåret med full stridspackning, uppspelning av några marscher på våra instrument som väntade på kaserngården när vi kom tillbaka (Sergant Lundberg verkade ha det roligt när han beordrade oss att spela "Finska rytteriets marsch" utantill, d.v.s. den marsch som vi enligt planeringen skulle ha lärt oss under de dagar baskerprovet pågick), samt en genomgång av utrustningen för att se vad folk hade supit bort. Det allra sista som hände under provet var att vi fick en j*v*i*t lång orienteringskarta att följa runt hela Gärdet. Efter det så gick allt fort; redan senare under dagen hade vi soldaterinran och vi gick sen upp i toppen av K1:s torn där vi slutligen fick den ljuva ordern: basker på!

Dragontrumpetare Fors

Bilder från baskerprovet