Den sjunde januari ryckte 98 års dragontrumpetare in. Det första vi gjorde var att hämta ut all utrustning på I1 i Kungsängen. Efter ett tag hade alla fått en varsin, minst sagt, välfylld genomskinlig plastsäck att kånka på. Därefter åkte vi till K1, som ligger på Lidingövägen i Stockholm, för att äta middag.

Första dagen i lumpen glömmer man inte så lätt. Att bära säcken med all utrustning i är inte speciellt enkelt, särskilt inte när den ska upp för 98 stycken trappsteg. Dragontrumpetarkåren är nämligen förlagd högst upp i K1:s västra flygel.

När alla var samlade i korridoren blev vi tilldelade soldatnummer, logement, städområden osv. Vi packade in all utrustning i skåpen och därefter visade furirerna Gleisner och Maniette (som små småningom blev sergeanter) oss lite praktiska saker angående bäddning, städning osv. Efter detta var det ombyte till modell 59-uniformen och vi hade vår första exercisträning utomhus, tillsammans med sergeanten Petersson (senare fänrik). Vi exercerade i flera timmar och det blev ju en aning kallt efter ett tag i kylan. Det var nog inte riktigt vad man hade väntat sig första dagen...

Den första tiden var det mycket nytt. Tidiga mornar och sena kvällar. Det gällde att komma in i det militära rutinerna: alltid vara på plats fem minuter innan uppställning, hålla ordning på sina saker osv. Visst kändes det en gnutta ovant att stå och svabba en trapp klockan halv sju på morgonen, men man vänjer sig faktiskt vid sånt också!

Den militära grundutbildningen påbörjades förstås och vi åkte ofta ut till Järva skjutbana. Första gången var den trettonde januari. Vi fick kräla runt i snön med vapen och allt på alla möjliga sätt, kamouflagemåla oss och äta ur "snuskburken" för första gången. Det var kallt ute, så kamouflagemålningsproceduren var ganska smärtsam eftersom färgtuberna hade frusit.

Vi fick bekanta oss med hästarna tidigt och efterhand blev vi mer och mer vana vid dem. Man lärde sig att skilja på halm och hö (vilket militärpoliserna hade misslyckats med några år tidigare, men det är en annan historia), hur tränsen skulle sitta, åt vilket håll vojlocken skulle ligga osv. Vi hade ridning så gott som jämt kändes det som och man var en aning mör i kroppen på mornarna då man vaknade. Titt som tätt hände det att några ramlade av och första galoppasset tror jag ingen glömmer i första taget. Det var då vi hade tretton s k "avsittningar" på en och samma dag (varav undertecknad stod för tre av dom). En avsittning kostar förresten en vinare...

Första fältveckan hade vi vecka 5, måndag till fredag, ute i skogarna på Kungsängens övningsområde. Den bestod av marschträning, mörkerförevisning, utbildning i att gå vaktpost m.m. Så mycket sömn blev det inte på nätterna, eftersom varje soldat hade minst två timmars post under natten (eldpost och vaktpost). I tältet var det ganska mörkt så nu om någon gång var man tvungen att hålla koll på sin utrustning. Mitt i natten kunde befälen komma och skrika: "Besätt eldställningarna"! Då var det bara att riva åt sig vapen, hjälm och stridsbälte (eller "bössa, mössa, mask" om man så vill) och ta sig till skyttevärnet fortast möjligt. Slutligen blev det fredag och vi kunde komma tillbaka till K1 och ta det lugnt. Trodde vi ja! Det var ingen som hade talat om för oss hur mycket vård av materiel som skulle göras….Första gången tog det oss hela fem timmar (inklusive Peterssons visitationer förstås) att borsta tälten rena, vårda vapnen, fetta in spadar, göra ren kaminerna m.m.

Den sjätte februari var det i alla fall dags för vår första spelning. Det var på K1:s kaserngård för militärpoliserna i livskvadron som hade klarat sin MP-examen. Vi spelade i vinterkappan och det var ganska kallt ute, men visst var första spelningen speciell! Jag minns att vi spelade massor av fanfarer och en liten snutt av K1:s marsch (hela marschen kunde vi inte riktigt utantill ännu).

Vecka 7 bar det av ut i skogen igen. Måndag, tisdag och onsdag bestod av lite allt möjligt. Vi fick bland annat lära oss att sätta upp knäppetält (en mindre presenning som man fäster vid ett träd och sedan kan sova under om det skulle behövas) och vi var även ute på skjutbanan.

Vid 18-tiden på onsdagen var det så dags för "den sista måltiden" (som nog alla kommer ihåg bestod av mandelfisk). 18.40 började nämligen det omtalade BASKERPROVET och då ska man inte räkna med att få alltför mycket käk. Första kvällen gick vi i drygt fem timmar. Natten tillbringade vi under knäppetält utomhus. Det var en aning kallt! Nästa morgon blev vi väckta tidigt och det var dags att knalla vidare. Under dagen och natten utsattes vi för alla möjliga olika tester.

Så skönt som man sov efter baskerprovet har man nog aldrig sovit förr. Skavsår och blåsor hade de flesta ådragit sig, men sånt hör ju till. Innan vi åkte hem den fredagen fick vi vår röda basker och visst kändes det skönt att man hade använt den gamla m/59:an för sista gången!

Veckan efter var vi ansvariga för stallet, s k dagpluton. Då ska man ströa åt hästarna, vattna dom och ge dom käk, trampa i den berömda skitcontainern, sopa rent i stallgångarna m.m. Det var nu vi fick bekanta oss med kapten Johansson för första gången. En respektingivande, högljudd och ganska brysk karl, men med glimten i ögat och är det någon som är hästkunnig så är det väl han. Torsdagen den 18 februari denna vecka hade vi även vår första lediga kväll.

Efter den här perioden lugnade det ner sig lite. Vi kunde börja koncentrera oss mer och mer på repetitioner, marschträning och musikridning. Spelningarna började bli allt fler och fler och första beridna spelningen hade vi den sjuttonde mars i ridhuset på Hovstallet. Vi bekantade oss mer och mer med slottet, då vi spelade på de mindre högvaktsavlösningarna. Första plutonsfesten hölls den andra april i skyttestugan vid Kaknästornet (här kom avsittningarna till nytta...).

Den åttonde april hade vi vår första "riktiga" gående högvakt hela vägen från armémuseum. I april hade vi även en kortare fältvecka och efter den började de stora förberedelserna inför första beridna högvakten och kungens födelsedag förstås. Den 21:a april genomförde vi ett ridande program på slottet iförda modell/ä som en slags förövning och den 25:e red vi till Kungsträdgården med militärpoliserna. Det var "Livgardets dag" och vi uppträdde en kort stund för publiken. Att ha dessa framträdanden i ryggen innan första beridna högvakten kändes bra.

Det 26:e april var det då dags för första beridna högvakten. Det var mycket arbete som skulle göras innan. Uniformen skulle förstås vara pressad, stövlarna och paradhjälmen putsade. Hästen skulle vara välryktad och svans och man välkammade. Högvakten gick bra och man kände sig självklart en aning stolt när man red på Stockholms gator. Då högvakten var genomförd vidtog vården av häst, sadel, kandar, vojlock osv. Allt skulle ju vara snyggt även till nästa högvakt!

En annan spelning jag minns väl var den på Älvsjömässan med alla fyra värnpliktiga kårerna. Vi gjorde ett skitbra framträdande och ja…vi spelade STARKT!

Maj månad innehöll massor av olika spelningar. Statsbesök från Italien och Argentina, Music Polar Prize i Berwaldhallen (spelning där det kryllar av kändisar), högvakter (gående), audiens, framträdanden i Nyköping och Linköping, Karlbergs slott och i slutet av månaden var det dags för en omgång ridande högvakter igen. Den 21 maj hade vi även vårbal på Hasselbacken.

Den sjunde juni spelade vi för militärpoliserna i livskvadron som skulle mucka (vilket dom påminde oss om ett antal gånger veckorna innan). Det var en av årets roligaste spelningar tycker jag, men stämningen brukar ju vara hög då det är muck på gång.

Den 13-25 juni hade vi en längre ledighet. Sista helgen i juni åkte vi till Båstad och spelade i och med nedläggningen av I 15. Marinens musikkår deltog i också i den här ceremonin, så det var riktigt pampigt.

Den 10 juli bar det av till Finland på turné! Det var en stor procedur att ha 25 hästar med sig, men det gick bra. Vi tog finlandsfärjan över och passade självklart på att göra ett litet besök i baren. De första tre dagarna bodde vi på en stor brigad i Ekenäs. Det var intressant att se hur de finska värnpliktiga hade det. Skillnaderna mellan svenska och finska värnpliktiga var större än vad jag trodde att de skulle vara. Vi hade en ridande spelning i centrala Ekenäs och även en på brigaden för de värnpliktiga. En sak man inte glömmer i första taget är turen med stridsbåten som finländarna bjöd oss på. Då gick det undan i svängarna!

Tisdagen den 14:e juli bar det av mot Hamina, som ligger nära ryska gränsen. Där deltog vi i Hamina tattoo tillsammans med kårer från bl a Storbritannien, USA, Tyskland och så Finland förstås. Att rida in på en fullsatt arena var en mäktig känsla! Vi var den av kårerna som uppmärksammades mest, en ridande musikkår hör ju inte till vanligheterna precis.

Finlandsresan var verkligen lyckad. Hästarna krävde förstås mycket tid och arbete, men det var samtidigt kul att ha ansvar för sin egen häst. På kvällarna tog vi oss även tid till att gå ut och bekanta oss mer med stan och finländarna bjöd även på en riktig bastukväll! Den 20:e åkte vi till Borgå och genomförde en ridande spelning och därefter bar det av hemåt igen.

Efter turnén hade vi ridande högvakter hela juli ut. I augusti var det dags för kursen "Unga blåsare". Då kom ett gäng musicerande ungdomar till oss och fick prova på livet som dragontrumpetare ett tag. De fick testa på "vanlig" ridning, musikridning och lära sig lite exercis och det hela avslutades med en samkonsert på slottet. I slutet av augusti var det dags för högvaktsperiod igen. Sista högvakten för året genomfördes den 29:e augusti och då var det även besöksdag för våra anhöriga.

I början av september var det dags för Globen tattoo. Vi spelade utanför arenan för foket som stod i kö. Vi hade med oss några hästar, men större delen av kåren var till fots. Kårchefen och stabstrumpetaren Stig Rydqvist visade också upp sin häst Koffs färdigheter, vilket var väldigt uppskattat. I övrigt bestod september av lite allt möjligt: dagpluton, ridning och massa spelningar, bland annat på inre borggården för kungen på hans 25-årsjubileum.

Den 6:e oktober var det riksmötets öppnande och då deltog LDK i kortegen. Förberedelserna inför slutkonserten påbörjades också. Det var massor av låtar som skulle läras in utantill. Den 12:e var det dags för slutövning också.

Slutkonserten hölls i ridhuset mitt emot K1, på andra sidan av Lidingövägen. Överbefälhavaren Owe Wiktorin, Arméns Trumkår, gamla musiksoldater och släktingar var några av besökarna. Dagen efter hade vi avslutningsbal på Hasselbacken, det var riktigt kul. Bland annat delades årets "dumhjälm" (en vikingahjälm i plast) ut!

De återstående dagarna bestod mest av vård, inlämning av utrustning m.m. Vi hann även med ett fältdygn till häst (!) vilket alla tyckte var kul.

Den 28:e var det dags för muck! Då hade vi hunnit med hela 143 spelningar! Visst kändes det kul att mucka, men samtidigt vemodigt att skiljas från allt och alla.

Att göra lumpen i LDK är verkligen speciellt och ett minne för livet.

Åsa Samuelsson